Fortsätt till huvudinnehåll

Povel Ramel

Radion var fönstret mot världen när jag var liten. Vare sig jag befann mig hemma i Vasastan eller hos pappa i Södertälje stod den på för jämnan. Mormor stökade i köket eller strök skjortor. Själv lekte jag på golvet eller satt i fönstret och tittade ut på Tomtebogatan. Emellanåt dök det upp något i den bruna apparaten med bakelitknapparna som fick mig att släppa allt jag hade för händerna och bara lyssna. Det var sånger med namn som ”Balladen om Eugen Cork”, ”Johanssons boogie woogie vals” eller ”Naturbarn”. Långa sugande berättelser att låta sig svepas med i och som talade till barnets fantasi. Jag hörde storögt på hur Stig Järrel spelat bort sitt hembiträde på poker! Jag skrattade så jag tjöt åt den verbala fajten mellan kören och Povel i ”Balladen om Eugen Cork” (”Jag ger upp, jag har fått nog, jag ger fan i var de stod … ” osv.) eller vaggade med till den sugande rytmen i ”Naturbarn” och "Vägen till Curacao")

Jag är för ung för att ha tagit del av Povel Ramels tidiga radioprogram och när jag kom upp i tonåren tycktes han mig för mesig (”Ta av dig skorna” har aldrig tillhört mina favoriter.)

Idag inser jag det kongeniala samspelet mellan text och melodi i nästan varje sång han gjort, pastischer javisst, men många gånger bättre än originalet. (Harry Belafonte menar att ”Naturbarn” är den bästa calypso som gjorts. Som vuxen har jag hört några liveinspelningar där improvisationerna aldrig vill ta slut.)

Långt senare läste jag hans memoarer.

Magnus Erikssons skriver om den här sidan av Povel Ramel i onsdagens SvD (”Kvar finns ett arv av klass” (Svenska Dagbladet 7/6-07)

Andra bloggar om:
Etiketter:

Kommentarer

Tom Carlson sa…
Noga räknat var det väl berättaren i Johansson boogie woogie vals som spelade bort hembiträdet till Stig Järell. Rätt ska vara rätt.

jag glömde också att tillägga att jag tyckte om de ramelska memoarerna
/TC
11 juni, 2007 18:19
Anonym sa…
Njäe, Johansson hade inget hembiträde men en son som lyssnade på skivor.
Hembiträdet som spelades bort spelades bort i "Gräsänklingsblues". Rätt ska vara rätt.
30 april, 2008 09:17
Skicka en kommentar

Läs mer

En enda gång om året…

Vitsippa, äppelblom, körsbärsblom, häggmispel, gullviva, hägg, kastanj och syren.
Skicka en kommentar
Läs mer

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...
8 kommentarer
Läs mer

De små stegens tyranni

Två artiklar i Dagens Nyheter (1/12-07) denna första helg i advent fångar min uppmärksamhet: Det engelska fastighetsbolaget Boultbee som i somras köpte tio av Stockholms stads inomhuscentra, bl.a. Ringen, Fältöversten och Skärholmens centrum har bestämt att inga politiska eller religiösa organisationer ska släppas in i bolagets gallerior. – Det är en kommerisiell yta för kommersiell aktivitet, inte för politisk eller religiös aktivitet, säger bolagets talesman till tidningen. Vårt alltid lika nöjda och glada borgarråd Kristina Alvendal (m) ser det inte som något demokratiproblem. – Det finns gott om andra allmänna platser i Stockholm stad där man kan ha både politiska kampanjmöten och religiösa sammankomster. Den som hastat över någon av de blåsiga parkeringsplatserna som omgärdar förorternas centrumbildnigarna är nog inte lika beredd att skriva under på det. ( DN 1/12-07) *** När Vårdval Stockholm införs försvinnet meddelarfriheten för anställda i privat verksamhet. Stoc...
5 kommentarer
Läs mer

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...
Skicka en kommentar
Läs mer