Fortsätt till huvudinnehåll

Staden

En eftermiddag promenerar jag längs Vasagatan, från Kungsgatan mot Tegelbacken. Förbi Ferdinand Bobergs kulturmärkta huvudpostkontor, numera stängt och igenbommat. Masonitskivor för fönstren och de vackra vägg- och takmålningarna inte längre tillgängliga för allmänheten. Jag fortsätter under Klarabergsviadukten En grupp killar diskuterar något i aggresiv ton utanför McDonalds, tiggare sitter i trappen, det är skräpigt och luktar piss. Framme i solen mittemot Centralstationen stannar jag upp, dricker en mineralvatten och betraktar trafiken. En burksamlare kommer förbi och får min returburk innan jag fortsätter. Jag passerar under viadukterna från Vattugatan och Herkulesgatan innan jag trycks ner i trottoaren av Sheratons tegelborg. Till höger försvinner trafiken mot Stadshuset ner i en mörk tunnel under bil- och järnvägsbroarna. Rakt fram öppnar sig den gamla miljön runt Riksdagen, Strömmen och Rosenbad.

Men dessförinnan är Stockholm verkligen, trots julivärmen, kallt, som Orup sjunger. Jag är ingen idyllkramare – en stad ska vara en stad – men detta är ingen miljö jag vill att stadens besökare ska möta, det första de gör, när de stiger ut från Centralens tåg och långfärdsbussar.
***
I dag presenteras de omarbetade förslagen till Slussens omvandling i Svenska Dagbladet (”Slussen kan bli ny stadspark”). Nyréns har backat något från sitt ursprungliga katastrofala förslag. Whites bevarandeförslag tycks mig alltför mycket dominerad av biltrafiken. Danska Bigs verkar intressant. Men debatten kring lyxhotellet i Riddarfjärden (av pr-makare döpt till ”Kallbadhus”) visar hur man kan förvränga perspektiven i presentationen.

Bäst vore att behålla och renovera den nuvarande Slussen, där håller jag med den alltid läsvärde Ola Andersson. Sedan Götgatans omvandling har ett informellt gångstråk bildats från Söder ner mot Munkbron. Bil- och busstrafiken mot Hornsgatan, Katarinavägen och Stadsgården är överkomlig och ger liv och rörelse. Men bevare mig för en park här, se bara på Fatbursparken mellan Medborgarplatsen och Södra station. Mörkt, otryggt och utan liv på kvällarna. Låt staden flöda av ljus och liv.

Men runt Slussen cyklar jag flera gånger i veckan. Här trivs jag. Hade politikerna bara valt att gräva ner biltrafiken i en tunnel i stället för tågen hade här blivit riktigt angenämt.

Danska Bigs förslag till omvandling av Slussen.
Danska Bigs förslag till omvandling av Slussen.

Andra bloggar om och

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...