torsdag, juni 07, 2007

Nationaldag med förhinder

Mina känslor inför nationaldagen är blandade. I likhet med majoriteten svenskar uppskattar jag frihet och oberoende. Politiskt anser jag att nationellt självbestämmande är en förutsättning för demokrati och välstånd. Erövrat i kamp, aldrig något man kan ta för givet. Och väl värt en fest.

Men vad är det vi firar den 6 juni? Längs gator och torg drar barn och vuxna fram, några tveksamt viftande med svenska flaggor, andra iklädda svenska fotbollslandslagets tröjor (det senare har nog mer med kvällens landskamp mot Island att göra inser jag efter ett tag). Ingen säger väl nej till en ledig dag, särskilt när vädret är som det var i Stockholm på onsdagen. Uteserveringar och parker är fyllda av människor. Några verkar ha börjat firandet lika tidigt som champagnefrukosterande studenter.

I tidningar och på tv får vi lära oss att den 6 juni firas till minne av att Gustav Vasa, riksgrundaren, utnämns till kung och undertecknandet av 1809 års regeringsform. Men vem bestämde att just detta var en dag att fira?

Spåren leder tillbaka till Arthur Hazelius. Den 6 juni firades till en början som en av flera historiska festdagar på Skansen. Men det var i under första världskriget Svenska flaggans dag (som dagen kallades före 1983) firades första gången.
”Premiären för den 6 juni, som Svenska flaggans dag, ägde rum på Stadion i Stockholm 1916 i närvaro av Gustav V och medlemmar av kungahuset. Stockholms Stadion var vid premiären endast ett par år gammal och det blev en pampig invigning med paraderande regementen, fosterländska sånger, tal och utbringande av leven.”
Den kung som 1914 lierat sig med Sven Hedin och högern och framtvingade regeringen Staafs avgång på försvarsfrågan, hade funnit att den redan existerande vårfesten var en både inarbetad och passande tradition att bygga vidare på. Här kunde man stärka de nationella känslorna under det krig som mer än något annat påverkat Europas 1900-tal. Motståndet från arbetarrörelsen var tillräckligt starkt för att inte locka med oss på Tysklands sida mot Ryssland den gången, kungen fick nöja sig med neutralitet, liksom under det andra världskriget.

Och nu har den överhet, som med lock och pock, trixade oss in i den Europeiska Unionen förklarat att den svenska nationen är värd en egen helgdag, då vi ska fira den regeringsform samma överhet i andra sammanhang behandlat som vatten.

Kanske kan detta en dag bli en folkets dag, men tills vidare säger jag som doktor Dengroth: Jag är skeptisk.

Citaten om Svenska flaggans dag är hämtade från Nordiska museets hemsida. En utomordentligt läsvärd artikel om Gustav V under andra världskriget publicerades häromdagen Under strecket i Svenska Dagbladet (Fredstrevaren som drog skam över Sverige, 5/6-07)

Andra bloggar om

Etiketter: ,

4 Comments:

Anonymous Anonym said...

Detta är problemet med alla svenska nationalismsymboler: flaggan, nationalsången, Svenska Flaggans dag -allt skapades under 1900-talets första år av reaktionen i medveten kamp mot arbetarrörelsen och emigrationen, som sågs som de två stora hoten mot svenska folket. De folkliga krafterna, arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och kulturradikalerna, förde sin kamp om rätten till ett nationellt arv och vann den i vissa stycken, i andra inte. Se Staffan Björcks avhandling Heidenstram och sekelskiftets Sverige, 1946, och Samuel Edquists om nykterhetsrörelsen och nationen ca 2001.
Olle

07 juni, 2007 11:11  
Anonymous Anonym said...

