Fortsätt till huvudinnehåll

Den deprimerade hjärnan 1

Jag bröt ihop en förmiddag i mitten av mars. Tecknen hade funnits i skyn en längre tid. Ett år tidigare hade jag lämnat mitt uppdrag som ordförande och ansvarig utgivare för Folket i Bild/Kulturfront, långt tidigare än jag tänkt mig. Den gången trodde jag det var hjärtat.

Nu satt jag vid det stora bordet i vardagsrummet med ett nytt jobb framför mig, ett rutinuppdrag. Ångest visst jag vad det var. Jag hade under många år vaknat i vargtimmen med bultande hjärta och ett järnband runt bröstet. Perioder av nedstämdhet hade avlösts av närmast manisk aktivitet så länge jag kunde minnas. Men det här var något nytt. Plötsligt kände jag att det här klarar jag inte. Hjärnan var helt blank. Jag slog förtvivlat knytnävarna i bordet i ett desperat försök att samla kraft. Hjärtat bultade. Jag ville gråta men lyckades bara pressa fram ett halvkvävt skrik.

Det blev början på en resa som varat i 3,5 år. Jag fick så småningom diagnosen ”måttlig eller medelsvår depression”, började ta medicin och går fortfarande på samtal en gång i veckan.

Men vad var det egentligen som hade hänt i min kropp och min hjärna? Stämmer det att vi fortfarande famlar i mörkret när vi talar om psykisk ohälsa. Det tänker jag skriva om i några kommande notiser framöver. Fortsättning följer, som man säger…

Andra bloggar om och .
Etiketter:

Kommentarer

Tom Carlson sa…
"Perioder av nedstämdhet hade avlösts av närmast manisk aktivitet så länge jag kunde minnas." Det kan låta som om jag lidit av manodepressivitet. Men de flesta av oss fungerar i cykler. Något tvång att måla om lägenheten mitt i natten eller andra galenskaper har jag aldrig känt. Bättre formulering vore: "Intensivt arbete hade avlösts av perioder av nedstämdhet så länge jag kunde minnas." För övrigt gick ett sevärt program om manodepressiviet (eller "bipolär sjukdom" som den psykiatriska termen lyder) med skådespelaren Stephen Fry på SvT i slutet av augusti ("Mitt liv som manodepressiv").
07 september, 2007 05:46
Skicka en kommentar

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...
5 kommentarer
Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .
20 kommentarer
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...
4 kommentarer
Läs mer

Skilsmässa en väg till jämställdhet?

Mina föräldrar skilde sig när jag var ett par, tre år gammal. I bostadsbristens Stockholm i början av 1950-talet var det inte alltid så lätt att hålla ihop en nybildad familj, särskilt inte om man var ung förälder till ett inte helt planerat barn. Jag växte upp med min mamma och mormor. En del helger tillbringade jag hos farsan i Södertälje. Min glädje var stor när de gifte om sig – med varandra – då jag var åtta år. Vad har nu detta med den debatt som blossat upp i spåren av boken Happy, happy skilsmässa (Atlas 2011) att göra? Inget annat än att de flesta av oss har erfarenhet av skilsmässor, direkt eller indirekt. Om inte annat visar intensiteten i debatten det. Jag har varit gift i över 30 år men är ingen kärnfamiljskramare, människan och dess föregångare har genom årtusendena visat prov på otaliga typer av samlevnadsformer: gruppäktenskap, paräktenskap, patriarkat, matriarkat, klaner, stammar, bigami och monogami etc. (Lasse Berg skriver en del om det i sin Augustpris-nominerade Sk...
Skicka en kommentar
Läs mer