Fortsätt till huvudinnehåll

Missfall

– Fostret var dött. Lena ringer från jobbet. Hon har just pratat med sonen. Den senaste veckan har han och sambon misstänkt att allt inte stått rätt till. Och nu har de gjort en ultraljudsundersökning som bekräftar det de befarat.

Jag sätter mig ner. Många känslor och tankar en stund som denna. Sånt här händer, tänker jag. De hade varit värre om det gått längre. Eller om de förlorat ett levande barn. Men ändå, det var ett liv som inte fick bli. Jag blir sittande i soffan ett bra tag.

Lite senare skickar jag ett sms till sonen. På kvällen ringer han upp. Jag hör hur rösten stockar sig. Han har just skickat ut ett meddelande till vännerna. Det slutar trots allt hoppfullt:
Det känns så klart helt sjukt jobbigt allting men samtidigt har en dörr öppnats i våra liv som inte går att stänga. För man blir ju så jäkla glad när man får veta att man ska få en liten prutt! Och tro inte att det här var sista gången!
Jag önskar att jag hade dem hos mig. Det säger jag också. Annars är det inte mycket man kan säga eller göra.

Lena, som är i branschen, berättar att närmare en tredjedel av alla graviditeter avbryts spontant under de första tolv veckorna. Naturens gång. Ofta märker mamman inte ens att hon fått ett missfall. Vi var lite för snabba att glädjas – denna gång.

Andra bloggar om .

Kommentarer

Farsabloggen sa…
Jag var med om det. Jag trodde inte innan att något man aldrig haft kunde orsaka sådan sorg.

Läs mer

En enda gång om året…

Vitsippa, äppelblom, körsbärsblom, häggmispel, gullviva, hägg, kastanj och syren.

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

De små stegens tyranni

Två artiklar i Dagens Nyheter (1/12-07) denna första helg i advent fångar min uppmärksamhet: Det engelska fastighetsbolaget Boultbee som i somras köpte tio av Stockholms stads inomhuscentra, bl.a. Ringen, Fältöversten och Skärholmens centrum har bestämt att inga politiska eller religiösa organisationer ska släppas in i bolagets gallerior. – Det är en kommerisiell yta för kommersiell aktivitet, inte för politisk eller religiös aktivitet, säger bolagets talesman till tidningen. Vårt alltid lika nöjda och glada borgarråd Kristina Alvendal (m) ser det inte som något demokratiproblem. – Det finns gott om andra allmänna platser i Stockholm stad där man kan ha både politiska kampanjmöten och religiösa sammankomster. Den som hastat över någon av de blåsiga parkeringsplatserna som omgärdar förorternas centrumbildnigarna är nog inte lika beredd att skriva under på det. ( DN 1/12-07) *** När Vårdval Stockholm införs försvinnet meddelarfriheten för anställda i privat verksamhet. Stoc...

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...