Fortsätt till huvudinnehåll

Ett steg mot verklig integration

I början av 90-talet gjorde fotografen Maria Söderberg och jag en serie reportage om droger i arbetslivet på uppdrag av Motormännens Helnykterhetsförbund. Vid ett tillfälle besökte vi SJ:s verkstäder i Hagalund. Vår ciceron var finländare och aktiv inom den kamratstödjande verksamheten, personalchefen som vi intervjuade var italienare och fackklubbsordföranden assyrier. Deras ursprung märktes i ordval, temperament och kroppsspråk, samtidigt var de så självklart ”svenska” i sitt sätt att diskutera arbetsplatsfrågor: konflikter skulle lösas genom konsensus, jämställdhetsfrågor var något man tog på allvar, de anställdas röst skulle väga tungt osv.

Jag tänker ofta på det här besöket när frågan om integration och invandrare kommer på tal. Det är när Svenne, Enrico, Jussi och Assam (jo, det var mest karlar på SJ:s verkstäder) nöts mot varandra i vardagen som verklig integration uppstår. Vad de sen äter till middag och vilka danser de dansar när det är fest är underordnat.

Därför blir jag uppriktigt glad när jag häromdagen läste i Svenska Dagbladet (”Fler företag säger ja till sjal”) att 30 storföretag i Stockholm nu accepterar muslimsk sjal på sina anställda. Flera har också infört sjal som tillval i sina uniformer. Masooma Yaqub vid gränspolisen på Arlanda flygplats säger:
– Särskilt andra kvinnor kan säga att de tycker att det är häftigt att se någon som jag i en sådan här roll. Det avviker kanske lite från den bild som de har av muslimska kvinnor.


Jag har tidigare skrivit om Huvudduk

Andra bloggar om och .
Etiketter:

Kommentarer

Skicka en kommentar

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...
Skicka en kommentar
Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...
Skicka en kommentar
Läs mer

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...
2 kommentarer
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...
2 kommentarer
Läs mer