Fortsätt till huvudinnehåll

Staden

En eftermiddag promenerar jag längs Vasagatan, från Kungsgatan mot Tegelbacken. Förbi Ferdinand Bobergs kulturmärkta huvudpostkontor, numera stängt och igenbommat. Masonitskivor för fönstren och de vackra vägg- och takmålningarna inte längre tillgängliga för allmänheten. Jag fortsätter under Klarabergsviadukten En grupp killar diskuterar något i aggresiv ton utanför McDonalds, tiggare sitter i trappen, det är skräpigt och luktar piss. Framme i solen mittemot Centralstationen stannar jag upp, dricker en mineralvatten och betraktar trafiken. En burksamlare kommer förbi och får min returburk innan jag fortsätter. Jag passerar under viadukterna från Vattugatan och Herkulesgatan innan jag trycks ner i trottoaren av Sheratons tegelborg. Till höger försvinner trafiken mot Stadshuset ner i en mörk tunnel under bil- och järnvägsbroarna. Rakt fram öppnar sig den gamla miljön runt Riksdagen, Strömmen och Rosenbad.

Men dessförinnan är Stockholm verkligen, trots julivärmen, kallt, som Orup sjunger. Jag är ingen idyllkramare – en stad ska vara en stad – men detta är ingen miljö jag vill att stadens besökare ska möta, det första de gör, när de stiger ut från Centralens tåg och långfärdsbussar.
***
I dag presenteras de omarbetade förslagen till Slussens omvandling i Svenska Dagbladet (”Slussen kan bli ny stadspark”). Nyréns har backat något från sitt ursprungliga katastrofala förslag. Whites bevarandeförslag tycks mig alltför mycket dominerad av biltrafiken. Danska Bigs verkar intressant. Men debatten kring lyxhotellet i Riddarfjärden (av pr-makare döpt till ”Kallbadhus”) visar hur man kan förvränga perspektiven i presentationen.

Bäst vore att behålla och renovera den nuvarande Slussen, där håller jag med den alltid läsvärde Ola Andersson. Sedan Götgatans omvandling har ett informellt gångstråk bildats från Söder ner mot Munkbron. Bil- och busstrafiken mot Hornsgatan, Katarinavägen och Stadsgården är överkomlig och ger liv och rörelse. Men bevare mig för en park här, se bara på Fatbursparken mellan Medborgarplatsen och Södra station. Mörkt, otryggt och utan liv på kvällarna. Låt staden flöda av ljus och liv.

Men runt Slussen cyklar jag flera gånger i veckan. Här trivs jag. Hade politikerna bara valt att gräva ner biltrafiken i en tunnel i stället för tågen hade här blivit riktigt angenämt.

Danska Bigs förslag till omvandling av Slussen.
Danska Bigs förslag till omvandling av Slussen.

Andra bloggar om och
Etiketter:

Kommentarer

Skicka en kommentar

Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .
20 kommentarer
Läs mer

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...
Skicka en kommentar
Läs mer

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...
6 kommentarer
Läs mer

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...
13 kommentarer
Läs mer