Vi ägnar en del av regndagarna åt att se den kritikerrosade Elisabet I på tv. Och visst är Helen Mirren lysande i rollen som det engelska statsöverhuvudet. Men jag undrar om man skrivit ett liknande manus om en kung som med så mäktiga fiender lyckats hålla sig vid makten i 45 år. Visst styr våra känslor oss många gånger, men har inte passioner och sexualliv varit något som de högra stånden mestadels skött – och sköter – vid sidan av. Äktenskapen är till för att bygga allianser, manifesterat genom avkomman. Att kung Erik i det protestantiska Sverige gick på friarstråt i ett England som nyss frigjort sig från katolicismen, är inte konstigare än att drottningen själv övervägde äktenskap med den franske hertigen av Alençon.
För hur såg världen ut under den senare delen av 1500-talet? Spanien, motreformationens och inkvisitionens säte, kastade sin skugga över stora delar av Europa. Filip II härskade över iberiska halvön, Nederländerna, Burgund, Milano, Neapel, Sicilien, Sardinien och hela Amerika. Han gjorde anspråk på den franska kronan och hade nyss, genom äktenskapet med Maria Tudor, haft titeln ”kung av England”. ”Alla skepp som färdades på oceanen … tillhörde den spanske kungen”, som en hävdatecknare noterar. Nu ville Filip använda Nederländerna som språngbräde över kanalen för att avsätta Elisabet, gifta sig med Maria Stuart och göra henne till drottning över ett åter katolsk England.
Det är när jag ser Elisabet halvt gråtande vinka avsked till den franske hertigen som jag blir misstänksam. Jag tar fram historieboken från min aldrig avslutade universitetsstudier och läser. De franska hugenotterna hoppades få hertigen av Alençon gift med Elisabet och som make till drottningen av England få tillräckligt stöd för att upprätta ett protestantiskt kungadöme i Nederländerna, med sig själv som kung:
Elisabet I avbildad på det s.k. armadaporträttet i Woburn Abbey, Bedfordshire.
För hur såg världen ut under den senare delen av 1500-talet? Spanien, motreformationens och inkvisitionens säte, kastade sin skugga över stora delar av Europa. Filip II härskade över iberiska halvön, Nederländerna, Burgund, Milano, Neapel, Sicilien, Sardinien och hela Amerika. Han gjorde anspråk på den franska kronan och hade nyss, genom äktenskapet med Maria Tudor, haft titeln ”kung av England”. ”Alla skepp som färdades på oceanen … tillhörde den spanske kungen”, som en hävdatecknare noterar. Nu ville Filip använda Nederländerna som språngbräde över kanalen för att avsätta Elisabet, gifta sig med Maria Stuart och göra henne till drottning över ett åter katolsk England.
Det är när jag ser Elisabet halvt gråtande vinka avsked till den franske hertigen som jag blir misstänksam. Jag tar fram historieboken från min aldrig avslutade universitetsstudier och läser. De franska hugenotterna hoppades få hertigen av Alençon gift med Elisabet och som make till drottningen av England få tillräckligt stöd för att upprätta ett protestantiskt kungadöme i Nederländerna, med sig själv som kung:
”… Elisabet ingav honom hopp, tillräckligt för att hålla honom i fält mot spanjorerna, men slutligen avvisade hon hans högeligen politiskt motiverade giljande, enär hon inte hade för avsikt att bli alltför mycket indragen i händelserna på kontinenten.” (Palmer–Colton. Nya tidens världshistoria 1. 1973)Visst ska väl även drottningar kunna tas på allvar?
Elisabet I avbildad på det s.k. armadaporträttet i Woburn Abbey, Bedfordshire.
Kommentarer
Hon var nog mycket klok och stark -
Jag läste Susan Kays roman "Elisabeth" och även hennes roman visar på en mycket fascinerande kvinna.
Det finns även starka kvinnor som lämnar spår efter sig i historien - även om de inte är så himla många.
Din blogg är mycket intressant!