Fortsätt till huvudinnehåll

Moderna människor

Jag bor i ett modernt område med moderna människor. Kvinnorna är blonda, 35 år och pratar i mobiltelefon. Ofta drar de barnvagnar av märket Urban Jungle och andra monstertruckar när de går längs trottoarerna. Jag undrar om barnen blir lika förvirrade som jag när någon jag möter tilltalar mig, tills jag ser den lilla öronsnäckan och mikrofonen vid munnen. Men antagligen är de små fullt upptagna av sin lilla värld.

En och annan föräldraledig pappa syns på dagarna (vi är ju stockholmsk medelklass gubevars). Annars är det mest till och från något av dagisen papporna ses springa när de drar barnvagn.
***
En dag när jag sitter och läser på ett av fiken diskuterar två mammor vid bordet bredvid sina bostadsrätter. Hon och hennes man har bestämt sig för att sälja nu ”när priserna är som högst”, sen tänker de bo i sommarstugan på Värmdö tills priserna sjunkit och de kan köpa något större här i stan.

Några dagar senare berättar min frisör om ett par i fyrtioårsåldern som sålt sin lägenhet– ”när priserna var som högst” – för att bygga en villa. Under tiden skulle de och barnen bo hos föräldrarna. Villabygget blev av olika anledningar försenat och nu har de bott hos föräldrarna i snart två år. Mamman har vänligt frågat om de inte ska flytta snart.

En gång handlade boendet om att ha tak över huvudet och någonstans att ställa ränseln när kvällen kom.
***
Jag ser för övrigt i bladet att de sista hyresrätterna i Mälarhöjden nu ska säljas och omvandlas till bostadsrätter. Tendensen är densamma i Aspudden, Gröndal och andra närförorter. Bostadsborgarrådet Kristina Alvendal (m) säger till lokaltidningen Södra Sidan:
– Om det inte finns den typ av boende som man vill ha i ett område så får man välja ett annat.
Så var det med den integrationen. Den som vill ha andra perspektiv kan med fördel läsa bloggen ”Om att bo och annat viktigt”
***
Nu ska jag städa. Den städfirma som vi anlitade ett tag fick vi säga upp. Det var bara papperet kvittona var skrivet på som var vitt. Allt annat, inklusive lönerna, var svart.

Så är det med flertalet av de flera hundra städbolag som finns i stan, skriver ombudsmannen på fastighets i ett mejl jag får. ”De riktigt utstuderade skurkföretagen gör sitt bästa för att visa en snövit fasad och då ingår ett medlemskap i arbetsgivarorganisationen och kollektivavtal som en del i en vacker presentation för kunderna.”

Nu när vi får dra av för hushållsnära tjänster ökar vinsten för ägarna. Lönerna till de anställda är oförändrat svarta och låga. Ett bra tips är att kolla hos skatteverket hur mycket firmorna betalar i sociala avgifter.

Jag har tidigare skrivit om städning och hushållsnära tjänster (Vem ska städa hos hemhjälpen).

Andra bloggar om och

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...