Min första uppdragsgivare då jag började frilansa som förlagsredaktör var Ebbe Carlsson. Sättet jag fick uppdraget var typiskt. Sonen var ännu inte året fyllda, jag var barnledig och hade skickat brev till ett antal bokförlag i Stockholmstrakten med förhoppningen att de skulle begära mina tjänster. En enda ringde, Ebbe Carlsson på Tidens förlag. En journalist hade strulat till det med en kalender som journalistförbundet beställt, och nu undrade han om jag kunde åta mig jobbet. Det här var i december, jag hade sett fram emot en avkopplande ledighet över julen och föreslog att vi skulle ses efter helgerna. ”Nej kom klockan tre i eftermiddag”, blev beskedet i luren. Jag insåg att jobbanbuden inte skulle rinna in i den takt jag tänkt, så jag tog sonen och vandrade Torsgatan ner till förlaget på överenskommen tid. Där fick han ligga på golvet hos Ebbes dåvarande sekreterare Maud, medan vi diskuterade jobbet. Sen hade jag sysselsättning den julhelgen och lång tid framöver. Under flera år var Tidens förlag min viktigaste uppdragsgivare. Jag hann också med ett vikariat på förlaget för Martin Lindblom, sedermera chefredaktör på LO-tidningen.
Som uppdragsgivare var Ebbe Carlsson förträfflig, raka besked och bra betalt. Att det var andras pengar han var så generös med förstod jag långt senare, när Lars Hjalmarson fått ta över konkursboet efter Ebbes generositet. Enbart hans fel att arbetarrörelsens enda bokförlag såldes till Rabén och las ner, var det väl inte. Men en god del i det hade han. När han gått över till Bonniers klagade han över att han fick skriva rekvisition på varenda blyertspenna.
Sättet han tog emot besökare var karakteristiskt: allt som oftast slängde han sig i besökssoffan med fötterna på bordet och inledde en diskussion i något ämne som knappast hade med jobbet att göra. Information var hårdvaluta i hans värld och jag var då ordförande och ansvarig utgivare för Folket i Bild/Kulturfront. ”Stor oreda rådde under himlen”, som kineserna sa, efter 70-talets vänsteruppsving. Från SAF och näringslivet uppvaktade man Folket i Bild i förhoppning att få med oss i alliansen mot socialdemokratin. ”Vi är ju båda antiauktoritära”, som en näringslivpotentat sa. Och Bengt Göransson bjöd in till seminarium på Brunnsvik inför valet 1982. Ebbe fiskade säkert på sitt håll efter information om vart vänsterns splittrade trupper var på väg.
De politiska diskussioner vi hade var ytliga. Jag uppfattade honom varken som särskilt kunnig eller intresserad, det var politiken som medel att uppnå och behålla makt som var Ebbe Carlssons livsluft.
Sista gången vi sågs var på Byggnadsarbetarförbundets kursgård på Lidingö. Utgivningen av gamle ordföranden Knut Johanssons memoarer, som jag redigerat, skulle avfiras som det anstår ett fackförbund: öl och bastu, sillbricka, snaps, middag med vin, efterrätt, sherry, kaffe med konjak och generöst groggbord. Allt inom loppet av några timmar, eftersom ordföranden var gammal och behövde lägga sig tidigt.
”Jag funderar på att anställa dig”, sa han plötsligt vid middagen. ”Men jag kanske tar Mårten Palme istället.” Vad jag ville var det knappast fråga om. Det blev för övrigt Palmes pojke som fick jobbet som redaktör för Hela världen i fakta, så jag behövde aldrig reflektera över saken.
Några år senare korsades våra vägar åter. Jag var ordförande i Kurdernas vänner, som tagit sig an de kommunarresterade kurdernas sak. I juni 1988 avslöjade Per Wendel på Expressen att Ebbe Carlsson, med regeringens goda minne, lett privata spaningarna efter Olof Palmes tänkta mördare bland de PKK-sympatiserande kurderna. Men då hade vi inte setts på flera år.
Om mannen och affärerna har journalisten Anders Isaksson skrivit en informativ och bitvis underhållande bok (Ebbe. Mannen som blev en affär. Bonniers 2007), som jag skrivit en anmälan av i nästa nummer av Folket i Bild/Kulturfront.
Uppdaterad 2 juli 2007.
Som uppdragsgivare var Ebbe Carlsson förträfflig, raka besked och bra betalt. Att det var andras pengar han var så generös med förstod jag långt senare, när Lars Hjalmarson fått ta över konkursboet efter Ebbes generositet. Enbart hans fel att arbetarrörelsens enda bokförlag såldes till Rabén och las ner, var det väl inte. Men en god del i det hade han. När han gått över till Bonniers klagade han över att han fick skriva rekvisition på varenda blyertspenna.
Sättet han tog emot besökare var karakteristiskt: allt som oftast slängde han sig i besökssoffan med fötterna på bordet och inledde en diskussion i något ämne som knappast hade med jobbet att göra. Information var hårdvaluta i hans värld och jag var då ordförande och ansvarig utgivare för Folket i Bild/Kulturfront. ”Stor oreda rådde under himlen”, som kineserna sa, efter 70-talets vänsteruppsving. Från SAF och näringslivet uppvaktade man Folket i Bild i förhoppning att få med oss i alliansen mot socialdemokratin. ”Vi är ju båda antiauktoritära”, som en näringslivpotentat sa. Och Bengt Göransson bjöd in till seminarium på Brunnsvik inför valet 1982. Ebbe fiskade säkert på sitt håll efter information om vart vänsterns splittrade trupper var på väg.
De politiska diskussioner vi hade var ytliga. Jag uppfattade honom varken som särskilt kunnig eller intresserad, det var politiken som medel att uppnå och behålla makt som var Ebbe Carlssons livsluft.
Sista gången vi sågs var på Byggnadsarbetarförbundets kursgård på Lidingö. Utgivningen av gamle ordföranden Knut Johanssons memoarer, som jag redigerat, skulle avfiras som det anstår ett fackförbund: öl och bastu, sillbricka, snaps, middag med vin, efterrätt, sherry, kaffe med konjak och generöst groggbord. Allt inom loppet av några timmar, eftersom ordföranden var gammal och behövde lägga sig tidigt.
”Jag funderar på att anställa dig”, sa han plötsligt vid middagen. ”Men jag kanske tar Mårten Palme istället.” Vad jag ville var det knappast fråga om. Det blev för övrigt Palmes pojke som fick jobbet som redaktör för Hela världen i fakta, så jag behövde aldrig reflektera över saken.
Några år senare korsades våra vägar åter. Jag var ordförande i Kurdernas vänner, som tagit sig an de kommunarresterade kurdernas sak. I juni 1988 avslöjade Per Wendel på Expressen att Ebbe Carlsson, med regeringens goda minne, lett privata spaningarna efter Olof Palmes tänkta mördare bland de PKK-sympatiserande kurderna. Men då hade vi inte setts på flera år.
Om mannen och affärerna har journalisten Anders Isaksson skrivit en informativ och bitvis underhållande bok (Ebbe. Mannen som blev en affär. Bonniers 2007), som jag skrivit en anmälan av i nästa nummer av Folket i Bild/Kulturfront.Uppdaterad 2 juli 2007.
Kommentarer