Fortsätt till huvudinnehåll

Fragment

Diskussion i Läkartidningen om schizofreni. Beror sjukdomen på förändringar i hjärnan eller förändras hjärnan av yttre påverkan från miljön? Den ständiga frågan om hönan och ägget.

*

Ser programmet om Gunnar Ekelöf på TV:
”Det som är botten i dig är också botten i andra”
Intelligensaristokrat, men omöjlig att komma runt.
”Det är till tystnaden du skall lyssna
...
Vad jag har skrivit
är skrivet mellan raderna”
*

Funderar på det Richard Dawkins skriver om naturvetenskapen och religionen i Illusionen om Gud (nyss utkommen på Leopard förlag). Tänk om universum är den gudom de religiösa tror existerar: stjärnorna på himlen, blommorna på marken, hjärnans vindlingar? Vad säger att intelligens måste se ut som vi föreställer oss den?

*

När jag i tioårsåldern sett den tidens modeller av atomernas uppbyggnad blev jag övertygad om att vårt solsystem var en atom i något större. Och att atomerna i sin tur var små solsystem i deras universum. Länge betraktad jag dörrhandtaget i mitt rum, övertygad om att där fanns ett liv bortom det synbara.

*

Jag går på vernissage. Micke Berg visar nytagna fotografier på Galleri Ikon vid Nytorget. Samtidigt ger han ut en bok Dagar utan mening. Självbiografiska texter fyllda av svärta, närvaro och intensitet. Precis som hans bilder. Han tillhör definitivt mina favoriteter bland de nu aktiva. Nån vecka senare ser jag Martin Parr på Kulturhuset. Har svårare med den distans han har till människorna han avbildar. Roligast är hans lekfulla självporträtt.

*

Ett program om Tourettes syndrom på SvT får mig att fundera över kreativiteten. Varför det är tyst i hjärnan vissa dagar – ibland veckor – för att sedan flöda av liv som när man vrider på en strömbrytare. Personer med Tourette visar sig lida av ett överskott av signalsubstansen dopamin. De delar av hjärnan som aktiveras vid skapande processer är hos dem ständigt aktiva. En kvinnlig läkare, neurolog, skriver oupphörligt på allt hon kan komma åt. Personer med Parkinsons sjukdom lider av motsatsen, för lite dopamin, deras rörelser blir tröga.

*

Ser Upp till kamp på tv. Birro och Marcimain fångar det motsägelsefulla i epoken: flummet och det välorganiserade; det utlevande och det stora allvaret. Jag slås av musikens kraft i våra liv. Hur varje generation under 1900-talet haft sin musik som gett dem kraft att gå vidare. Serien är fruktansvärt stark, varje scen mättad och igenkänningsfaktorn (jag var 16 år 1967) plågsamt hög. Jag klarar bara att se en halvtimme åt gången. Sen måste jag ta en paus och andas.

Kommentarer

Anonym sa…
Om Upp till Kamp:
Jag håller inte alls med dej. Jag tyckte den var seg, för mycket musik i första delen, för mycket röka, kröka och göka... Andra delen var ett evinnerligt knarkande, sen fixa krakar´n till sej, kampen tog fart, alla upproriska väldigt fyrkantiga, och så smällde det till, snipp, snapp slut sen var serien slut.

Näh, Birro är nog inget att lita på. Vad står han i den politiska kampen idag? Tyst som en mus.

Positivt var förståss miljöskildringarna och gestaltandet av tidsandan. Men inte fan rökte alla hela tiden, och inte drack man ur ölburkar HELA tiden.

JAG VAR MED! Var t o m i stödtrupperna som skulle försvara husockupanterna om Hawks skulle bryta poliskedjorna. Men vi behövde aldrig rycka in.

Kampen går vidare!

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...