Fortsätt till huvudinnehåll

Vilken värld lever vi i?

När jag var tio år funderade jag över universums oändlighet. Obegripligt förstås. Nånstans måste det ju ta slut. Jag föreställde mig att det slutade vid en röd tegelmur. Men utanför den? Dimma? Men är inte dimma någonting? Där svek mig fantasin och för första gången insåg jag vad det var att inte förstå. Ett stort steg mot vuxenblivandet.
***
De flesta av oss lever i en mekanisk värld, präglad av Isaak Newtons lagar. Rummet är fast och konstant. Tiden har sin gång. Var sak på sin plats och skridskorna i isskåpet. Och som professorn i teoretisk fysik Ulf Danielsson sa i ett samtal i radions Filosofiska rummet  häromsistens, Newtons lagar duger fortfarande utmärkt när man ska bygga broar. Men det är när vi tränger in i materiens innersta eller ut i makrokosmos som verkligheten tycks ställas på huvudet.
Varför ökar eller minskar inte ljusets hastighet när ljuskällan rör sig, till exempel? Ja, enligt Einstein beror det på att rummet (dvs. det vi har omkring oss) växer eller krymper. Ja nog skrynklar sig hjärnvindlingarna när man ser BBC-dokumentären ”Den kosmiska väven” som just nu visas i SvT Vetenskapens värld. I fyra delar avhandlas ämnen som rummet, tiden och kvantlagarna.
Sällan har jag fått begrepp som gravitationen (”en krökning i rumtiden”), svarta hål, Higgsfälten och universums expansion (som för övrigt accelererar, inte avtar som man trott tills bara för ett par år sedan) så pedagogiskt förklarat. Och varför går tiden långsammare när man rör sig. Finns det förflutna kvar och är framtiden redan här? Kan vi rentav resa i tiden? Ja omöjligt verkar det inte.
Och på Kanarieöarna sitter en tysk fysiker och gör experiment i vilka han får protoner att förflytta sig 15 mil mellan öarna utan att de rör sig, det är bara informationen som transporteras, dvs. det första stapplande steget mot ”teleportering” (ni som sett Star Trek vet vad det är).
Men den mörka materien (”70 % av universums materia”) som tros ligga bakom universums accelererande expansion vet fysikerna inte vad det är. För tio år sedan visste man inte ens att den fanns. Kanske kommer den en gång att spränga isär all materia, inklusive atomerna.
Och när allt fler teoretiska fysiker på fullt allvar hävdar att vi kanske lever i ett hologram, dvs. att allt vi ser och gör är en projektion av information som finns på universums tvådimensionella yta, tänker jag att gränserna mellan den teoretiska fysiken och filosofin håller på att plånas ut. Finns verkligheten överhuvudtaget?  Den kosmiska väven finns i alla fall kvar på SvT Play några veckor till. Se den och ingenting blir sig likt längre. En läsvärd introduktion till filosofin finns i Thomas Nagel Vad är meningen med alltihop? Nya Doxa. Första kapitlet heter ”Hur vet vi någonting?”
Teleportering i Star Trek
Läs även andra bloggares åsikter om och .

Kommentarer

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...