Jag är fri, jag har sonat mitt gräsliga brottÖver frukostbordet diskuterar vi eleven på läkarlinjen som dömts för och avtjänat sitt straff för mordet på den syndikalistiske fackföreningsledaren Björn Söderberg. Frågan saknar inte komplikationer. Alla kan likt Fritiof Andersson i visan nån gång ha begått ett brott i sin ungdom, i fyllan och av kärlek. Visst tycker jag att alla ska få en andra chans. Men kan det gälla alla brott och i alla sammanhang? Bör den som fått chansen till rehabilitering på Sveriges enda anstalt för vård av pedofiler sen börja jobba på daghem? Och utsättas för den frestelse som exponeringen av små barns kroppar utgör. Ska den som en gång dömts för spelmissbruk eller bedrägeri anförtros ansvaret för andras pengar på en bank eller ett växlingskontor?
som i dråp av en neger bestod,
jag vill glömma den förfärliga tid som förgått
sen den dag, då polisen mig tog.
Intet hat, ingen harm i mitt hjärta jag bär
fast jag lidit i dagar och år.
Jag var ung, jag var fri, jag var full, jag var kär -
och då vet man hur illa det går.
(Evert Taube, ”Jag är fri, jag har sonat mitt gräsliga brott”. 50 visor 1955)
Och slutligen ska den som dömts för att ha utsläckt en annan människas liv sen få handskas med andra människors liv och hälsa? Vi lägger ju bokstavligen ansvaret för vårt väl och ve i läkarens händer. Dessutom är alla patienter inte små änglar. Lena kan ibland berätta de mest hårresande historier om hur folk i själslig och kroppslig nöd kan bete sig. Ett stabilt psyke, god impulskontroll och empatisk förmåga är egenskaper som krävs av den som ger sig in i vården.
Att brottet han begått var politiskt betyder mindre för mig, i det här sammanhanget. Att han inte uppgett vad han gjort vid de intervjuer som föregår antagningen talar dessvärre emot honom. Visst förstår jag varför han inte gjort det. Omgivningens fördomar tål inte alltid sanningen. Men att skaffa sig ett visst yrke är ingen mänsklig rättighet, som Anders Milton skriver på DN Debatt idag.
Mitt preliminära svar på frågan är alltså nej. En som dömts för mord bör inte få bli läkare. Men svaret får aldrig bli en reflex med ryggmärgen.
Andra bloggar om läkare, straff och utbildning
Kommentarer
Om man tänker sig att den här killen å andra sidan skulle vara en fullkomligt suverän medicinsk begåvning och mänskligheten skulle gå miste om fantastiska framsteg på medicinens område om han inte fick använda sina kunskaper skulle han ju kunna bli forskare i stället - fortfarande under förutsättning att han inte hade med människor att göra. Men en sån uppdelning är väl inte möjlig i utbildningen vid KI.
din inställning. Att det är en
person, dömd för överlagt mord
som läser till läkare gör saken
betänklig, onekligen. Samt att
han teg om sitt förflutna vid
intervjun. Men, och det är ett
besvärligt men, vi hamnar i
gränsdragningsproblem av fyra slag:
a. Vilka utbildningar/yrken ska
vara fredade från tidigare dömda?
b. Vilka brott ska anses vara av
den karaktären att de motiverar
ett yrkesförbud?
c. Vilka politiska, etiska eller religiösa uppfattningar ska anses så farliga eller motbjudande att arbetsplatser och universitet bör
s.a.s. hållas rena? (Krigsmakten
försöker sedan länge hålla nassar
borta, med blandat resultat.)
d. Överväganden kring yrkesförbud
är per definition föremål för
politiska beslut. Därmed utsatta
för politiska konjunkturer,
folkliga opinioner, lobbygrupper
och så vidare. Vad som ska gälla
som förgripligt kommer att förändras från ena året till det
andra, det blir flytande och osäkert. (Se till exempel hur
debatten kring "Levande Historia"
har förändrats på senare år.)
Liknande - om än ej identiska -
gränsdragningsproblem dras
sjukvården med kring frågorna om
passiv respektive aktiv dödshjälp
och euthanasi. Inom två decennier
lär den gränsdragningen vibrera på
högkant...
a)Inga utbildn/yrken bör vara fredade från tidigare dömda
b)Inga yrkesförbud
c)Inga yrkesförbud
d)Inga yrkesförbud, men om någon har mördat eller planerat mord, terroristbrott (mord, brand, kidnapping), landsförräderi och inte efter avtjänat straff gjort ärlig självkritik, dvs ånger och visat i handling att man tänkt om så kan han/hon inte anförtros viktiga uppgifter i sjukvård, försvar, utbildning, transport osv.
Dödshjälp har jag skrivit om flera gånger här på bloggen. (Se bl.a.
http://tankar-i-trappen.blogspot.com/2006/12/rtten-till-vr-dd-1.html)
Tom
Jag vill tro på det goda och att man ska kunna sona sitt brott. Och så kommer då frågan...skulle du kunna gå till honom. Svar JA sen kommer nästa fråga Skulle du kunna tänka dig att opereras av honom? Och då börjar jag vackla.... Hur ogärna jag än vill.... så infinner sig osäkerheten.
http://metrobloggen.se/godmat