Fortsätt till huvudinnehåll

Slöjan återigen

Varannan svensk svarar ja på frågan ”Det borde vara förbjudet att bära slöja i skolan eller i arbetet” enligt Mångfaldsbarometern 2007, en undersökning som görs årligen vid Uppsala universitet (Svenska Dagbladet 26/9-07). Det kan ju tyckas nedslående, men artikeln i Svenska Dagbladet illustreras med en bild av tre kvinnor med täckta huvuden – och ansikten. Så, vad avser frågan och vad är det människorna i undersökningen svarat på? Är det den huvudduk (hijab) som kvinnor i vårt land och många andra länder i långa tider täckt håret med, men som i dagligt tal slarvigt kommit att kallas för slöja eller är det den ansiktsslöja (niqab) som täcker allt utom ögonen på många muslimska kvinnor? Själv struntar jag fullständigt i vad väktaren eller sjukvårdsbiträdet som hjälper mig har på huvudet, men jag vill gärna se ansiktet på den jag talar med. Åtminstone så länge jag befinner mig i Sverige. (Att ansiktsslöjan är en förutsättning för kvinnor i en del muslimska länder att komma ut i arbetslivet är en annan men intressant diskussion.)

Språkförbistringen går delvis tillbaka på olika uppfattningar om vad som egentligen står om mäns och kvinnors klädsel i Koranen. En intressant genomgång av olika tolkningar finns i boken 99 frågor om islam (red Jan Hjärpe. Leopard förlag).

Jag har tidigare skrivit om att alltfler svenska företag tillåter sina anställda att bära sjal (”Ett steg mot verklig integration”).

Slöja ...

...eller slöja?


Andra bloggar om .

Kommentarer

Läs mer

En enda gång om året…

Vitsippa, äppelblom, körsbärsblom, häggmispel, gullviva, hägg, kastanj och syren.

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

De små stegens tyranni

Två artiklar i Dagens Nyheter (1/12-07) denna första helg i advent fångar min uppmärksamhet: Det engelska fastighetsbolaget Boultbee som i somras köpte tio av Stockholms stads inomhuscentra, bl.a. Ringen, Fältöversten och Skärholmens centrum har bestämt att inga politiska eller religiösa organisationer ska släppas in i bolagets gallerior. – Det är en kommerisiell yta för kommersiell aktivitet, inte för politisk eller religiös aktivitet, säger bolagets talesman till tidningen. Vårt alltid lika nöjda och glada borgarråd Kristina Alvendal (m) ser det inte som något demokratiproblem. – Det finns gott om andra allmänna platser i Stockholm stad där man kan ha både politiska kampanjmöten och religiösa sammankomster. Den som hastat över någon av de blåsiga parkeringsplatserna som omgärdar förorternas centrumbildnigarna är nog inte lika beredd att skriva under på det. ( DN 1/12-07) *** När Vårdval Stockholm införs försvinnet meddelarfriheten för anställda i privat verksamhet. Stoc...

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...