Fortsätt till huvudinnehåll

Povel Ramel

Radion var fönstret mot världen när jag var liten. Vare sig jag befann mig hemma i Vasastan eller hos pappa i Södertälje stod den på för jämnan. Mormor stökade i köket eller strök skjortor. Själv lekte jag på golvet eller satt i fönstret och tittade ut på Tomtebogatan. Emellanåt dök det upp något i den bruna apparaten med bakelitknapparna som fick mig att släppa allt jag hade för händerna och bara lyssna. Det var sånger med namn som ”Balladen om Eugen Cork”, ”Johanssons boogie woogie vals” eller ”Naturbarn”. Långa sugande berättelser att låta sig svepas med i och som talade till barnets fantasi. Jag hörde storögt på hur Stig Järrel spelat bort sitt hembiträde på poker! Jag skrattade så jag tjöt åt den verbala fajten mellan kören och Povel i ”Balladen om Eugen Cork” (”Jag ger upp, jag har fått nog, jag ger fan i var de stod … ” osv.) eller vaggade med till den sugande rytmen i ”Naturbarn” och "Vägen till Curacao")

Jag är för ung för att ha tagit del av Povel Ramels tidiga radioprogram och när jag kom upp i tonåren tycktes han mig för mesig (”Ta av dig skorna” har aldrig tillhört mina favoriter.)

Idag inser jag det kongeniala samspelet mellan text och melodi i nästan varje sång han gjort, pastischer javisst, men många gånger bättre än originalet. (Harry Belafonte menar att ”Naturbarn” är den bästa calypso som gjorts. Som vuxen har jag hört några liveinspelningar där improvisationerna aldrig vill ta slut.)

Långt senare läste jag hans memoarer.

Magnus Erikssons skriver om den här sidan av Povel Ramel i onsdagens SvD (”Kvar finns ett arv av klass” (Svenska Dagbladet 7/6-07)

Andra bloggar om:

Kommentarer

Tom Carlson sa…
Noga räknat var det väl berättaren i Johansson boogie woogie vals som spelade bort hembiträdet till Stig Järell. Rätt ska vara rätt.

jag glömde också att tillägga att jag tyckte om de ramelska memoarerna
/TC
Anonym sa…
Njäe, Johansson hade inget hembiträde men en son som lyssnade på skivor.
Hembiträdet som spelades bort spelades bort i "Gräsänklingsblues". Rätt ska vara rätt.

Läs mer

Döstädning

Avin på nya hyran för lägenheten i Stockholm kommer. Lena undrar om det inte är dags att byta till något mindre och billigare. Ett alternativ skulle vara att göra om arbetsrummet till ett gästrum. Jag arbetar ju inte, och framför allt inte där, så mycket längre. Hittills har vi fått knöka in en gästsäng bredvid skrivbordet när någon behövt sova över. Vi har under senare delen av 10-talet tömt lägenheter tillhöriga äldre anhöriga, inför flyttar till nya boenden och livet hinsides. Pärmar, arbetspapper och fotografier har vält ur överfyllda skåp. För att inte tala om vinds- och källarförråd. Tonvis med papper har hivats iväg. Ska våra barn en gång behöva utsättas för detta? Fram växer tanken på en rejäl utrensning av vindsförråd och arbetsrum. Sagt och gjort. Hyllmeter efter hyllmeter gås igenom. Pärmar töms, gamla anteckningsböcker och fickkalendrar, tryckerihandledningar från 1980-talet (vem sparar på sånt?), turistkartor från länge sedan besökta städer, oändliga mängder plastm...

Religion 1: Den unge

Äldsta barnbarnet, snart 16 år, har konfirmerat sig. Inget konstigt i det kan tyckas. Men han kommer från en familj där religionen lyst med sin frånvaro i generationer. Och så sent som förra året lät han döpa sig. Under påsklovet talar vi om hans gudstro. Han säger att den kommit gradvis. Ingen uppenbarelse alltså. Han tror inte på en gud som skapat den värld vi har omkring oss idag. Möjligen att Gud är den som satt igång allting. – Som Big bang? säger jag. Han går i kyrkan när han inte fotbollen eller annat hindrar. Läser i Bibeln emellanåt. Innan påsk fastade han på sitt eget vis. Inga sötsaker, ingen läsk på vardagar. En vän till familjen som är aktiv i Immanuelskyrkan berättar att ungdomsgrupperna på fredagskvällarna är välbesökta. Vad är det ungdomen finner i religionen? Trygghet, gemenskap, en tillhörighet som inte vår tids gud Marknaden kan ge. Och framför allt något att tro på. – När jag har fru och barn, säger han. Ord jag som 16-årig 1967 aldrig skulle tagit i m...

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar. Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel. – Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde. Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen. Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import. Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån? Jag ...

Religion 2: Den gamle

En gråsugga rör sig långsamt över stentrappan utanför dörren till vårt hus. Det finns gott om dom där vi bor. Jag räknar mig inte som religiös. Gick ur statskyrkan – ”med målsmans tillåtelse” – vid 16 års ålder. Jag har kallat mig ateist, agnostiker och allt däremellan. Men inför naturen kan jag känna något som liknar  transcendens.(1) Det är jag inte ensam om. Många svenskar räds ”de religiösa stororden”, men känner vördnad inför naturen. – Spinoza, säger en mer beläst bekant. Gud är naturen.(2) För många år sen var jag redaktör för en bok på temat ”Vad är liv” ( Vad är liv: i kosmos, i cellen, i människan ? KIUP, Stockholm, 2010) Projektet var tvärvetenskapligt. Forskare från KI, KTH och Stockholms universitet skrev insiktsfullt om kaosteori, cellernas uppbyggnad och kosmos. Men vid frågan om hur livet uppstod tog det stopp. Svaret på frågan om livets uppkomst tycks lika undflyende som regnbågens fot. Evolutionens oändliga mysterium. *** – Vad tjänar det till att du fin...