Jag bröt ihop en förmiddag i mitten av mars. Tecknen hade funnits i skyn en längre tid. Ett år tidigare hade jag lämnat mitt uppdrag som ordförande och ansvarig utgivare för Folket i Bild/Kulturfront, långt tidigare än jag tänkt mig. Den gången trodde jag det var hjärtat.
Nu satt jag vid det stora bordet i vardagsrummet med ett nytt jobb framför mig, ett rutinuppdrag. Ångest visst jag vad det var. Jag hade under många år vaknat i vargtimmen med bultande hjärta och ett järnband runt bröstet. Perioder av nedstämdhet hade avlösts av närmast manisk aktivitet så länge jag kunde minnas. Men det här var något nytt. Plötsligt kände jag att det här klarar jag inte. Hjärnan var helt blank. Jag slog förtvivlat knytnävarna i bordet i ett desperat försök att samla kraft. Hjärtat bultade. Jag ville gråta men lyckades bara pressa fram ett halvkvävt skrik.
Det blev början på en resa som varat i 3,5 år. Jag fick så småningom diagnosen ”måttlig eller medelsvår depression”, började ta medicin och går fortfarande på samtal en gång i veckan.
Men vad var det egentligen som hade hänt i min kropp och min hjärna? Stämmer det att vi fortfarande famlar i mörkret när vi talar om psykisk ohälsa. Det tänker jag skriva om i några kommande notiser framöver. Fortsättning följer, som man säger…
Andra bloggar om depression och psykisk sjukdom.
Nu satt jag vid det stora bordet i vardagsrummet med ett nytt jobb framför mig, ett rutinuppdrag. Ångest visst jag vad det var. Jag hade under många år vaknat i vargtimmen med bultande hjärta och ett järnband runt bröstet. Perioder av nedstämdhet hade avlösts av närmast manisk aktivitet så länge jag kunde minnas. Men det här var något nytt. Plötsligt kände jag att det här klarar jag inte. Hjärnan var helt blank. Jag slog förtvivlat knytnävarna i bordet i ett desperat försök att samla kraft. Hjärtat bultade. Jag ville gråta men lyckades bara pressa fram ett halvkvävt skrik.
Det blev början på en resa som varat i 3,5 år. Jag fick så småningom diagnosen ”måttlig eller medelsvår depression”, började ta medicin och går fortfarande på samtal en gång i veckan.
Men vad var det egentligen som hade hänt i min kropp och min hjärna? Stämmer det att vi fortfarande famlar i mörkret när vi talar om psykisk ohälsa. Det tänker jag skriva om i några kommande notiser framöver. Fortsättning följer, som man säger…
Andra bloggar om depression och psykisk sjukdom.
Kommentarer