Fortsätt till huvudinnehåll

Tvivelaktiga byggmetoder

Det var en sommar i mitten av 90-talet. Det regnade kraftigt. Lena och jag tittade ut på trädgården när vi hörde hur det droppade – bakom oss. På rosentapeten bredde en omisskännlig fuktfläck ut sig. Bakom hålkärlslisten mot innertaket bubblade vattnet fram. Uppe på taket kunde vi konstatera att en bärlist under takpannorna var spikad direkt i pappen och bildade en effektiv fördämning mot avrinningen. Något den tidigare ägaren missat eller underlåtit att åtgärda när de lagt om taket.

Jag tänker på det här när jag läser om larmen om tvivelaktiga byggmetoder (se bl.a. Dagens Nyheter 1/6-07).

Fukten utgör varje byggares och villaägares skräck. Vatten, liksom möss, tar sig in överallt. Här i vår nya lägenhet fick vi leva med en byggfläkt i sovrummet en hel månad. En underentreprenör hade missat att foga en dryg decimeter mellan betongblocken i ytterväggen.

Ja, åter har brister i byggandet i uppmärksammats: för några år sedan gällde det fukt och mögel i väggarna på grund av byggslarv, nu är det tvivelaktiga konstruktioner som är i fokus. Utanpå gipsskivor och reglar av trä fäster man isolerskivor och putsar sedan direkt på isoleringen. Kommer vattnet väl in har det ingenstans att ta vägen, om väggen saknar luftspalt. I Tyskland, där metoden kommer ifrån, används den bara på stenhus, men här i Sverige har man gått längre.

– Kartonghus, säger en arkitekt i Aktuellt.

Ja nog har vi undrat. – Vad händer om fasaden får ett hårt slag , har vi sagt när vi tittat på nybyggena i området. För att inte tala om alla tänkbara läckor vid balkonginfästningar och andra håltagningar. Nu säger arkitekten i tv att det räcker med att en cykel välter så kan den spräcka fasaden.

Familjebostäder och Skanska har redan övergett metoden, medan andra framhärdar.

– Vi tar vårt ansvar, säger den tekniske chefen för ett av våra större byggbolag. Det gäller bara att vara noggrann vid byggandet.

– Vi överger inte en metod bara för en rapport, säger han. (Men den gick fort att ta till sig, när det visade att den kunde sänka kostnaderna.)

Själva är vi inte drabbade. Huset vi bor i är byggt av sten, betong och trä, rena naturmaterial. Byggaren har varit seriös. Men det vi sett av tidspress och slarviga under- och underunderentreprenörer får oss att undra.

– Idag läggs allt krut på dyra inredningar, säger arkitekten. Husen får bli som de blir.


Hela rapporten kan läsas på Sveriges Tekniska Forskningsinstituts (SP) hemsida.

Andra bloggar om:

Kommentarer

Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...

Tore Browaldh

Jag ser att Tore Browaldh är död. Också det en man som satte den andliga spisen högt. En gång i början av 1980-talet besökte jag honom på Handelsbankens huvudkontor vid Kungsträdgården. Browaldh hade avgått som ordförande och var numera vice ordförande i banken och hade kvar ett litet arbetsrum och en sekreterare för sina övriga engagemang. Jag var ordförande för Folket i Bild den gången. Browaldh hade stött tidningen ekonomiskt när den bildades. (Premieobligationerna han skänkt låg länge i tryggt förvar i ekonomiansvarig Plomans kassaskåp.) Tidningen var även nu i ekonomisk kris och han hade hörsammat vår vädjan om stöd. Under några timmar satt vi i hans rum och pratade om kultur och politik. För att vara en man i hans position minns jag att han frågade ovanligt mycket. – Du borde bli politiker, var hans något överraskande avskedsord när vi bröt upp. Jag tror knappast att den före detta bankdirektören Browaldh delade mina radikala politiska uppfattningar. Vad han ville ha sagt var kan...

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...