Barnbarn

– Vi ska ha barn!

Sonen ringer en sen lördagseftermiddag i månadsskiftet maj/juni, just när Lena och jag är på väg ut genom dörren.

Jag blir alldeles varm i kroppen och känner hur mitt ansikte spricker upp i ett enda stort leende. Hans sambo har gått två veckor över tiden och nu har de gjort ett gravtest. Han och Lena pratar en stund. Vi växlar också några ord.

– Det känns så hoppfullt, säger Lena när vi åker ner i hissen. De är unga. Barnet är önskat och kommer att bli älskat.

***

– Nå hur känns det att bli farfar då? frågar vännerna.

Jag svarar att jag inte vet. Säger att det är något jag får upptäcka den dag det blir dags. Men att jag gläds åt det nya livet.

– Nu är den tre centimeter och kan gäspa, säger sonen när vi träffas en dag i veckan.

Den genetiska långdansen går vidare.