Tom,
Som en av arrangörerna till en embryotisk nationaldagscelebration 1976, omnämnd i Norrköpings Tidningar med foto dagen därpå, vill jag lägga på moteld till din krönika. Det som då oroade oss fd. vietnamaktivister och anti-imperialister, var att Sverige till skillnad från många andra länder (Finland, Norge, Frankrike, USA) inte hade en nationaldag. Av just de skälen som du angav ansågs det ”skamligt”. Ty om Sverige, liksom Norge 1940, råkade i en situation när nationell enhet var viktig, så skulle en sådan dag saknas. Medan norrmännen kunde reta upp tyskarna genom att manifestera 17 maj, hade vi inget motsvarande – om det gällde.
Det var första skälet att etablera en sådan dag. I brist på bättre, lyckligtvis har vi haft en odramatisk historia sedan 1809, var 6 juni en bra kandidat. Just 6 juni 1809 antog vi en mer liberal konstitution än den som Gustav III infört 1772. Hans grundlag fortsatte att gälla i Finland och är delvis orsaken till det tex. statschefens starka ställning (som i Frankrike). Är inte den grundlagen något att fira? Danskarna firar ju sin dagen innan, dvs 5 juni?
Det andra skälet 1976 var ju att nassarna och andra mörkmän höll på att lägga beslag på, inte bara nationaldagen utan också svenska flaggan. Vi riskerade att hamna i en brittisk situation där Union Jack ofta blivit en samlingssymbol för kortsnaggade huliganer. Engelsmän som vill visa sig sunt patriotiska viftar numera med Georgesflaggan, dvs den inverterade danska flaggan (rött kors på vit botten).
1976 lät mig Marina Stagh skriva krönikor och debattinlägg i marxist-leninistiska Gnistan där jag argumenterade för att återerövra svenska flaggan från reaktionen. Då liksom nu håller ju nassarna fortfarande på med att göra Karl XII till ”sin” man, medan den svenska vänstern glömmer att Karl Marx hade ett uppskattande ord om honom. Detta var ju en tid då Tsarryssland ansågs som ”folkens fängelse” och reaktionens bålverk. Statyn i Kungsan är rest 1868 av vänsterliberaler, delvis för att fira 150 årsdagen av hans död, delvis som ett svar på Tsarrysslands deklaration 1860 att varje år fira segern vid Poltava. Så det gläder mig, så här 31 år efter manifestationen här i Norrköping att svenska politiker redan i början av 1980-talet gjorde svenska flaggans dag mer officiell och sedan ett par år gjort den till nationell dag. Just helgaspekten kanske jag tills vidare vill reservera mig mot, men det är en detalj. Kanske var vår manifestation 1976 inte totalt utan påverkan? När man ser reportage på TV så värms mitt hjärta av de många entusiastiska icke-svenskarna, eller ny-svenskarna som det politiskt korrekta namnet heter. Det lustiga är nu att de mest aktiva i nationaldagsfirandet är mycket nationalistiska svenskar och invandrare. Man kan alltså se rasister och föremålen för deras hat i samma manifestation!
Anders

07 juni, 2007 12:00  
Anonymous Thure Jadestig said...

Broder !
Du har perspektiv på livet
och själen gläds och lider
så känns det för oss alla
även om vi inte i orden trallar
men kul att läsa Dina tankar

07 juni, 2007 15:45  
Blogger Tom Carlson said...

Visst ska Sverige ha en nationaldag och troligen är 6 juni det bästa av de alternativ som nämnts.

Men det var borgerligheten som först väckte frågan om att göra 6 juni till helgdag. Det var i början av 90-talet och förhoppningen var att kunna avskaffa 1 maj som allmän helgdag. Sen fick socialdemokrater makten åter, frågan var väckt och det blev annandag pingst som fick ge med sig.

Frågan är om 6 juni är värt en helgdag, som ingen bett om. Efter EU-inträdet och trixandet med grundlagarna tycks det mig vara mycket skådespel istället för bröd över det hela.

08 juni, 2007 07:45  

Skicka en kommentar

<< Home