Fortsätt till huvudinnehåll

Tony Blair och religionen

Att läsa Richard Dawkins The God Delusion är omskakande även för en som, med föräldrars godkännande, lämnade statskyrkan vid 16 års ålder. Det är väl inga nyheter om kreatonismen, många religiösas oförsonlighet, intolerans och indoktrineringen av barn som presenteras, men samlat mellan pärmarna i en bok blir intrycket massivt.

Hans förundran inför livets storhet och naturen är gripande. Att ateister skulle ha ett liv utan mening och djup är Dawkins en levande dementi av. Men hans svar på varför alla kulturer utvecklat religioner övertygar i alla fall inte mig (se min blogg om bioteologin). Och människans behov av tröst och mening i tillvaron går han runt lite väl elegant.

Charles DarwinMen i avsnittet om religionen och barnen återger han en historia om Tony Blair som kan ha sin aktualitet i dessa dagar. Till säregenheterna i det engelska skolsystemet under Blairs regering hör att rika donatorer med en ganska blygsam insats (10 % av startkostnaden) kunnat dra igång en skola och ha rätt att bestämma vilka principer skolan ska drivas efter, utnämna en majoritet av styrelsen, bestämma vilka elever som ska antas etc. Staten satsar då de resterande 90 % plus löpande kostnader och löner för all framtid.

Tony BlairDen förmögne bilförsäljaren Sir Peter Vardy har på de grunderna skapat ett helt konsortium av skolor inspirerad av amerikanska fundamentalister. Skolans undervisning i naturvetenskap grundar sig på en uppfattning att Gamla och Nya Testamentet inte bara är religiösa dokument. ”De förser oss med en sanningsenlig skildring av jordens historia…” och att man ska ta varje tillfälle i akt att bemöta påståenden där jorden framställs som gammal (dvs. äldre än 6000 år). När Dawkins tillsammans med biskopen av Oxford, åtta andra biskopar och nio framträdande naturvetare (bl.a. Blairs främste naturvetenskapliga rådgivare) skrev till Blair och påpekade detta fick man ett nonchalant svar från premiärministerns kansli. Blair ansåg det olycklig om en diskussion i ämnet skulle lägga hinder i vägen för ett mångskiftande skolsystem. Blair, som är bekännande kristen, har också personligen invigt den senaste av skolorna i Vardys imperium.

Om det sagda utgör en merit när Blair nu ska ta upp diskussioner med judar och muslimer i sitt uppdrag som sändebud i Mellanöstern får vara osagt.

Richard Dawkins bok kommer i höst i svensk översättning av Margareta Eklöf (Illusionen om Gud) på Leopard förlag.

Andra bloggar om och .

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...