Fortsätt till huvudinnehåll

Ett steg mot verklig integration

I början av 90-talet gjorde fotografen Maria Söderberg och jag en serie reportage om droger i arbetslivet på uppdrag av Motormännens Helnykterhetsförbund. Vid ett tillfälle besökte vi SJ:s verkstäder i Hagalund. Vår ciceron var finländare och aktiv inom den kamratstödjande verksamheten, personalchefen som vi intervjuade var italienare och fackklubbsordföranden assyrier. Deras ursprung märktes i ordval, temperament och kroppsspråk, samtidigt var de så självklart ”svenska” i sitt sätt att diskutera arbetsplatsfrågor: konflikter skulle lösas genom konsensus, jämställdhetsfrågor var något man tog på allvar, de anställdas röst skulle väga tungt osv.

Jag tänker ofta på det här besöket när frågan om integration och invandrare kommer på tal. Det är när Svenne, Enrico, Jussi och Assam (jo, det var mest karlar på SJ:s verkstäder) nöts mot varandra i vardagen som verklig integration uppstår. Vad de sen äter till middag och vilka danser de dansar när det är fest är underordnat.

Därför blir jag uppriktigt glad när jag häromdagen läste i Svenska Dagbladet (”Fler företag säger ja till sjal”) att 30 storföretag i Stockholm nu accepterar muslimsk sjal på sina anställda. Flera har också infört sjal som tillval i sina uniformer. Masooma Yaqub vid gränspolisen på Arlanda flygplats säger:
– Särskilt andra kvinnor kan säga att de tycker att det är häftigt att se någon som jag i en sådan här roll. Det avviker kanske lite från den bild som de har av muslimska kvinnor.


Jag har tidigare skrivit om Huvudduk

Andra bloggar om och .

Kommentarer

Läs mer

En enda gång om året…

Vitsippa, äppelblom, körsbärsblom, häggmispel, gullviva, hägg, kastanj och syren.

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

De små stegens tyranni

Två artiklar i Dagens Nyheter (1/12-07) denna första helg i advent fångar min uppmärksamhet: Det engelska fastighetsbolaget Boultbee som i somras köpte tio av Stockholms stads inomhuscentra, bl.a. Ringen, Fältöversten och Skärholmens centrum har bestämt att inga politiska eller religiösa organisationer ska släppas in i bolagets gallerior. – Det är en kommerisiell yta för kommersiell aktivitet, inte för politisk eller religiös aktivitet, säger bolagets talesman till tidningen. Vårt alltid lika nöjda och glada borgarråd Kristina Alvendal (m) ser det inte som något demokratiproblem. – Det finns gott om andra allmänna platser i Stockholm stad där man kan ha både politiska kampanjmöten och religiösa sammankomster. Den som hastat över någon av de blåsiga parkeringsplatserna som omgärdar förorternas centrumbildnigarna är nog inte lika beredd att skriva under på det. ( DN 1/12-07) *** När Vårdval Stockholm införs försvinnet meddelarfriheten för anställda i privat verksamhet. Stoc...

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...