– Du får väl ta dig samman!
Hur många gånger har inte den som lider av depression, utmattningssyndrom och andra psykiska besvär fått höra att den ska ta sig i kragen och rycka upp sig? Har jag själv inte tänkt så när jag mött någon vän som ”gått in i väggen” eller varit sjukskriven för depression. Samtidigt vittnar många som lider av depression om den totala förlamning som kan drabba en. Vi får svårt att minnas, koncentrationen brister. Att ta fram en kaffekopp ur skåpet kan bli ett oöverstigligt projekt. Per Lappins, vars tv-program ”Den deprimerade reportern” jag skrivit om, sitter apatisk i sin lägenhet och ser hur högarna av smutstvätt, tidningar och matrester växer. Han led av en svår depression. Vi andra med måttliga depressioner kan ju se hyfsat friska ut.
Sitter svaret på apatin i hjärnan? Eller kanske i binjurarna? Där – i binjurebarken – produceras i alla fall det livsviktiga kortisolet.
Vi har alla en inbyggd klocka (den sitter i hjärnans hypotalamus för att vara exakt). Själv är jag morgonmänniska. Jag går upp vid sextiden. Dricker mitt morgonkaffe, tittar en stund i tidningarna och tar en snabb dusch. Sen sätter jag mig vid skrivbordet och jobbar koncentrerat fram till lunch. Telefonsvararen får ta samtalen, mejlen och annat får vänta till eftermiddagen. Det här är dygnets gyllene timmar. I alla fall för mig.
Är det kortisolet som kickar igång mig?
Kortisolet är ett hormon som bidrar till kroppens försvar mot påfrestningar och motståndskraft mot inflammationer. I normala fall är kortisolvärdena högst på morgonen för att därefter falla och vara som lägst på kvällen.
Blir påfrestningarna på kropp och själ för höga eller långvariga stiger kortisolhalten i blodet. De receptorer (GR) i hjärnan som annars tar emot kortisolet tröttnar och hormonet verkar nu istället som ett gift på hjärnans celler. Sannolikt, menar forskarna, leder höga kortisolvärden till celldöd i hjärnan.
Limbiska systemet – färgat i gult/rätt – och dess ingående strukturer. (Häggström. Den deprimerade hjärnans revansch.)
För inte så länge sedan upptäckte forskarna att hjärnan – tvärt emot vad man tidigare trott – kan bilda nya celler. Det var en epokgörande upptäckt. Nu tror man också att kortisolet hämmar nybildningen av nervceller, kanske främst i den del av hjärnan som kallas hippokampus.
Hippokampus har flera funktioner, men den kanske viktigaste gäller inlärning och minne. Undersökningar med magnetröntgen har visat att volymen på hippokampus kan minska med upp till en femtedel (!) hos personer med pågående depression. Men mycket forskning återstår innan vi säkert vet vad som händer i hjärnan vid olika psykiska tillstånd.
Säkert är i alla fall att om stressnivåerna är höga under en längre tid förmår kroppen inte längre mobilisera det kortisol som behövs för att ge oss psykisk kraft. Kreativiteten försvinner. Vi gör vad vi lärt oss att göra, men inget mer.
Där jag satt vid bordet den där förmiddagen i mars och kände hur hjärnan var helt blank hade flera av mina normala system upphört att fungera. I någon mening hade jag återgått till reptilstadiet.
Andra bloggar om depression och psykisk sjukdom.
Hur många gånger har inte den som lider av depression, utmattningssyndrom och andra psykiska besvär fått höra att den ska ta sig i kragen och rycka upp sig? Har jag själv inte tänkt så när jag mött någon vän som ”gått in i väggen” eller varit sjukskriven för depression. Samtidigt vittnar många som lider av depression om den totala förlamning som kan drabba en. Vi får svårt att minnas, koncentrationen brister. Att ta fram en kaffekopp ur skåpet kan bli ett oöverstigligt projekt. Per Lappins, vars tv-program ”Den deprimerade reportern” jag skrivit om, sitter apatisk i sin lägenhet och ser hur högarna av smutstvätt, tidningar och matrester växer. Han led av en svår depression. Vi andra med måttliga depressioner kan ju se hyfsat friska ut.
Sitter svaret på apatin i hjärnan? Eller kanske i binjurarna? Där – i binjurebarken – produceras i alla fall det livsviktiga kortisolet.
Vi har alla en inbyggd klocka (den sitter i hjärnans hypotalamus för att vara exakt). Själv är jag morgonmänniska. Jag går upp vid sextiden. Dricker mitt morgonkaffe, tittar en stund i tidningarna och tar en snabb dusch. Sen sätter jag mig vid skrivbordet och jobbar koncentrerat fram till lunch. Telefonsvararen får ta samtalen, mejlen och annat får vänta till eftermiddagen. Det här är dygnets gyllene timmar. I alla fall för mig.
Är det kortisolet som kickar igång mig?
Kortisolet är ett hormon som bidrar till kroppens försvar mot påfrestningar och motståndskraft mot inflammationer. I normala fall är kortisolvärdena högst på morgonen för att därefter falla och vara som lägst på kvällen.
Blir påfrestningarna på kropp och själ för höga eller långvariga stiger kortisolhalten i blodet. De receptorer (GR) i hjärnan som annars tar emot kortisolet tröttnar och hormonet verkar nu istället som ett gift på hjärnans celler. Sannolikt, menar forskarna, leder höga kortisolvärden till celldöd i hjärnan.
Limbiska systemet – färgat i gult/rätt – och dess ingående strukturer. (Häggström. Den deprimerade hjärnans revansch.)För inte så länge sedan upptäckte forskarna att hjärnan – tvärt emot vad man tidigare trott – kan bilda nya celler. Det var en epokgörande upptäckt. Nu tror man också att kortisolet hämmar nybildningen av nervceller, kanske främst i den del av hjärnan som kallas hippokampus.
Hippokampus har flera funktioner, men den kanske viktigaste gäller inlärning och minne. Undersökningar med magnetröntgen har visat att volymen på hippokampus kan minska med upp till en femtedel (!) hos personer med pågående depression. Men mycket forskning återstår innan vi säkert vet vad som händer i hjärnan vid olika psykiska tillstånd.
Säkert är i alla fall att om stressnivåerna är höga under en längre tid förmår kroppen inte längre mobilisera det kortisol som behövs för att ge oss psykisk kraft. Kreativiteten försvinner. Vi gör vad vi lärt oss att göra, men inget mer.
Där jag satt vid bordet den där förmiddagen i mars och kände hur hjärnan var helt blank hade flera av mina normala system upphört att fungera. I någon mening hade jag återgått till reptilstadiet.
*
Jag har tidigare skrivit om Den deprimerade hjärnan 1 och 2Andra bloggar om depression och psykisk sjukdom.
Kommentarer