Fortsätt till huvudinnehåll

Povel Ramel

Radion var fönstret mot världen när jag var liten. Vare sig jag befann mig hemma i Vasastan eller hos pappa i Södertälje stod den på för jämnan. Mormor stökade i köket eller strök skjortor. Själv lekte jag på golvet eller satt i fönstret och tittade ut på Tomtebogatan. Emellanåt dök det upp något i den bruna apparaten med bakelitknapparna som fick mig att släppa allt jag hade för händerna och bara lyssna. Det var sånger med namn som ”Balladen om Eugen Cork”, ”Johanssons boogie woogie vals” eller ”Naturbarn”. Långa sugande berättelser att låta sig svepas med i och som talade till barnets fantasi. Jag hörde storögt på hur Stig Järrel spelat bort sitt hembiträde på poker! Jag skrattade så jag tjöt åt den verbala fajten mellan kören och Povel i ”Balladen om Eugen Cork” (”Jag ger upp, jag har fått nog, jag ger fan i var de stod … ” osv.) eller vaggade med till den sugande rytmen i ”Naturbarn” och "Vägen till Curacao")

Jag är för ung för att ha tagit del av Povel Ramels tidiga radioprogram och när jag kom upp i tonåren tycktes han mig för mesig (”Ta av dig skorna” har aldrig tillhört mina favoriter.)

Idag inser jag det kongeniala samspelet mellan text och melodi i nästan varje sång han gjort, pastischer javisst, men många gånger bättre än originalet. (Harry Belafonte menar att ”Naturbarn” är den bästa calypso som gjorts. Som vuxen har jag hört några liveinspelningar där improvisationerna aldrig vill ta slut.)

Långt senare läste jag hans memoarer.

Magnus Erikssons skriver om den här sidan av Povel Ramel i onsdagens SvD (”Kvar finns ett arv av klass” (Svenska Dagbladet 7/6-07)

Andra bloggar om:

Kommentarer

Tom Carlson sa…
Noga räknat var det väl berättaren i Johansson boogie woogie vals som spelade bort hembiträdet till Stig Järell. Rätt ska vara rätt.

jag glömde också att tillägga att jag tyckte om de ramelska memoarerna
/TC
Anonym sa…
Njäe, Johansson hade inget hembiträde men en son som lyssnade på skivor.
Hembiträdet som spelades bort spelades bort i "Gräsänklingsblues". Rätt ska vara rätt.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...