Fortsätt till huvudinnehåll

Beriken eder, adel och borgare! 3

Dammsugare
– Vi har behövt hjälp i hemmet en längre tid, men vi har inte haft råd, säger Gabriel von Euler i Dagens Nyheter och tillägger: När man väl har ledig tid vill man umgås med familjen.

Ja familjen på Tulevägen har inte haft det lätt. ”Mamma Mia arbetar som läkare på Karolinska sjukhuset i Solna. Pappa Gabriel … som forskare på Karolinska institutet, men från och med måndag börjar han på Astra Zeneca i Södertälje.” Med möjligheten att dra av för hushållsnära tjänster fr.o.m. 1 juli får de det lättare att lägga sitt tidspussel.

En överläkare i Stockholm tjänar i runda slängar 55.000 kr i månaden, många gånger utdrygat med jourersättningar. En familj med två läkare i Stockholm har lågt räknat kvar 50.000 kr i månaden – efter skatt – att leva på. Villan på Lidingö är säkert inte billig, sommarstället, suven, extrabilen, flickornas ridlektioner, seglarläger etc. kostar säkert också. Men något blev väl kvar när fastighetsskatten nu sänkts. Åtminstone tillräckligt för att deras underbetalda kollegor i vården inte ska behöva subventionera de högavlönades städning över sina skatter, samtidigt som ingen frågar sig vad staten kan göra för att underlätta deras livspussel.

Ylva Thörn skriver i Svenska Dagbladet (”Nya a-kassan en katastrof”) hur en medlem i Kommunal från första dagen som arbetslös, med de nya a-kassereglerna, kan tvingas ta ett jobb för 13.000 kr i månaden – var som helst i landet (90 % av a-kassan).

Det är skillnad på skit och pannkaka.

Jag har tidigare skrivit om fastighetsskatten och hushållsnära tjänster.

Andra bloggar om och .

Kommentarer

Jinge sa…
Men nu är du väl tyken?

Missunnar du en stackars arbetande familj att komma hem till en städad villa? Tänk på att de säkert har 8-10 rum, vilket jobb!

Dessutom kostar en Swan 52-fots segelbåt faktiskt närmare nio miljoner. Även om man tjänar bra blir det inte så mycket över då...

Och nåt ska de väl ha för att de röstat på den nya högerregeringen..?

:-)
Anonym sa…
Olika falla ödets lotter. Numera blir skillnaden desto större när vi har nya regeringen. Ordet solidaritet finns inte längre på världskartan.

Annica
Anita sa…
Känner likadant. Pigtjänsten är till för dem som har råd. Alla andra får städa själva.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...