Vi är morgontidiga. Går upp vid sextiden. När Lena åkt till sitt, jobbar jag fram till lunch och sover middag nån timme. Eftermiddagen ägnar jag åt manusläsning, diverse administration och annat som hör till en egen firma och bokklubben jag sköter. Hjärnan går på lågvarv. Telefonen är tyst. Mejlen i stort sett tom. Efter en tids relativt lugn har skräpposten åter börjat välla in. Ibland uttröttar jag några ärenden. Simningen får vila ett tag. Har haft känning av höften. Jag försöker cykla desto mer.
Är det bra väder äter vi middag på balkongen och går en promenad. På kvällen ser vi engelska mordserier på tv eller läser. Bäst gillar jag repriserna av den tidige Morse på nian. ”Foyles war” i all sin äppelkindade krigsromantik är också kul.
En natt drömmer jag hur människor väller in i våningen där vi bor. Huset är modernt och liknar vårt. Det blåser orkanvindar ute och våningen fylls av grannar och andra. Några bankar på fönstret och vill in från störtregnet, en tar sig in genom takfönstret. Jag irrar runt i det tilltagande förfallet och flyr in i arbetsrummet för att få ro. Där står en kvinna från villaförorten vi bodde och sågar (!) gipsskivor tillsammans med sin dotter. Hela rummet är täckt av vitt gipsdamm. I golvet gapar ett stort hål till våningen inunder.
En ung flicka hoppar från balkongen utanför. Hon landar tungt på marken fem-sex våningar ner. Jag får aldrig veta om hon klarat sig innan jag vaknar.
Hela dagen bär jag på en dov olustkänsla.
Är det bra väder äter vi middag på balkongen och går en promenad. På kvällen ser vi engelska mordserier på tv eller läser. Bäst gillar jag repriserna av den tidige Morse på nian. ”Foyles war” i all sin äppelkindade krigsromantik är också kul.
En natt drömmer jag hur människor väller in i våningen där vi bor. Huset är modernt och liknar vårt. Det blåser orkanvindar ute och våningen fylls av grannar och andra. Några bankar på fönstret och vill in från störtregnet, en tar sig in genom takfönstret. Jag irrar runt i det tilltagande förfallet och flyr in i arbetsrummet för att få ro. Där står en kvinna från villaförorten vi bodde och sågar (!) gipsskivor tillsammans med sin dotter. Hela rummet är täckt av vitt gipsdamm. I golvet gapar ett stort hål till våningen inunder.
En ung flicka hoppar från balkongen utanför. Hon landar tungt på marken fem-sex våningar ner. Jag får aldrig veta om hon klarat sig innan jag vaknar.
Hela dagen bär jag på en dov olustkänsla.
Kommentarer