Fortsätt till huvudinnehåll

Tvivelaktiga byggmetoder

Det var en sommar i mitten av 90-talet. Det regnade kraftigt. Lena och jag tittade ut på trädgården när vi hörde hur det droppade – bakom oss. På rosentapeten bredde en omisskännlig fuktfläck ut sig. Bakom hålkärlslisten mot innertaket bubblade vattnet fram. Uppe på taket kunde vi konstatera att en bärlist under takpannorna var spikad direkt i pappen och bildade en effektiv fördämning mot avrinningen. Något den tidigare ägaren missat eller underlåtit att åtgärda när de lagt om taket.

Jag tänker på det här när jag läser om larmen om tvivelaktiga byggmetoder (se bl.a. Dagens Nyheter 1/6-07).

Fukten utgör varje byggares och villaägares skräck. Vatten, liksom möss, tar sig in överallt. Här i vår nya lägenhet fick vi leva med en byggfläkt i sovrummet en hel månad. En underentreprenör hade missat att foga en dryg decimeter mellan betongblocken i ytterväggen.

Ja, åter har brister i byggandet i uppmärksammats: för några år sedan gällde det fukt och mögel i väggarna på grund av byggslarv, nu är det tvivelaktiga konstruktioner som är i fokus. Utanpå gipsskivor och reglar av trä fäster man isolerskivor och putsar sedan direkt på isoleringen. Kommer vattnet väl in har det ingenstans att ta vägen, om väggen saknar luftspalt. I Tyskland, där metoden kommer ifrån, används den bara på stenhus, men här i Sverige har man gått längre.

– Kartonghus, säger en arkitekt i Aktuellt.

Ja nog har vi undrat. – Vad händer om fasaden får ett hårt slag , har vi sagt när vi tittat på nybyggena i området. För att inte tala om alla tänkbara läckor vid balkonginfästningar och andra håltagningar. Nu säger arkitekten i tv att det räcker med att en cykel välter så kan den spräcka fasaden.

Familjebostäder och Skanska har redan övergett metoden, medan andra framhärdar.

– Vi tar vårt ansvar, säger den tekniske chefen för ett av våra större byggbolag. Det gäller bara att vara noggrann vid byggandet.

– Vi överger inte en metod bara för en rapport, säger han. (Men den gick fort att ta till sig, när det visade att den kunde sänka kostnaderna.)

Själva är vi inte drabbade. Huset vi bor i är byggt av sten, betong och trä, rena naturmaterial. Byggaren har varit seriös. Men det vi sett av tidspress och slarviga under- och underunderentreprenörer får oss att undra.

– Idag läggs allt krut på dyra inredningar, säger arkitekten. Husen får bli som de blir.


Hela rapporten kan läsas på Sveriges Tekniska Forskningsinstituts (SP) hemsida.

Andra bloggar om:

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev - boken

För den som inte hunnit tröttna på mina minnen här på bloggen har jag samlat några av texterna (plus lite bonusmaterial) i en bok, vackert formgiven av Christer Jonson. Boken är tillägnad mina barnbarn, men jag har också några exemplar till försäljning för den hugade. Mejla Tom.Carlson@abc.se så skickar jag en bok och faktura så långt lagret räcker. Priser är 245 kr (inkl. moms och frakt). ”Människan är en meningssökande varelse. Vi formar våra liv till berättelser, väljer vad i ett myller av händelser som vi tycker är viktigt. Vilka val och icke-val har fört oss hit? Vad hade hänt om jag fortsatt med teatern? Eller om min dåvarande sambo och jag fått barn när vi knappt var tjugo år fyllda (som fallet var för många i vår föräldrageneration). Eller …? Eller …? Hade jag alls suttit där jag är idag? I allas våra liv finns sådana avgörande ögonblick. Och de blir inte färre med åren.” (Ur Förordet)    

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Nej, oberörd är jag inte

Nej, inte har den senaste tidens händelser gått mig förbi. När det gäller det som händer i vårt land och vid våra gränser är det inte så mycket flyktingarna som vår (o)förmåga att ta hand om dem som oroar, med en offentlig sektor nertrimmad till att i bästa fall fungera i nerförsbacke, med vinden i ryggen och när solen skiner ; huvudlösa upphandlingsförfarande som kastar våra gemensamma pengar i gapet på profitörer inom såväl stor- som småfinans ; och en socialdemokrati som plötsligt ger upp allt vad solidaritet heter och lanserar arbetsmarknadsreformer som förvandlar nyanlända till andra klassens medborgare och rättslösa tjänstehjon . Men allt detta går att hantera, med en annan politik. Värre då med det som skett i Paris. ”Vi är i krig”, säger Hollande. ”Vi är i krig”, säger IS. Och så är det. Det har vi noga räknat varit sedan 2001. Först i Afghanistan, sedan upptrappat i Irak, Libyen och Syrien. Och vårt lilla fasterland har varit med, först med marktrupper, sedan med flygspanin...

Du minns fel

De senaste årtiondenas forskning ställer det mest vi trott oss veta om minnet på huvudet. Det framgick med önskvärd tydlighet av en film i Vetenskapens värld på SvT Att våra minnen lagras på olika ställen i hjärnan och sedan samordnas har man känt till rätt länge. Men att våra minnen lagras rent fysiskt i hjärnan, genom att nya synapser bildas, är en senare kunskap. Länge betraktade man minnet som ett arkiv, där det bara handlade om att hitta rätt och plocka fram ett minne. Så icke. Att ett minne förändras varje gång vi återskapar det (när vi ”minns”) var nytt för mig. Under en kort stund efter att vi plockat fram ett minne är det extra sårbart och påverkbart innan det åter fixeras. Det här har man kunnat följa på cellnivå. Minnets uppbyggnad får till konsekvens att känslomässigt starkt färgade erfarenheter, lagrade i känslominnet (”däggdjurshjärnan”), kan påverka oss i en riktning, i värsta fall under en hel livstid, medan medvetna delar av vårt minne kan dra i en annan riktning...