Fortsätt till huvudinnehåll

Fragment

Diskussion i Läkartidningen om schizofreni. Beror sjukdomen på förändringar i hjärnan eller förändras hjärnan av yttre påverkan från miljön? Den ständiga frågan om hönan och ägget.

*

Ser programmet om Gunnar Ekelöf på TV:
”Det som är botten i dig är också botten i andra”
Intelligensaristokrat, men omöjlig att komma runt.
”Det är till tystnaden du skall lyssna
...
Vad jag har skrivit
är skrivet mellan raderna”
*

Funderar på det Richard Dawkins skriver om naturvetenskapen och religionen i Illusionen om Gud (nyss utkommen på Leopard förlag). Tänk om universum är den gudom de religiösa tror existerar: stjärnorna på himlen, blommorna på marken, hjärnans vindlingar? Vad säger att intelligens måste se ut som vi föreställer oss den?

*

När jag i tioårsåldern sett den tidens modeller av atomernas uppbyggnad blev jag övertygad om att vårt solsystem var en atom i något större. Och att atomerna i sin tur var små solsystem i deras universum. Länge betraktad jag dörrhandtaget i mitt rum, övertygad om att där fanns ett liv bortom det synbara.

*

Jag går på vernissage. Micke Berg visar nytagna fotografier på Galleri Ikon vid Nytorget. Samtidigt ger han ut en bok Dagar utan mening. Självbiografiska texter fyllda av svärta, närvaro och intensitet. Precis som hans bilder. Han tillhör definitivt mina favoriteter bland de nu aktiva. Nån vecka senare ser jag Martin Parr på Kulturhuset. Har svårare med den distans han har till människorna han avbildar. Roligast är hans lekfulla självporträtt.

*

Ett program om Tourettes syndrom på SvT får mig att fundera över kreativiteten. Varför det är tyst i hjärnan vissa dagar – ibland veckor – för att sedan flöda av liv som när man vrider på en strömbrytare. Personer med Tourette visar sig lida av ett överskott av signalsubstansen dopamin. De delar av hjärnan som aktiveras vid skapande processer är hos dem ständigt aktiva. En kvinnlig läkare, neurolog, skriver oupphörligt på allt hon kan komma åt. Personer med Parkinsons sjukdom lider av motsatsen, för lite dopamin, deras rörelser blir tröga.

*

Ser Upp till kamp på tv. Birro och Marcimain fångar det motsägelsefulla i epoken: flummet och det välorganiserade; det utlevande och det stora allvaret. Jag slås av musikens kraft i våra liv. Hur varje generation under 1900-talet haft sin musik som gett dem kraft att gå vidare. Serien är fruktansvärt stark, varje scen mättad och igenkänningsfaktorn (jag var 16 år 1967) plågsamt hög. Jag klarar bara att se en halvtimme åt gången. Sen måste jag ta en paus och andas.

Kommentarer

Anonym sa…
Om Upp till Kamp:
Jag håller inte alls med dej. Jag tyckte den var seg, för mycket musik i första delen, för mycket röka, kröka och göka... Andra delen var ett evinnerligt knarkande, sen fixa krakar´n till sej, kampen tog fart, alla upproriska väldigt fyrkantiga, och så smällde det till, snipp, snapp slut sen var serien slut.

Näh, Birro är nog inget att lita på. Vad står han i den politiska kampen idag? Tyst som en mus.

Positivt var förståss miljöskildringarna och gestaltandet av tidsandan. Men inte fan rökte alla hela tiden, och inte drack man ur ölburkar HELA tiden.

JAG VAR MED! Var t o m i stödtrupperna som skulle försvara husockupanterna om Hawks skulle bryta poliskedjorna. Men vi behövde aldrig rycka in.

Kampen går vidare!

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...