Fortsätt till huvudinnehåll

Fragment

Diskussion i Läkartidningen om schizofreni. Beror sjukdomen på förändringar i hjärnan eller förändras hjärnan av yttre påverkan från miljön? Den ständiga frågan om hönan och ägget.

*

Ser programmet om Gunnar Ekelöf på TV:
”Det som är botten i dig är också botten i andra”
Intelligensaristokrat, men omöjlig att komma runt.
”Det är till tystnaden du skall lyssna
...
Vad jag har skrivit
är skrivet mellan raderna”
*

Funderar på det Richard Dawkins skriver om naturvetenskapen och religionen i Illusionen om Gud (nyss utkommen på Leopard förlag). Tänk om universum är den gudom de religiösa tror existerar: stjärnorna på himlen, blommorna på marken, hjärnans vindlingar? Vad säger att intelligens måste se ut som vi föreställer oss den?

*

När jag i tioårsåldern sett den tidens modeller av atomernas uppbyggnad blev jag övertygad om att vårt solsystem var en atom i något större. Och att atomerna i sin tur var små solsystem i deras universum. Länge betraktad jag dörrhandtaget i mitt rum, övertygad om att där fanns ett liv bortom det synbara.

*

Jag går på vernissage. Micke Berg visar nytagna fotografier på Galleri Ikon vid Nytorget. Samtidigt ger han ut en bok Dagar utan mening. Självbiografiska texter fyllda av svärta, närvaro och intensitet. Precis som hans bilder. Han tillhör definitivt mina favoriteter bland de nu aktiva. Nån vecka senare ser jag Martin Parr på Kulturhuset. Har svårare med den distans han har till människorna han avbildar. Roligast är hans lekfulla självporträtt.

*

Ett program om Tourettes syndrom på SvT får mig att fundera över kreativiteten. Varför det är tyst i hjärnan vissa dagar – ibland veckor – för att sedan flöda av liv som när man vrider på en strömbrytare. Personer med Tourette visar sig lida av ett överskott av signalsubstansen dopamin. De delar av hjärnan som aktiveras vid skapande processer är hos dem ständigt aktiva. En kvinnlig läkare, neurolog, skriver oupphörligt på allt hon kan komma åt. Personer med Parkinsons sjukdom lider av motsatsen, för lite dopamin, deras rörelser blir tröga.

*

Ser Upp till kamp på tv. Birro och Marcimain fångar det motsägelsefulla i epoken: flummet och det välorganiserade; det utlevande och det stora allvaret. Jag slås av musikens kraft i våra liv. Hur varje generation under 1900-talet haft sin musik som gett dem kraft att gå vidare. Serien är fruktansvärt stark, varje scen mättad och igenkänningsfaktorn (jag var 16 år 1967) plågsamt hög. Jag klarar bara att se en halvtimme åt gången. Sen måste jag ta en paus och andas.

Kommentarer

Anonym sa…
Om Upp till Kamp:
Jag håller inte alls med dej. Jag tyckte den var seg, för mycket musik i första delen, för mycket röka, kröka och göka... Andra delen var ett evinnerligt knarkande, sen fixa krakar´n till sej, kampen tog fart, alla upproriska väldigt fyrkantiga, och så smällde det till, snipp, snapp slut sen var serien slut.

Näh, Birro är nog inget att lita på. Vad står han i den politiska kampen idag? Tyst som en mus.

Positivt var förståss miljöskildringarna och gestaltandet av tidsandan. Men inte fan rökte alla hela tiden, och inte drack man ur ölburkar HELA tiden.

JAG VAR MED! Var t o m i stödtrupperna som skulle försvara husockupanterna om Hawks skulle bryta poliskedjorna. Men vi behövde aldrig rycka in.

Kampen går vidare!

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Skilsmässa en väg till jämställdhet?

Mina föräldrar skilde sig när jag var ett par, tre år gammal. I bostadsbristens Stockholm i början av 1950-talet var det inte alltid så lätt att hålla ihop en nybildad familj, särskilt inte om man var ung förälder till ett inte helt planerat barn. Jag växte upp med min mamma och mormor. En del helger tillbringade jag hos farsan i Södertälje. Min glädje var stor när de gifte om sig – med varandra – då jag var åtta år. Vad har nu detta med den debatt som blossat upp i spåren av boken Happy, happy skilsmässa (Atlas 2011) att göra? Inget annat än att de flesta av oss har erfarenhet av skilsmässor, direkt eller indirekt. Om inte annat visar intensiteten i debatten det. Jag har varit gift i över 30 år men är ingen kärnfamiljskramare, människan och dess föregångare har genom årtusendena visat prov på otaliga typer av samlevnadsformer: gruppäktenskap, paräktenskap, patriarkat, matriarkat, klaner, stammar, bigami och monogami etc. (Lasse Berg skriver en del om det i sin Augustpris-nominerade Sk...