Mitt eget Tour de France

Ändhållplats för buss 836 i Norrby.

Älta–Flaten–Skarpnäck och hem igen. En timslång motionsrunda med cykel som jag tar ibland. En söndag fortsätter jag söderut via Trollbäcken, Gudö och Norrby för att runda Drevviken. Jag äter ett hamburgermål på Vegabaren och återupplivar gamla minnen.

Vegabaren, anrikt bunkringsställe för resenärer mot Dalarö och Nynäshamn. Här serverades enligt legenden Sveriges första hamburgare .

Kollar in vårt gamla villaområde. Det mesta är sig likt. Nån har byggt till något. Enstaka nya hus insprängda här och där. Grannfastigheten är styckad. På den kuperade sommarstugetomten där vår granne Gun, när hon väl fått igång andningen framåt lunchtid, brukade gå och kratta med sina två svarta labradorer lufsande runt benen, står nu två militärgrå kataloghus med tomter stora som frimärken. Jag är glad att vi slapp bli grannar med eländet. Vårt gamla hus har en ny aprikosfärgad nyans på framsidan. Ser helt okej ut.

En dopping i Drevviken. Kanske dags att skaffa ett teleobjektiv om jag nu ska leka naturfotograf.

Jag cyklar vidare Gamla Dalarövägen och tar ett dopp vid klippbadet i Länna. Får sällskap av några änder samtidigt som jag betraktar en dopping som dyker i sundet mot Norrbysidan. Blir liggande någon timme i solen innan jag fortsätter. Efter Farsta cyklar jag om en man som är på väg mot Gubbängsfältet med en stor drake. Den är röd- och vitrandig och formad som en sexkantig sköld. Vid Skogskyrkogården skänker jag en tanke åt min cykelälskande far innan jag åter befinner mig på Gamla Dalarövägen, denna gång vid Sandsborg. Gatunamnen minner oss om gamla strukturer. Knappt fem mil blir det innan jag är hemma igen.

Mina kompisar vid klippbadet i Länna.

Jag har tidigare skrivit om cyklingens fröjder. Andra bloggar om cykling.

Kommentarer

Anonym sa…

Vadå resenärer mot dalarö?
Vegabaren är mitt å Haninge! Dalarö får inte tillhöra Haninge. Enbart innavlade bönder där ute!

10 december, 2008 20:58

Läs mer

Hur jag blev den jag blev - boken

För den som inte hunnit tröttna på mina minnen här på bloggen har jag samlat några av texterna (plus lite bonusmaterial) i en bok, vackert formgiven av Christer Jonson. Boken är tillägnad mina barnbarn, men jag har också några exemplar till försäljning för den hugade. Mejla Tom.Carlson@abc.se så skickar jag en bok och faktura så långt lagret räcker. Priser är 245 kr (inkl. moms och frakt). ”Människan är en meningssökande varelse. Vi formar våra liv till berättelser, väljer vad i ett myller av händelser som vi tycker är viktigt. Vilka val och icke-val har fört oss hit? Vad hade hänt om jag fortsatt med teatern? Eller om min dåvarande sambo och jag fått barn när vi knappt var tjugo år fyllda (som fallet var för många i vår föräldrageneration). Eller …? Eller …? Hade jag alls suttit där jag är idag? I allas våra liv finns sådana avgörande ögonblick. Och de blir inte färre med åren.” (Ur Förordet)

Läs mer

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Läs mer

Nej, oberörd är jag inte

Nej, inte har den senaste tidens händelser gått mig förbi. När det gäller det som händer i vårt land och vid våra gränser är det inte så mycket flyktingarna som vår (o)förmåga att ta hand om dem som oroar, med en offentlig sektor nertrimmad till att i bästa fall fungera i nerförsbacke, med vinden i ryggen och när solen skiner ; huvudlösa upphandlingsförfarande som kastar våra gemensamma pengar i gapet på profitörer inom såväl stor- som småfinans ; och en socialdemokrati som plötsligt ger upp allt vad solidaritet heter och lanserar arbetsmarknadsreformer som förvandlar nyanlända till andra klassens medborgare och rättslösa tjänstehjon . Men allt detta går att hantera, med en annan politik. Värre då med det som skett i Paris. ”Vi är i krig”, säger Hollande. ”Vi är i krig”, säger IS. Och så är det. Det har vi noga räknat varit sedan 2001. Först i Afghanistan, sedan upptrappat i Irak, Libyen och Syrien. Och vårt lilla fasterland har varit med, först med marktrupper, sedan med flygspanin...

Läs mer

Skilsmässa en väg till jämställdhet?

Mina föräldrar skilde sig när jag var ett par, tre år gammal. I bostadsbristens Stockholm i början av 1950-talet var det inte alltid så lätt att hålla ihop en nybildad familj, särskilt inte om man var ung förälder till ett inte helt planerat barn. Jag växte upp med min mamma och mormor. En del helger tillbringade jag hos farsan i Södertälje. Min glädje var stor när de gifte om sig – med varandra – då jag var åtta år. Vad har nu detta med den debatt som blossat upp i spåren av boken Happy, happy skilsmässa (Atlas 2011) att göra? Inget annat än att de flesta av oss har erfarenhet av skilsmässor, direkt eller indirekt. Om inte annat visar intensiteten i debatten det. Jag har varit gift i över 30 år men är ingen kärnfamiljskramare, människan och dess föregångare har genom årtusendena visat prov på otaliga typer av samlevnadsformer: gruppäktenskap, paräktenskap, patriarkat, matriarkat, klaner, stammar, bigami och monogami etc. (Lasse Berg skriver en del om det i sin Augustpris-nominerade Sk...

Läs mer

Tankar i trappen

Leta i den här bloggen