Diskussion i Läkartidningen om schizofreni. Beror sjukdomen på förändringar i hjärnan eller förändras hjärnan av yttre påverkan från miljön? Den ständiga frågan om hönan och ägget.
Ser programmet om Gunnar Ekelöf på TV:
Funderar på det Richard Dawkins skriver om naturvetenskapen och religionen i Illusionen om Gud (nyss utkommen på Leopard förlag). Tänk om universum är den gudom de religiösa tror existerar: stjärnorna på himlen, blommorna på marken, hjärnans vindlingar? Vad säger att intelligens måste se ut som vi föreställer oss den?
När jag i tioårsåldern sett den tidens modeller av atomernas uppbyggnad blev jag övertygad om att vårt solsystem var en atom i något större. Och att atomerna i sin tur var små solsystem i deras universum. Länge betraktad jag dörrhandtaget i mitt rum, övertygad om att där fanns ett liv bortom det synbara.
Jag går på vernissage. Micke Berg visar nytagna fotografier på Galleri Ikon vid Nytorget. Samtidigt ger han ut en bok Dagar utan mening. Självbiografiska texter fyllda av svärta, närvaro och intensitet. Precis som hans bilder. Han tillhör definitivt mina favoriteter bland de nu aktiva. Nån vecka senare ser jag Martin Parr på Kulturhuset. Har svårare med den distans han har till människorna han avbildar. Roligast är hans lekfulla självporträtt.
Ett program om Tourettes syndrom på SvT får mig att fundera över kreativiteten. Varför det är tyst i hjärnan vissa dagar – ibland veckor – för att sedan flöda av liv som när man vrider på en strömbrytare. Personer med Tourette visar sig lida av ett överskott av signalsubstansen dopamin. De delar av hjärnan som aktiveras vid skapande processer är hos dem ständigt aktiva. En kvinnlig läkare, neurolog, skriver oupphörligt på allt hon kan komma åt. Personer med Parkinsons sjukdom lider av motsatsen, för lite dopamin, deras rörelser blir tröga.
Ser Upp till kamp på tv. Birro och Marcimain fångar det motsägelsefulla i epoken: flummet och det välorganiserade; det utlevande och det stora allvaret. Jag slås av musikens kraft i våra liv. Hur varje generation under 1900-talet haft sin musik som gett dem kraft att gå vidare. Serien är fruktansvärt stark, varje scen mättad och igenkänningsfaktorn (jag var 16 år 1967) plågsamt hög. Jag klarar bara att se en halvtimme åt gången. Sen måste jag ta en paus och andas.
*
Ser programmet om Gunnar Ekelöf på TV:
”Det som är botten i dig är också botten i andra”Intelligensaristokrat, men omöjlig att komma runt.
”Det är till tystnaden du skall lyssna
...
Vad jag har skrivit
är skrivet mellan raderna”
*
Funderar på det Richard Dawkins skriver om naturvetenskapen och religionen i Illusionen om Gud (nyss utkommen på Leopard förlag). Tänk om universum är den gudom de religiösa tror existerar: stjärnorna på himlen, blommorna på marken, hjärnans vindlingar? Vad säger att intelligens måste se ut som vi föreställer oss den?
*
När jag i tioårsåldern sett den tidens modeller av atomernas uppbyggnad blev jag övertygad om att vårt solsystem var en atom i något större. Och att atomerna i sin tur var små solsystem i deras universum. Länge betraktad jag dörrhandtaget i mitt rum, övertygad om att där fanns ett liv bortom det synbara.
*
Jag går på vernissage. Micke Berg visar nytagna fotografier på Galleri Ikon vid Nytorget. Samtidigt ger han ut en bok Dagar utan mening. Självbiografiska texter fyllda av svärta, närvaro och intensitet. Precis som hans bilder. Han tillhör definitivt mina favoriteter bland de nu aktiva. Nån vecka senare ser jag Martin Parr på Kulturhuset. Har svårare med den distans han har till människorna han avbildar. Roligast är hans lekfulla självporträtt.
*
Ett program om Tourettes syndrom på SvT får mig att fundera över kreativiteten. Varför det är tyst i hjärnan vissa dagar – ibland veckor – för att sedan flöda av liv som när man vrider på en strömbrytare. Personer med Tourette visar sig lida av ett överskott av signalsubstansen dopamin. De delar av hjärnan som aktiveras vid skapande processer är hos dem ständigt aktiva. En kvinnlig läkare, neurolog, skriver oupphörligt på allt hon kan komma åt. Personer med Parkinsons sjukdom lider av motsatsen, för lite dopamin, deras rörelser blir tröga.
*
Ser Upp till kamp på tv. Birro och Marcimain fångar det motsägelsefulla i epoken: flummet och det välorganiserade; det utlevande och det stora allvaret. Jag slås av musikens kraft i våra liv. Hur varje generation under 1900-talet haft sin musik som gett dem kraft att gå vidare. Serien är fruktansvärt stark, varje scen mättad och igenkänningsfaktorn (jag var 16 år 1967) plågsamt hög. Jag klarar bara att se en halvtimme åt gången. Sen måste jag ta en paus och andas.
Kommentarer
Jag håller inte alls med dej. Jag tyckte den var seg, för mycket musik i första delen, för mycket röka, kröka och göka... Andra delen var ett evinnerligt knarkande, sen fixa krakar´n till sej, kampen tog fart, alla upproriska väldigt fyrkantiga, och så smällde det till, snipp, snapp slut sen var serien slut.
Näh, Birro är nog inget att lita på. Vad står han i den politiska kampen idag? Tyst som en mus.
Positivt var förståss miljöskildringarna och gestaltandet av tidsandan. Men inte fan rökte alla hela tiden, och inte drack man ur ölburkar HELA tiden.
JAG VAR MED! Var t o m i stödtrupperna som skulle försvara husockupanterna om Hawks skulle bryta poliskedjorna. Men vi behövde aldrig rycka in.
Kampen går vidare!