Fortsätt till huvudinnehåll

Moderna människor

Jag bor i ett modernt område med moderna människor. Kvinnorna är blonda, 35 år och pratar i mobiltelefon. Ofta drar de barnvagnar av märket Urban Jungle och andra monstertruckar när de går längs trottoarerna. Jag undrar om barnen blir lika förvirrade som jag när någon jag möter tilltalar mig, tills jag ser den lilla öronsnäckan och mikrofonen vid munnen. Men antagligen är de små fullt upptagna av sin lilla värld.

En och annan föräldraledig pappa syns på dagarna (vi är ju stockholmsk medelklass gubevars). Annars är det mest till och från något av dagisen papporna ses springa när de drar barnvagn.
***
En dag när jag sitter och läser på ett av fiken diskuterar två mammor vid bordet bredvid sina bostadsrätter. Hon och hennes man har bestämt sig för att sälja nu ”när priserna är som högst”, sen tänker de bo i sommarstugan på Värmdö tills priserna sjunkit och de kan köpa något större här i stan.

Några dagar senare berättar min frisör om ett par i fyrtioårsåldern som sålt sin lägenhet– ”när priserna var som högst” – för att bygga en villa. Under tiden skulle de och barnen bo hos föräldrarna. Villabygget blev av olika anledningar försenat och nu har de bott hos föräldrarna i snart två år. Mamman har vänligt frågat om de inte ska flytta snart.

En gång handlade boendet om att ha tak över huvudet och någonstans att ställa ränseln när kvällen kom.
***
Jag ser för övrigt i bladet att de sista hyresrätterna i Mälarhöjden nu ska säljas och omvandlas till bostadsrätter. Tendensen är densamma i Aspudden, Gröndal och andra närförorter. Bostadsborgarrådet Kristina Alvendal (m) säger till lokaltidningen Södra Sidan:
– Om det inte finns den typ av boende som man vill ha i ett område så får man välja ett annat.
Så var det med den integrationen. Den som vill ha andra perspektiv kan med fördel läsa bloggen ”Om att bo och annat viktigt”
***
Nu ska jag städa. Den städfirma som vi anlitade ett tag fick vi säga upp. Det var bara papperet kvittona var skrivet på som var vitt. Allt annat, inklusive lönerna, var svart.

Så är det med flertalet av de flera hundra städbolag som finns i stan, skriver ombudsmannen på fastighets i ett mejl jag får. ”De riktigt utstuderade skurkföretagen gör sitt bästa för att visa en snövit fasad och då ingår ett medlemskap i arbetsgivarorganisationen och kollektivavtal som en del i en vacker presentation för kunderna.”

Nu när vi får dra av för hushållsnära tjänster ökar vinsten för ägarna. Lönerna till de anställda är oförändrat svarta och låga. Ett bra tips är att kolla hos skatteverket hur mycket firmorna betalar i sociala avgifter.

Jag har tidigare skrivit om städning och hushållsnära tjänster (Vem ska städa hos hemhjälpen).

Andra bloggar om och

Kommentarer

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...