Fortsätt till huvudinnehåll

Lars Forssell

Inte har jag som Bodil Malmsten haft ett förhållande till Lars Forssell sedan jag var 16 år (En bok till Lars Forssell. 1992). Ändå har han alltid funnits där, i radion på 1950-talet, i tv på sextiotalet, ibland i egen person, desto oftare som upphovsman till oräkneliga visor, kabaréer, dikter och pjäser. Som så många andra i sin generation (Beppe Wolgers, Jan Myrdal, Tage Danielsson, Stig Claesson, Marianne Höök, Pär Rådström och Pär Wahlöö för att nämna några) ville han nå en publik. Det var den förromantiske diktaren som återuppstod för en kort sekund, innan dörren åter stängdes till reservaten.

Men den viljan hade sitt pris. När Tage Danielsson och Lars-Johan Werle gjorde fiasko med operan Änglamark jublade kritikerna skadeglatt. När Jan Myrdal och Rune Hassner fick en miljonpublik då filmen Myglaren sändes i tv stängdes porten effektiv för parets vidare filmproduktion. I en utgåva med hans visor skriver Forssell:
”Av erfarenhet skulle jag vilja råda varje ung författare att redan från början, en gång för alla, välja sin läst och bli vid den. Det är inte bara i Sverige som man bör vara antingen Povel Ramel eller Göran Sonnevi, antingen Hasse & Tage eller Åke Hodell, antingen inåtvänd eller utåtriktad. Om man råkar vara född med något av både/och i sin arma själ, då är det klippt.” (Jag står här på ett torg. Lars Forssells sångbok. 1979.)
Var klyftan mellan fin- och populärkulturen stor på 1950-talet har den vuxit till ett Ginnungagap i dag. Åt eliten Dramaten på det att folket må nöja sig med dokusåpor och kvartskändisar.

Lars Forssell. Foto: Ulla MontanFå diktare väcker sådana känslor vid läsning som Lars Forssell. När han är glad och uppsluppen då kluckar det smittande skrattet över boksidorna så att tårarna trillar. När han är nedstämd och dyster framstår Elliots öde land som ett blomstrande paradis i jämförelse.

En gång träffade jag honom. Folket i Bild hade författarafton i Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget. Det var 1 advent 1987. Jag skulle vara konferencié. Nils Granberg, som skött kontakterna med de medverkande, vankade i foajén. Skulle Forssell dyka upp eller - som så många gånger förr - lämna återbud i sista minuten - eller bara utebli? Men han kom. Samlad och vid gott humör. Han läste sin dikt ”Ola med handklaveret”. Och som han läste. Vi for jorden runt till den glade spelmannens bälgaspel till det tragiska men hoppfulla slutet. Den här kvällen var Lars Forssells.

Det hör till att i sådana här sammanhang säga att en avliden lämnar ett stort tomrum efter sig. Frågan är vem som kan fylla det Forssell och hans övriga generationskamrater lämnar efter sig.
*
Jag har tidigare skrivit om Lars Forssells och Pär Rådströms manifest i En television för eliten eller folket?

Andra bloggar om

Kommentarer

Läs mer

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...