Fortsätt till huvudinnehåll

Tvivelaktiga byggmetoder

Det var en sommar i mitten av 90-talet. Det regnade kraftigt. Lena och jag tittade ut på trädgården när vi hörde hur det droppade – bakom oss. På rosentapeten bredde en omisskännlig fuktfläck ut sig. Bakom hålkärlslisten mot innertaket bubblade vattnet fram. Uppe på taket kunde vi konstatera att en bärlist under takpannorna var spikad direkt i pappen och bildade en effektiv fördämning mot avrinningen. Något den tidigare ägaren missat eller underlåtit att åtgärda när de lagt om taket.

Jag tänker på det här när jag läser om larmen om tvivelaktiga byggmetoder (se bl.a. Dagens Nyheter 1/6-07).

Fukten utgör varje byggares och villaägares skräck. Vatten, liksom möss, tar sig in överallt. Här i vår nya lägenhet fick vi leva med en byggfläkt i sovrummet en hel månad. En underentreprenör hade missat att foga en dryg decimeter mellan betongblocken i ytterväggen.

Ja, åter har brister i byggandet i uppmärksammats: för några år sedan gällde det fukt och mögel i väggarna på grund av byggslarv, nu är det tvivelaktiga konstruktioner som är i fokus. Utanpå gipsskivor och reglar av trä fäster man isolerskivor och putsar sedan direkt på isoleringen. Kommer vattnet väl in har det ingenstans att ta vägen, om väggen saknar luftspalt. I Tyskland, där metoden kommer ifrån, används den bara på stenhus, men här i Sverige har man gått längre.

– Kartonghus, säger en arkitekt i Aktuellt.

Ja nog har vi undrat. – Vad händer om fasaden får ett hårt slag , har vi sagt när vi tittat på nybyggena i området. För att inte tala om alla tänkbara läckor vid balkonginfästningar och andra håltagningar. Nu säger arkitekten i tv att det räcker med att en cykel välter så kan den spräcka fasaden.

Familjebostäder och Skanska har redan övergett metoden, medan andra framhärdar.

– Vi tar vårt ansvar, säger den tekniske chefen för ett av våra större byggbolag. Det gäller bara att vara noggrann vid byggandet.

– Vi överger inte en metod bara för en rapport, säger han. (Men den gick fort att ta till sig, när det visade att den kunde sänka kostnaderna.)

Själva är vi inte drabbade. Huset vi bor i är byggt av sten, betong och trä, rena naturmaterial. Byggaren har varit seriös. Men det vi sett av tidspress och slarviga under- och underunderentreprenörer får oss att undra.

– Idag läggs allt krut på dyra inredningar, säger arkitekten. Husen får bli som de blir.


Hela rapporten kan läsas på Sveriges Tekniska Forskningsinstituts (SP) hemsida.

Andra bloggar om:

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...