Fortsätt till huvudinnehåll

Att sona sitt brott

Jag är fri, jag har sonat mitt gräsliga brott
som i dråp av en neger bestod,
jag vill glömma den förfärliga tid som förgått
sen den dag, då polisen mig tog.
Intet hat, ingen harm i mitt hjärta jag bär
fast jag lidit i dagar och år.
Jag var ung, jag var fri, jag var full, jag var kär -
och då vet man hur illa det går.
(Evert Taube, ”Jag är fri, jag har sonat mitt gräsliga brott”. 50 visor 1955)
Över frukostbordet diskuterar vi eleven på läkarlinjen som dömts för och avtjänat sitt straff för mordet på den syndikalistiske fackföreningsledaren Björn Söderberg. Frågan saknar inte komplikationer. Alla kan likt Fritiof Andersson i visan nån gång ha begått ett brott i sin ungdom, i fyllan och av kärlek. Visst tycker jag att alla ska få en andra chans. Men kan det gälla alla brott och i alla sammanhang? Bör den som fått chansen till rehabilitering på Sveriges enda anstalt för vård av pedofiler sen börja jobba på daghem? Och utsättas för den frestelse som exponeringen av små barns kroppar utgör. Ska den som en gång dömts för spelmissbruk eller bedrägeri anförtros ansvaret för andras pengar på en bank eller ett växlingskontor?

Och slutligen ska den som dömts för att ha utsläckt en annan människas liv sen få handskas med andra människors liv och hälsa? Vi lägger ju bokstavligen ansvaret för vårt väl och ve i läkarens händer. Dessutom är alla patienter inte små änglar. Lena kan ibland berätta de mest hårresande historier om hur folk i själslig och kroppslig nöd kan bete sig. Ett stabilt psyke, god impulskontroll och empatisk förmåga är egenskaper som krävs av den som ger sig in i vården.

Att brottet han begått var politiskt betyder mindre för mig, i det här sammanhanget. Att han inte uppgett vad han gjort vid de intervjuer som föregår antagningen talar dessvärre emot honom. Visst förstår jag varför han inte gjort det. Omgivningens fördomar tål inte alltid sanningen. Men att skaffa sig ett visst yrke är ingen mänsklig rättighet, som Anders Milton skriver på DN Debatt idag.

Mitt preliminära svar på frågan är alltså nej. En som dömts för mord bör inte få bli läkare. Men svaret får aldrig bli en reflex med ryggmärgen.

Andra bloggar om , och

Kommentarer

Anonym sa…
Håller inte helt med. I Taubes visa är det dråp. Det kan sonas och kanske också mord om mördaren verkligen har ångrat och visat det i handling. Men först när jag läste Proletären förstod jag att det gällde nazisten Hellekant som rått mördade Björn Söderberg. Han hade tydligen ihop med kumpaner en namnlista på uppemot 1000 tänkbara offer för hatmord. Då blir nejet helt klart!
Gabrielle sa…
Jag håller med dig och Anders Milton helt, Tom. En människa som har dödat en annan "in cold blood" ska inte bli läkare och ha med människor att göra. Det är absurt att man inte har bättre ordning på sin intagning på läkarlinjen.
Om man tänker sig att den här killen å andra sidan skulle vara en fullkomligt suverän medicinsk begåvning och mänskligheten skulle gå miste om fantastiska framsteg på medicinens område om han inte fick använda sina kunskaper skulle han ju kunna bli forskare i stället - fortfarande under förutsättning att han inte hade med människor att göra. Men en sån uppdelning är väl inte möjlig i utbildningen vid KI.
Anonym sa…
Jag förstår och sympatiserar med
din inställning. Att det är en
person, dömd för överlagt mord
som läser till läkare gör saken
betänklig, onekligen. Samt att
han teg om sitt förflutna vid
intervjun. Men, och det är ett
besvärligt men, vi hamnar i
gränsdragningsproblem av fyra slag:
a. Vilka utbildningar/yrken ska
vara fredade från tidigare dömda?
b. Vilka brott ska anses vara av
den karaktären att de motiverar
ett yrkesförbud?
c. Vilka politiska, etiska eller religiösa uppfattningar ska anses så farliga eller motbjudande att arbetsplatser och universitet bör
s.a.s. hållas rena? (Krigsmakten
försöker sedan länge hålla nassar
borta, med blandat resultat.)
d. Överväganden kring yrkesförbud
är per definition föremål för
politiska beslut. Därmed utsatta
för politiska konjunkturer,
folkliga opinioner, lobbygrupper
och så vidare. Vad som ska gälla
som förgripligt kommer att förändras från ena året till det
andra, det blir flytande och osäkert. (Se till exempel hur
debatten kring "Levande Historia"
har förändrats på senare år.)
Liknande - om än ej identiska -
gränsdragningsproblem dras
sjukvården med kring frågorna om
passiv respektive aktiv dödshjälp
och euthanasi. Inom två decennier
lär den gränsdragningen vibrera på
högkant...
Anonym sa…
Preliminärt svar till Hans M. Gabrielssons fyra frågor:
a)Inga utbildn/yrken bör vara fredade från tidigare dömda
b)Inga yrkesförbud
c)Inga yrkesförbud
d)Inga yrkesförbud, men om någon har mördat eller planerat mord, terroristbrott (mord, brand, kidnapping), landsförräderi och inte efter avtjänat straff gjort ärlig självkritik, dvs ånger och visat i handling att man tänkt om så kan han/hon inte anförtros viktiga uppgifter i sjukvård, försvar, utbildning, transport osv.
Tom Carlson sa…
Om frågan vore enkel behövde ingen skriva om det. Min uppfattning (preliminär som jag skrev) är att så länge man gör klar skillnad mellan åsikter och handlingar är det inget problem. D.v.s ingen ska stoppas från ett yrke eller en utbildning för sina åsikters skull. Begågna brott är en annan sak. Så tycker jag att näringsförbud för ekonomiska brottslingar är bra. Vilka brott och och vilka utbildningar det handlar om får diskuteras. Självklart handlar det om yrken som bygger på förtroenden i kombination med långvariga straff.

Dödshjälp har jag skrivit om flera gånger här på bloggen. (Se bl.a.
http://tankar-i-trappen.blogspot.com/2006/12/rtten-till-vr-dd-1.html)
Tom
Anonym sa…
Jag har funderat mycket över detta. Ska han för alltid vara dömd? Om han gjort detta betyder det då att han inte kan tänka om och vilja något annat med sitt liv? Kanske vill han försöka sona sitt brott genom att hjälpa andra?
Jag vill tro på det goda och att man ska kunna sona sitt brott. Och så kommer då frågan...skulle du kunna gå till honom. Svar JA sen kommer nästa fråga Skulle du kunna tänka dig att opereras av honom? Och då börjar jag vackla.... Hur ogärna jag än vill.... så infinner sig osäkerheten.
http://metrobloggen.se/godmat

Läs mer

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...