Fortsätt till huvudinnehåll

Sverige, EU och nätspriten

Sommaren 1993 bad Maria Söderberg, som då var redaktör för UNF:s tidning Motdrag, mig att göra ett reportage om Bryggareföreningen och alkoholpolitiken. Dessförinnan hade jag skrivit för tidningen om Frihetsfrontens arbeta med att desavouera den kommunala utskänkningspolitiken.

Försäljning av öl hade sedan mellanölsförbudet 1977 betraktas som en solkig hantering. Men Bryggareföreningen vände utvecklingen; öl blev en trenddryck och den svenska alkoholpolitiken kom att klämmas åt rejält.

I detta ingick lanserandet av Spendrups med champagne-etiketten, stöd till ungdomsverksamhet (inte minst Fryshuset i Stockholm), lobbying i Bryssel i samband med Sveriges förhandlingar om EU-medlemskapet m.m.

EG-domstolens utslag om nätspriten är knappast oväntat, även om regeringen förefaller tagen på sängen. Sverige förhandlade ju aldrig fram något undantag för alkoholen, till skillnad från vissa kemikalier och det populära snuset. En ensidig deklaration om bibehållen alkoholpolitik och folkhälsoarbete att visa upp för hemmaopinionen, inte värt papperet det var skrivet på, var allt.

Flera personer jag intervjuade i samband med reportaget menade att ingen av de som skötte de svenska förhandlingarna hade någon förståelse eller kunskap om den svenska alkoholpolitiken och dess bakgrund. Tvärtom, var många i den diplomatiska eliten tveksamma till ”förmyndarsamhället”. Och hemma i regeringen, som då leddes av Carl Bildt, var förståelsen lika liten.

Mitt (rätt långa) reportage om Bryggareföreningen liksom det om Frihetsfronten och svartklubben Tritnaha finns att läsa på min hemsida. ”Slaget om Tritnaha”, Motdrag 4/93 och ”Bryggareföreningen och alkoholpolitiken”, Motdrag 1/94.

Andra bloggar om och
Etiketter:

Kommentarer

Skicka en kommentar

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...
En kommentar
Läs mer

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...
Skicka en kommentar
Läs mer

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...
Skicka en kommentar
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...
En kommentar
Läs mer