Fortsätt till huvudinnehåll

Mitt eget Tour de France

Ändhållplats för buss 836 i Norrby.Ändhållplats för buss 836 i Norrby.
Älta–Flaten–Skarpnäck och hem igen. En timslång motionsrunda med cykel som jag tar ibland. En söndag fortsätter jag söderut via Trollbäcken, Gudö och Norrby för att runda Drevviken. Jag äter ett hamburgermål på Vegabaren och återupplivar gamla minnen.

Vegabaren, anrikt bunkringsställe för resenärer mot Dalarö och Nynäshamn. Här serverades enligt legenden Sveriges första hamburgare.Vegabaren, anrikt bunkringsställe för resenärer mot Dalarö och Nynäshamn. Här serverades enligt legenden Sveriges första hamburgare .
Kollar in vårt gamla villaområde. Det mesta är sig likt. Nån har byggt till något. Enstaka nya hus insprängda här och där. Grannfastigheten är styckad. På den kuperade sommarstugetomten där vår granne Gun, när hon väl fått igång andningen framåt lunchtid, brukade gå och kratta med sina två svarta labradorer lufsande runt benen, står nu två militärgrå kataloghus med tomter stora som frimärken. Jag är glad att vi slapp bli grannar med eländet. Vårt gamla hus har en ny aprikosfärgad nyans på framsidan. Ser helt okej ut.

En dopping i Drevviken.En dopping i Drevviken. Kanske dags att skaffa ett teleobjektiv om jag nu ska leka naturfotograf.
Jag cyklar vidare Gamla Dalarövägen och tar ett dopp vid klippbadet i Länna. Får sällskap av några änder samtidigt som jag betraktar en dopping som dyker i sundet mot Norrbysidan. Blir liggande någon timme i solen innan jag fortsätter. Efter Farsta cyklar jag om en man som är på väg mot Gubbängsfältet med en stor drake. Den är röd- och vitrandig och formad som en sexkantig sköld. Vid Skogskyrkogården skänker jag en tanke åt min cykelälskande far innan jag åter befinner mig på Gamla Dalarövägen, denna gång vid Sandsborg. Gatunamnen minner oss om gamla strukturer. Knappt fem mil blir det innan jag är hemma igen.

GräsänderMina kompisar vid klippbadet i Länna.

Jag har tidigare skrivit om cyklingens fröjder. Andra bloggar om cykling.
Etiketter:

Kommentarer

Anonym sa…
Vadå resenärer mot dalarö?
Vegabaren är mitt å Haninge! Dalarö får inte tillhöra Haninge. Enbart innavlade bönder där ute!
10 december, 2008 20:58
Skicka en kommentar

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...
2 kommentarer
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...
Skicka en kommentar
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...
En kommentar
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...
2 kommentarer
Läs mer