Fortsätt till huvudinnehåll

Tony Blair och religionen

Att läsa Richard Dawkins The God Delusion är omskakande även för en som, med föräldrars godkännande, lämnade statskyrkan vid 16 års ålder. Det är väl inga nyheter om kreatonismen, många religiösas oförsonlighet, intolerans och indoktrineringen av barn som presenteras, men samlat mellan pärmarna i en bok blir intrycket massivt.

Hans förundran inför livets storhet och naturen är gripande. Att ateister skulle ha ett liv utan mening och djup är Dawkins en levande dementi av. Men hans svar på varför alla kulturer utvecklat religioner övertygar i alla fall inte mig (se min blogg om bioteologin). Och människans behov av tröst och mening i tillvaron går han runt lite väl elegant.

Charles DarwinMen i avsnittet om religionen och barnen återger han en historia om Tony Blair som kan ha sin aktualitet i dessa dagar. Till säregenheterna i det engelska skolsystemet under Blairs regering hör att rika donatorer med en ganska blygsam insats (10 % av startkostnaden) kunnat dra igång en skola och ha rätt att bestämma vilka principer skolan ska drivas efter, utnämna en majoritet av styrelsen, bestämma vilka elever som ska antas etc. Staten satsar då de resterande 90 % plus löpande kostnader och löner för all framtid.

Tony BlairDen förmögne bilförsäljaren Sir Peter Vardy har på de grunderna skapat ett helt konsortium av skolor inspirerad av amerikanska fundamentalister. Skolans undervisning i naturvetenskap grundar sig på en uppfattning att Gamla och Nya Testamentet inte bara är religiösa dokument. ”De förser oss med en sanningsenlig skildring av jordens historia…” och att man ska ta varje tillfälle i akt att bemöta påståenden där jorden framställs som gammal (dvs. äldre än 6000 år). När Dawkins tillsammans med biskopen av Oxford, åtta andra biskopar och nio framträdande naturvetare (bl.a. Blairs främste naturvetenskapliga rådgivare) skrev till Blair och påpekade detta fick man ett nonchalant svar från premiärministerns kansli. Blair ansåg det olycklig om en diskussion i ämnet skulle lägga hinder i vägen för ett mångskiftande skolsystem. Blair, som är bekännande kristen, har också personligen invigt den senaste av skolorna i Vardys imperium.

Om det sagda utgör en merit när Blair nu ska ta upp diskussioner med judar och muslimer i sitt uppdrag som sändebud i Mellanöstern får vara osagt.

Richard Dawkins bok kommer i höst i svensk översättning av Margareta Eklöf (Illusionen om Gud) på Leopard förlag.

Andra bloggar om och .

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...