Fortsätt till huvudinnehåll

Den deprimerade hjärnan 3

– Du får väl ta dig samman!

Hur många gånger har inte den som lider av depression, utmattningssyndrom och andra psykiska besvär fått höra att den ska ta sig i kragen och rycka upp sig? Har jag själv inte tänkt så när jag mött någon vän som ”gått in i väggen” eller varit sjukskriven för depression. Samtidigt vittnar många som lider av depression om den totala förlamning som kan drabba en. Vi får svårt att minnas, koncentrationen brister. Att ta fram en kaffekopp ur skåpet kan bli ett oöverstigligt projekt. Per Lappins, vars tv-program ”Den deprimerade reportern” jag skrivit om, sitter apatisk i sin lägenhet och ser hur högarna av smutstvätt, tidningar och matrester växer. Han led av en svår depression. Vi andra med måttliga depressioner kan ju se hyfsat friska ut.

Sitter svaret på apatin i hjärnan? Eller kanske i binjurarna? Där – i binjurebarken – produceras i alla fall det livsviktiga kortisolet.

Vi har alla en inbyggd klocka (den sitter i hjärnans hypotalamus för att vara exakt). Själv är jag morgonmänniska. Jag går upp vid sextiden. Dricker mitt morgonkaffe, tittar en stund i tidningarna och tar en snabb dusch. Sen sätter jag mig vid skrivbordet och jobbar koncentrerat fram till lunch. Telefonsvararen får ta samtalen, mejlen och annat får vänta till eftermiddagen. Det här är dygnets gyllene timmar. I alla fall för mig.

Är det kortisolet som kickar igång mig?

Kortisolet är ett hormon som bidrar till kroppens försvar mot påfrestningar och motståndskraft mot inflammationer. I normala fall är kortisolvärdena högst på morgonen för att därefter falla och vara som lägst på kvällen.

Blir påfrestningarna på kropp och själ för höga eller långvariga stiger kortisolhalten i blodet. De receptorer (GR) i hjärnan som annars tar emot kortisolet tröttnar och hormonet verkar nu istället som ett gift på hjärnans celler. Sannolikt, menar forskarna, leder höga kortisolvärden till celldöd i hjärnan.

Limbiska systemet färgat i gult/rätt och dess ingående strukturer. (Häggström. Den deprimerade hjärnans revansch.)

För inte så länge sedan upptäckte forskarna att hjärnan – tvärt emot vad man tidigare trott – kan bilda nya celler. Det var en epokgörande upptäckt. Nu tror man också att kortisolet hämmar nybildningen av nervceller, kanske främst i den del av hjärnan som kallas hippokampus.

Hippokampus har flera funktioner, men den kanske viktigaste gäller inlärning och minne. Undersökningar med magnetröntgen har visat att volymen på hippokampus kan minska med upp till en femtedel (!) hos personer med pågående depression. Men mycket forskning återstår innan vi säkert vet vad som händer i hjärnan vid olika psykiska tillstånd.

Säkert är i alla fall att om stressnivåerna är höga under en längre tid förmår kroppen inte längre mobilisera det kortisol som behövs för att ge oss psykisk kraft. Kreativiteten försvinner. Vi gör vad vi lärt oss att göra, men inget mer.

Där jag satt vid bordet den där förmiddagen i mars och kände hur hjärnan var helt blank hade flera av mina normala system upphört att fungera. I någon mening hade jag återgått till reptilstadiet.
*
Jag har tidigare skrivit om Den deprimerade hjärnan 1 och 2

Andra bloggar om och .

Kommentarer

Läs mer

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Döstädning

Avin på nya hyran för lägenheten i Stockholm kommer. Lena undrar om det inte är dags att byta till något mindre och billigare. Ett alternativ skulle vara att göra om arbetsrummet till ett gästrum. Jag arbetar ju inte, och framför allt inte där, så mycket längre. Hittills har vi fått knöka in en gästsäng bredvid skrivbordet när någon behövt sova över. Vi har under senare delen av 10-talet tömt lägenheter tillhöriga äldre anhöriga, inför flyttar till nya boenden och livet hinsides. Pärmar, arbetspapper och fotografier har vält ur överfyllda skåp. För att inte tala om vinds- och källarförråd. Tonvis med papper har hivats iväg. Ska våra barn en gång behöva utsättas för detta? Fram växer tanken på en rejäl utrensning av vindsförråd och arbetsrum. Sagt och gjort. Hyllmeter efter hyllmeter gås igenom. Pärmar töms, gamla anteckningsböcker och fickkalendrar, tryckerihandledningar från 1980-talet (vem sparar på sånt?), turistkartor från länge sedan besökta städer, oändliga mängder plastm...

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar. Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel. – Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde. Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen. Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import. Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån? Jag ...

Jag drabbas av hemkänsla

– Hur kan du vilja åka upp till den där röran? frågar mina gotländska vänner när jag ska till Stockholm. Det är ju mitt hem, tänker jag. (Noga räknat ett av två hem, men det är en annan historia.) Med hem tänker jag inte bara på lägenheten vid Ringvägen. ”Hem” är ett område som sträcker sig från Eriksdalshallen till Ringen centrum vid Skanstull, vidare upp till Medborgarplatsen och tillbaka genom Rosenlundsparken. Med hund ingår även promenaderna i koloniområdena längs Årstaviken. Ibland, om man behöver handla något, åker man ner till ”stan” (dvs. city) på samma vis som gotlänningarna åker till Visby. Större än så är inte ”min” stad. Håkan Forsell skriver i sin kunniga och uppslagsrika bok Söder: Drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel (Weyler 2025) om begreppet hemkänsla och hur underskattat det är i beskrivningen av olika bostadsområden. Kulturgeografer har använt begreppet när man studerat varför människor väljer att bo där dom bor. Hemkänsla är att morsa på någo...