Fortsätt till huvudinnehåll

Vad är väl en bal på slottet?

eller 
Varför jag inte åker till bokmässan
Det blippar till i mobilen. Ett mess trillar in från en författare och kollega:
”Tom! Var är du? Jag trodde du bodde på bokmässan. Här glider vi runt på en göteborgsk räkmacka och levererar plattityder… medan vi ju vet att det är du som gjort jobbet. Nu är det gratis fylla på x:s kreditkort.”
Ja, varför är jag inte på bokmässan? Det är två år sen sist nu, och dessförinnan åtta år. Men under slutet av 80-talet och hela 90-talet bodde jag där, bokstavligt. När någon ringde och ville få mig att köpa annonsplats i en facktidskrift eller boka plats på nån mässa kunde jag alltid svara att de pengar jag har till marknadsföring de lägger jag på hotell och resa till bokmässan i Göteborg. Där finns alla en frilansande redaktör i bokbranschen behöver. Ungefär så. Men inte nu längre. Varför?
Det finns förstås en personlig dimension i det här som handlar om en sjukskrivning, depression och utmattning i början av 2000-talet (som jag skrivit om tidigare).  Därtill en motvilja mot att mingla runt i större sammanhang med folk jag känner eller halvkänner, en motvilja som jag framgångsrikt brukar dölja. Men priset brukar vara högt för den sortens sociala utsvävningar. Så får jag välja ligger jag hellre hemma i soffan med en bok eller äter en lunch på tu man hand med en vän eller kollega.
Men något har också hänt med bokmässan, i takt med att förlagen slimmat sina organisationer. De som finns kvar har fullt upp med att lotsa runt förlagets författare till alla seminarier och framträdanden. Ett ”hej, hur är läget?” och ”det var länge sen” är ungefär allt som hinns med. Och i montrarna hos de riktigt stora förlagen huserar säljfolket. Inga jag brukar diskutera kommande projekt med.
Så i år valde jag slingerbultvägarna på Mallorca i hustruns sällskap och en bunt goda böcker. Men vem vet? Nästa år kanske? Göteborg är en trevlig stad och nog kan jag känna suget då vi bokälskare stiger på X2000 på torsdagsmorgonen när allt fortfarande är möjligt. Att bara gå runt och botanisera i boktravarna, lyssna på gratisframträdanden och småprata med en och annan som man springer ihop med gångarna. Och har man tur blir man medbjuden på nån förlagsmiddag.  Och om inte annat så kan man prata med tryckerierna. De brukar ha all tid i världen för sådana som jag.

Så, vad är väl en bal på slottet?
Etiketter:

Kommentarer

Tom Carlson sa…
Vännen A mejlar: "Du ska inte ta X2000 till Göteborg nästa gång utan Blå Tåget!"
20 november, 2013 22:21
Skicka en kommentar

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...
Skicka en kommentar
Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...
Skicka en kommentar
Läs mer

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...
2 kommentarer
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...
2 kommentarer
Läs mer