Fortsätt till huvudinnehåll

Povel Ramel

Radion var fönstret mot världen när jag var liten. Vare sig jag befann mig hemma i Vasastan eller hos pappa i Södertälje stod den på för jämnan. Mormor stökade i köket eller strök skjortor. Själv lekte jag på golvet eller satt i fönstret och tittade ut på Tomtebogatan. Emellanåt dök det upp något i den bruna apparaten med bakelitknapparna som fick mig att släppa allt jag hade för händerna och bara lyssna. Det var sånger med namn som ”Balladen om Eugen Cork”, ”Johanssons boogie woogie vals” eller ”Naturbarn”. Långa sugande berättelser att låta sig svepas med i och som talade till barnets fantasi. Jag hörde storögt på hur Stig Järrel spelat bort sitt hembiträde på poker! Jag skrattade så jag tjöt åt den verbala fajten mellan kören och Povel i ”Balladen om Eugen Cork” (”Jag ger upp, jag har fått nog, jag ger fan i var de stod … ” osv.) eller vaggade med till den sugande rytmen i ”Naturbarn” och "Vägen till Curacao")

Jag är för ung för att ha tagit del av Povel Ramels tidiga radioprogram och när jag kom upp i tonåren tycktes han mig för mesig (”Ta av dig skorna” har aldrig tillhört mina favoriter.)

Idag inser jag det kongeniala samspelet mellan text och melodi i nästan varje sång han gjort, pastischer javisst, men många gånger bättre än originalet. (Harry Belafonte menar att ”Naturbarn” är den bästa calypso som gjorts. Som vuxen har jag hört några liveinspelningar där improvisationerna aldrig vill ta slut.)

Långt senare läste jag hans memoarer.

Magnus Erikssons skriver om den här sidan av Povel Ramel i onsdagens SvD (”Kvar finns ett arv av klass” (Svenska Dagbladet 7/6-07)

Andra bloggar om:

Kommentarer

Tom Carlson sa…
Noga räknat var det väl berättaren i Johansson boogie woogie vals som spelade bort hembiträdet till Stig Järell. Rätt ska vara rätt.

jag glömde också att tillägga att jag tyckte om de ramelska memoarerna
/TC
Anonym sa…
Njäe, Johansson hade inget hembiträde men en son som lyssnade på skivor.
Hembiträdet som spelades bort spelades bort i "Gräsänklingsblues". Rätt ska vara rätt.

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

Sonja Åkesson, skrattet och lite annat

Jag ser Eva Beckmans film om Sonja Åkesson på SvT . Jag tycker om programmet. Informativt, lekfullt, tänkvärt. TV när det är som bäst. Beckman hade dessutom hittat en riktig pärla i den unge doktoranden Karin Wiklund som brann för sitt ämne. Hon måste ha skrattat hela vägen till klipprummet med ett sådant guldfynd. Och vem har inte vandrat och cyklat i fotspåren efter författare man beundrat? Kristina Lugns sakliga beskrivning av sitt liv som ung litteraturgrouppie är storartad! Jag funderar över Sonja Åkessons sjukdom. In och ut på psykiatriska kliniker. Medicinering och kurer av allehanda slag. Var det depression hon led av? Kunde man med dagens metoder ha behandlat henne annorlunda? Och, otillåtna tanke, hade hon blivit en sämre författare då? (Myten om den olycklige diktaren lever fortfarande stark bland oss. Inom mig!) Efter programmet tar jag fram en av hennes diktsamlingar ur bokhyllan. Ur boken ramlar en lapp. Jag har uppenbarligen recenserat den en gång. ”kan du få till nå...

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...