Fortsätt till huvudinnehåll

Tvivelaktiga byggmetoder

Det var en sommar i mitten av 90-talet. Det regnade kraftigt. Lena och jag tittade ut på trädgården när vi hörde hur det droppade – bakom oss. På rosentapeten bredde en omisskännlig fuktfläck ut sig. Bakom hålkärlslisten mot innertaket bubblade vattnet fram. Uppe på taket kunde vi konstatera att en bärlist under takpannorna var spikad direkt i pappen och bildade en effektiv fördämning mot avrinningen. Något den tidigare ägaren missat eller underlåtit att åtgärda när de lagt om taket.

Jag tänker på det här när jag läser om larmen om tvivelaktiga byggmetoder (se bl.a. Dagens Nyheter 1/6-07).

Fukten utgör varje byggares och villaägares skräck. Vatten, liksom möss, tar sig in överallt. Här i vår nya lägenhet fick vi leva med en byggfläkt i sovrummet en hel månad. En underentreprenör hade missat att foga en dryg decimeter mellan betongblocken i ytterväggen.

Ja, åter har brister i byggandet i uppmärksammats: för några år sedan gällde det fukt och mögel i väggarna på grund av byggslarv, nu är det tvivelaktiga konstruktioner som är i fokus. Utanpå gipsskivor och reglar av trä fäster man isolerskivor och putsar sedan direkt på isoleringen. Kommer vattnet väl in har det ingenstans att ta vägen, om väggen saknar luftspalt. I Tyskland, där metoden kommer ifrån, används den bara på stenhus, men här i Sverige har man gått längre.

– Kartonghus, säger en arkitekt i Aktuellt.

Ja nog har vi undrat. – Vad händer om fasaden får ett hårt slag , har vi sagt när vi tittat på nybyggena i området. För att inte tala om alla tänkbara läckor vid balkonginfästningar och andra håltagningar. Nu säger arkitekten i tv att det räcker med att en cykel välter så kan den spräcka fasaden.

Familjebostäder och Skanska har redan övergett metoden, medan andra framhärdar.

– Vi tar vårt ansvar, säger den tekniske chefen för ett av våra större byggbolag. Det gäller bara att vara noggrann vid byggandet.

– Vi överger inte en metod bara för en rapport, säger han. (Men den gick fort att ta till sig, när det visade att den kunde sänka kostnaderna.)

Själva är vi inte drabbade. Huset vi bor i är byggt av sten, betong och trä, rena naturmaterial. Byggaren har varit seriös. Men det vi sett av tidspress och slarviga under- och underunderentreprenörer får oss att undra.

– Idag läggs allt krut på dyra inredningar, säger arkitekten. Husen får bli som de blir.


Hela rapporten kan läsas på Sveriges Tekniska Forskningsinstituts (SP) hemsida.

Andra bloggar om:

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...