Fortsätt till huvudinnehåll

Lars Forssell

Inte har jag som Bodil Malmsten haft ett förhållande till Lars Forssell sedan jag var 16 år (En bok till Lars Forssell. 1992). Ändå har han alltid funnits där, i radion på 1950-talet, i tv på sextiotalet, ibland i egen person, desto oftare som upphovsman till oräkneliga visor, kabaréer, dikter och pjäser. Som så många andra i sin generation (Beppe Wolgers, Jan Myrdal, Tage Danielsson, Stig Claesson, Marianne Höök, Pär Rådström och Pär Wahlöö för att nämna några) ville han nå en publik. Det var den förromantiske diktaren som återuppstod för en kort sekund, innan dörren åter stängdes till reservaten.

Men den viljan hade sitt pris. När Tage Danielsson och Lars-Johan Werle gjorde fiasko med operan Änglamark jublade kritikerna skadeglatt. När Jan Myrdal och Rune Hassner fick en miljonpublik då filmen Myglaren sändes i tv stängdes porten effektiv för parets vidare filmproduktion. I en utgåva med hans visor skriver Forssell:
”Av erfarenhet skulle jag vilja råda varje ung författare att redan från början, en gång för alla, välja sin läst och bli vid den. Det är inte bara i Sverige som man bör vara antingen Povel Ramel eller Göran Sonnevi, antingen Hasse & Tage eller Åke Hodell, antingen inåtvänd eller utåtriktad. Om man råkar vara född med något av både/och i sin arma själ, då är det klippt.” (Jag står här på ett torg. Lars Forssells sångbok. 1979.)
Var klyftan mellan fin- och populärkulturen stor på 1950-talet har den vuxit till ett Ginnungagap i dag. Åt eliten Dramaten på det att folket må nöja sig med dokusåpor och kvartskändisar.

Lars Forssell. Foto: Ulla MontanFå diktare väcker sådana känslor vid läsning som Lars Forssell. När han är glad och uppsluppen då kluckar det smittande skrattet över boksidorna så att tårarna trillar. När han är nedstämd och dyster framstår Elliots öde land som ett blomstrande paradis i jämförelse.

En gång träffade jag honom. Folket i Bild hade författarafton i Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget. Det var 1 advent 1987. Jag skulle vara konferencié. Nils Granberg, som skött kontakterna med de medverkande, vankade i foajén. Skulle Forssell dyka upp eller - som så många gånger förr - lämna återbud i sista minuten - eller bara utebli? Men han kom. Samlad och vid gott humör. Han läste sin dikt ”Ola med handklaveret”. Och som han läste. Vi for jorden runt till den glade spelmannens bälgaspel till det tragiska men hoppfulla slutet. Den här kvällen var Lars Forssells.

Det hör till att i sådana här sammanhang säga att en avliden lämnar ett stort tomrum efter sig. Frågan är vem som kan fylla det Forssell och hans övriga generationskamrater lämnar efter sig.
*
Jag har tidigare skrivit om Lars Forssells och Pär Rådströms manifest i En television för eliten eller folket?

Andra bloggar om

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev - boken

För den som inte hunnit tröttna på mina minnen här på bloggen har jag samlat några av texterna (plus lite bonusmaterial) i en bok, vackert formgiven av Christer Jonson. Boken är tillägnad mina barnbarn, men jag har också några exemplar till försäljning för den hugade. Mejla Tom.Carlson@abc.se så skickar jag en bok och faktura så långt lagret räcker. Priser är 245 kr (inkl. moms och frakt). ”Människan är en meningssökande varelse. Vi formar våra liv till berättelser, väljer vad i ett myller av händelser som vi tycker är viktigt. Vilka val och icke-val har fört oss hit? Vad hade hänt om jag fortsatt med teatern? Eller om min dåvarande sambo och jag fått barn när vi knappt var tjugo år fyllda (som fallet var för många i vår föräldrageneration). Eller …? Eller …? Hade jag alls suttit där jag är idag? I allas våra liv finns sådana avgörande ögonblick. Och de blir inte färre med åren.” (Ur Förordet)    

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

Skilsmässa en väg till jämställdhet?

Mina föräldrar skilde sig när jag var ett par, tre år gammal. I bostadsbristens Stockholm i början av 1950-talet var det inte alltid så lätt att hålla ihop en nybildad familj, särskilt inte om man var ung förälder till ett inte helt planerat barn. Jag växte upp med min mamma och mormor. En del helger tillbringade jag hos farsan i Södertälje. Min glädje var stor när de gifte om sig – med varandra – då jag var åtta år. Vad har nu detta med den debatt som blossat upp i spåren av boken Happy, happy skilsmässa (Atlas 2011) att göra? Inget annat än att de flesta av oss har erfarenhet av skilsmässor, direkt eller indirekt. Om inte annat visar intensiteten i debatten det. Jag har varit gift i över 30 år men är ingen kärnfamiljskramare, människan och dess föregångare har genom årtusendena visat prov på otaliga typer av samlevnadsformer: gruppäktenskap, paräktenskap, patriarkat, matriarkat, klaner, stammar, bigami och monogami etc. (Lasse Berg skriver en del om det i sin Augustpris-nominerade Sk...

Nils Schwartz och kurderna

Nils Schwartz var inte bara en litteraturkritiker av rang. När Sveriges regering någon gång i mitten av 1980-talet beslöt att terroriststämpla och utvisa nio kurder till Turkiet var Nils vid sidan av Jan Guillou de enda som tog upp frågan i de stora medierna. Nils på Expressens kultursida och Jan i tv-programmet Rekordmagasinet. Bakgrunden var mordet på en avhoppad PKK-sympatisör i Uppsala i juni 1984. En person greps och dömdes för dådet. Säpo bestämde sig för att det var en intern uppgörelse och pekade ut ett antal förmodade PKK-are (bl.a. en blomsterförsäljare i Eskilstuna) som medhjälpare. Åklagaren beslöt att lägga ned förundersökningen eftersom varje form av bevis saknades. Säpo gick då till regeringen som beslöt att stämpla nio av dem som terrorister och utvisa dem enligt terroristparagraferna i utlänningslagen. Men då de utpekade inte kunde utvisas eftersom de riskerade dödsstraff i militärdiktaturens Turkiet belades de med reseförbud och anmälningsplikt. Ingen av dem fick ...