Fortsätt till huvudinnehåll

Tony Blair och religionen

Att läsa Richard Dawkins The God Delusion är omskakande även för en som, med föräldrars godkännande, lämnade statskyrkan vid 16 års ålder. Det är väl inga nyheter om kreatonismen, många religiösas oförsonlighet, intolerans och indoktrineringen av barn som presenteras, men samlat mellan pärmarna i en bok blir intrycket massivt.

Hans förundran inför livets storhet och naturen är gripande. Att ateister skulle ha ett liv utan mening och djup är Dawkins en levande dementi av. Men hans svar på varför alla kulturer utvecklat religioner övertygar i alla fall inte mig (se min blogg om bioteologin). Och människans behov av tröst och mening i tillvaron går han runt lite väl elegant.

Charles DarwinMen i avsnittet om religionen och barnen återger han en historia om Tony Blair som kan ha sin aktualitet i dessa dagar. Till säregenheterna i det engelska skolsystemet under Blairs regering hör att rika donatorer med en ganska blygsam insats (10 % av startkostnaden) kunnat dra igång en skola och ha rätt att bestämma vilka principer skolan ska drivas efter, utnämna en majoritet av styrelsen, bestämma vilka elever som ska antas etc. Staten satsar då de resterande 90 % plus löpande kostnader och löner för all framtid.

Tony BlairDen förmögne bilförsäljaren Sir Peter Vardy har på de grunderna skapat ett helt konsortium av skolor inspirerad av amerikanska fundamentalister. Skolans undervisning i naturvetenskap grundar sig på en uppfattning att Gamla och Nya Testamentet inte bara är religiösa dokument. ”De förser oss med en sanningsenlig skildring av jordens historia…” och att man ska ta varje tillfälle i akt att bemöta påståenden där jorden framställs som gammal (dvs. äldre än 6000 år). När Dawkins tillsammans med biskopen av Oxford, åtta andra biskopar och nio framträdande naturvetare (bl.a. Blairs främste naturvetenskapliga rådgivare) skrev till Blair och påpekade detta fick man ett nonchalant svar från premiärministerns kansli. Blair ansåg det olycklig om en diskussion i ämnet skulle lägga hinder i vägen för ett mångskiftande skolsystem. Blair, som är bekännande kristen, har också personligen invigt den senaste av skolorna i Vardys imperium.

Om det sagda utgör en merit när Blair nu ska ta upp diskussioner med judar och muslimer i sitt uppdrag som sändebud i Mellanöstern får vara osagt.

Richard Dawkins bok kommer i höst i svensk översättning av Margareta Eklöf (Illusionen om Gud) på Leopard förlag.

Andra bloggar om och .

Kommentarer

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...