Fortsätt till huvudinnehåll

Tony Blair och religionen

Att läsa Richard Dawkins The God Delusion är omskakande även för en som, med föräldrars godkännande, lämnade statskyrkan vid 16 års ålder. Det är väl inga nyheter om kreatonismen, många religiösas oförsonlighet, intolerans och indoktrineringen av barn som presenteras, men samlat mellan pärmarna i en bok blir intrycket massivt.

Hans förundran inför livets storhet och naturen är gripande. Att ateister skulle ha ett liv utan mening och djup är Dawkins en levande dementi av. Men hans svar på varför alla kulturer utvecklat religioner övertygar i alla fall inte mig (se min blogg om bioteologin). Och människans behov av tröst och mening i tillvaron går han runt lite väl elegant.

Charles DarwinMen i avsnittet om religionen och barnen återger han en historia om Tony Blair som kan ha sin aktualitet i dessa dagar. Till säregenheterna i det engelska skolsystemet under Blairs regering hör att rika donatorer med en ganska blygsam insats (10 % av startkostnaden) kunnat dra igång en skola och ha rätt att bestämma vilka principer skolan ska drivas efter, utnämna en majoritet av styrelsen, bestämma vilka elever som ska antas etc. Staten satsar då de resterande 90 % plus löpande kostnader och löner för all framtid.

Tony BlairDen förmögne bilförsäljaren Sir Peter Vardy har på de grunderna skapat ett helt konsortium av skolor inspirerad av amerikanska fundamentalister. Skolans undervisning i naturvetenskap grundar sig på en uppfattning att Gamla och Nya Testamentet inte bara är religiösa dokument. ”De förser oss med en sanningsenlig skildring av jordens historia…” och att man ska ta varje tillfälle i akt att bemöta påståenden där jorden framställs som gammal (dvs. äldre än 6000 år). När Dawkins tillsammans med biskopen av Oxford, åtta andra biskopar och nio framträdande naturvetare (bl.a. Blairs främste naturvetenskapliga rådgivare) skrev till Blair och påpekade detta fick man ett nonchalant svar från premiärministerns kansli. Blair ansåg det olycklig om en diskussion i ämnet skulle lägga hinder i vägen för ett mångskiftande skolsystem. Blair, som är bekännande kristen, har också personligen invigt den senaste av skolorna i Vardys imperium.

Om det sagda utgör en merit när Blair nu ska ta upp diskussioner med judar och muslimer i sitt uppdrag som sändebud i Mellanöstern får vara osagt.

Richard Dawkins bok kommer i höst i svensk översättning av Margareta Eklöf (Illusionen om Gud) på Leopard förlag.

Andra bloggar om och .

Kommentarer

Läs mer

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...