Fortsätt till huvudinnehåll

Vilken värld lever vi i?

När jag var tio år funderade jag över universums oändlighet. Obegripligt förstås. Nånstans måste det ju ta slut. Jag föreställde mig att det slutade vid en röd tegelmur. Men utanför den? Dimma? Men är inte dimma någonting? Där svek mig fantasin och för första gången insåg jag vad det var att inte förstå. Ett stort steg mot vuxenblivandet.
***
De flesta av oss lever i en mekanisk värld, präglad av Isaak Newtons lagar. Rummet är fast och konstant. Tiden har sin gång. Var sak på sin plats och skridskorna i isskåpet. Och som professorn i teoretisk fysik Ulf Danielsson sa i ett samtal i radions Filosofiska rummet  häromsistens, Newtons lagar duger fortfarande utmärkt när man ska bygga broar. Men det är när vi tränger in i materiens innersta eller ut i makrokosmos som verkligheten tycks ställas på huvudet.
Varför ökar eller minskar inte ljusets hastighet när ljuskällan rör sig, till exempel? Ja, enligt Einstein beror det på att rummet (dvs. det vi har omkring oss) växer eller krymper. Ja nog skrynklar sig hjärnvindlingarna när man ser BBC-dokumentären ”Den kosmiska väven” som just nu visas i SvT Vetenskapens värld. I fyra delar avhandlas ämnen som rummet, tiden och kvantlagarna.
Sällan har jag fått begrepp som gravitationen (”en krökning i rumtiden”), svarta hål, Higgsfälten och universums expansion (som för övrigt accelererar, inte avtar som man trott tills bara för ett par år sedan) så pedagogiskt förklarat. Och varför går tiden långsammare när man rör sig. Finns det förflutna kvar och är framtiden redan här? Kan vi rentav resa i tiden? Ja omöjligt verkar det inte.
Och på Kanarieöarna sitter en tysk fysiker och gör experiment i vilka han får protoner att förflytta sig 15 mil mellan öarna utan att de rör sig, det är bara informationen som transporteras, dvs. det första stapplande steget mot ”teleportering” (ni som sett Star Trek vet vad det är).
Men den mörka materien (”70 % av universums materia”) som tros ligga bakom universums accelererande expansion vet fysikerna inte vad det är. För tio år sedan visste man inte ens att den fanns. Kanske kommer den en gång att spränga isär all materia, inklusive atomerna.
Och när allt fler teoretiska fysiker på fullt allvar hävdar att vi kanske lever i ett hologram, dvs. att allt vi ser och gör är en projektion av information som finns på universums tvådimensionella yta, tänker jag att gränserna mellan den teoretiska fysiken och filosofin håller på att plånas ut. Finns verkligheten överhuvudtaget?  Den kosmiska väven finns i alla fall kvar på SvT Play några veckor till. Se den och ingenting blir sig likt längre. En läsvärd introduktion till filosofin finns i Thomas Nagel Vad är meningen med alltihop? Nya Doxa. Första kapitlet heter ”Hur vet vi någonting?”
Teleportering i Star Trek
Läs även andra bloggares åsikter om och .

Kommentarer

Läs mer

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...