Fortsätt till huvudinnehåll

Moderna människor

Jag bor i ett modernt område med moderna människor. Kvinnorna är blonda, 35 år och pratar i mobiltelefon. Ofta drar de barnvagnar av märket Urban Jungle och andra monstertruckar när de går längs trottoarerna. Jag undrar om barnen blir lika förvirrade som jag när någon jag möter tilltalar mig, tills jag ser den lilla öronsnäckan och mikrofonen vid munnen. Men antagligen är de små fullt upptagna av sin lilla värld.

En och annan föräldraledig pappa syns på dagarna (vi är ju stockholmsk medelklass gubevars). Annars är det mest till och från något av dagisen papporna ses springa när de drar barnvagn.
***
En dag när jag sitter och läser på ett av fiken diskuterar två mammor vid bordet bredvid sina bostadsrätter. Hon och hennes man har bestämt sig för att sälja nu ”när priserna är som högst”, sen tänker de bo i sommarstugan på Värmdö tills priserna sjunkit och de kan köpa något större här i stan.

Några dagar senare berättar min frisör om ett par i fyrtioårsåldern som sålt sin lägenhet– ”när priserna var som högst” – för att bygga en villa. Under tiden skulle de och barnen bo hos föräldrarna. Villabygget blev av olika anledningar försenat och nu har de bott hos föräldrarna i snart två år. Mamman har vänligt frågat om de inte ska flytta snart.

En gång handlade boendet om att ha tak över huvudet och någonstans att ställa ränseln när kvällen kom.
***
Jag ser för övrigt i bladet att de sista hyresrätterna i Mälarhöjden nu ska säljas och omvandlas till bostadsrätter. Tendensen är densamma i Aspudden, Gröndal och andra närförorter. Bostadsborgarrådet Kristina Alvendal (m) säger till lokaltidningen Södra Sidan:
– Om det inte finns den typ av boende som man vill ha i ett område så får man välja ett annat.
Så var det med den integrationen. Den som vill ha andra perspektiv kan med fördel läsa bloggen ”Om att bo och annat viktigt”
***
Nu ska jag städa. Den städfirma som vi anlitade ett tag fick vi säga upp. Det var bara papperet kvittona var skrivet på som var vitt. Allt annat, inklusive lönerna, var svart.

Så är det med flertalet av de flera hundra städbolag som finns i stan, skriver ombudsmannen på fastighets i ett mejl jag får. ”De riktigt utstuderade skurkföretagen gör sitt bästa för att visa en snövit fasad och då ingår ett medlemskap i arbetsgivarorganisationen och kollektivavtal som en del i en vacker presentation för kunderna.”

Nu när vi får dra av för hushållsnära tjänster ökar vinsten för ägarna. Lönerna till de anställda är oförändrat svarta och låga. Ett bra tips är att kolla hos skatteverket hur mycket firmorna betalar i sociala avgifter.

Jag har tidigare skrivit om städning och hushållsnära tjänster (Vem ska städa hos hemhjälpen).

Andra bloggar om och

Kommentarer

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...