Fortsätt till huvudinnehåll

Den deprimerade hjärnan 3

– Du får väl ta dig samman!

Hur många gånger har inte den som lider av depression, utmattningssyndrom och andra psykiska besvär fått höra att den ska ta sig i kragen och rycka upp sig? Har jag själv inte tänkt så när jag mött någon vän som ”gått in i väggen” eller varit sjukskriven för depression. Samtidigt vittnar många som lider av depression om den totala förlamning som kan drabba en. Vi får svårt att minnas, koncentrationen brister. Att ta fram en kaffekopp ur skåpet kan bli ett oöverstigligt projekt. Per Lappins, vars tv-program ”Den deprimerade reportern” jag skrivit om, sitter apatisk i sin lägenhet och ser hur högarna av smutstvätt, tidningar och matrester växer. Han led av en svår depression. Vi andra med måttliga depressioner kan ju se hyfsat friska ut.

Sitter svaret på apatin i hjärnan? Eller kanske i binjurarna? Där – i binjurebarken – produceras i alla fall det livsviktiga kortisolet.

Vi har alla en inbyggd klocka (den sitter i hjärnans hypotalamus för att vara exakt). Själv är jag morgonmänniska. Jag går upp vid sextiden. Dricker mitt morgonkaffe, tittar en stund i tidningarna och tar en snabb dusch. Sen sätter jag mig vid skrivbordet och jobbar koncentrerat fram till lunch. Telefonsvararen får ta samtalen, mejlen och annat får vänta till eftermiddagen. Det här är dygnets gyllene timmar. I alla fall för mig.

Är det kortisolet som kickar igång mig?

Kortisolet är ett hormon som bidrar till kroppens försvar mot påfrestningar och motståndskraft mot inflammationer. I normala fall är kortisolvärdena högst på morgonen för att därefter falla och vara som lägst på kvällen.

Blir påfrestningarna på kropp och själ för höga eller långvariga stiger kortisolhalten i blodet. De receptorer (GR) i hjärnan som annars tar emot kortisolet tröttnar och hormonet verkar nu istället som ett gift på hjärnans celler. Sannolikt, menar forskarna, leder höga kortisolvärden till celldöd i hjärnan.

Limbiska systemet färgat i gult/rätt och dess ingående strukturer. (Häggström. Den deprimerade hjärnans revansch.)

För inte så länge sedan upptäckte forskarna att hjärnan – tvärt emot vad man tidigare trott – kan bilda nya celler. Det var en epokgörande upptäckt. Nu tror man också att kortisolet hämmar nybildningen av nervceller, kanske främst i den del av hjärnan som kallas hippokampus.

Hippokampus har flera funktioner, men den kanske viktigaste gäller inlärning och minne. Undersökningar med magnetröntgen har visat att volymen på hippokampus kan minska med upp till en femtedel (!) hos personer med pågående depression. Men mycket forskning återstår innan vi säkert vet vad som händer i hjärnan vid olika psykiska tillstånd.

Säkert är i alla fall att om stressnivåerna är höga under en längre tid förmår kroppen inte längre mobilisera det kortisol som behövs för att ge oss psykisk kraft. Kreativiteten försvinner. Vi gör vad vi lärt oss att göra, men inget mer.

Där jag satt vid bordet den där förmiddagen i mars och kände hur hjärnan var helt blank hade flera av mina normala system upphört att fungera. I någon mening hade jag återgått till reptilstadiet.
*
Jag har tidigare skrivit om Den deprimerade hjärnan 1 och 2

Andra bloggar om och .

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...