Fortsätt till huvudinnehåll

Ebbe Carlsson

Min första uppdragsgivare då jag började frilansa som förlagsredaktör var Ebbe Carlsson. Sättet jag fick uppdraget var typiskt. Sonen var ännu inte året fyllda, jag var barnledig och hade skickat brev till ett antal bokförlag i Stockholmstrakten med förhoppningen att de skulle begära mina tjänster. En enda ringde, Ebbe Carlsson på Tidens förlag. En journalist hade strulat till det med en kalender som journalistförbundet beställt, och nu undrade han om jag kunde åta mig jobbet. Det här var i december, jag hade sett fram emot en avkopplande ledighet över julen och föreslog att vi skulle ses efter helgerna. ”Nej kom klockan tre i eftermiddag”, blev beskedet i luren. Jag insåg att jobbanbuden inte skulle rinna in i den takt jag tänkt, så jag tog sonen och vandrade Torsgatan ner till förlaget på överenskommen tid. Där fick han ligga på golvet hos Ebbes dåvarande sekreterare Maud, medan vi diskuterade jobbet. Sen hade jag sysselsättning den julhelgen och lång tid framöver. Under flera år var Tidens förlag min viktigaste uppdragsgivare. Jag hann också med ett vikariat på förlaget för Martin Lindblom, sedermera chefredaktör på LO-tidningen.

Som uppdragsgivare var Ebbe Carlsson förträfflig, raka besked och bra betalt. Att det var andras pengar han var så generös med förstod jag långt senare, när Lars Hjalmarson fått ta över konkursboet efter Ebbes generositet. Enbart hans fel att arbetarrörelsens enda bokförlag såldes till Rabén och las ner, var det väl inte. Men en god del i det hade han. När han gått över till Bonniers klagade han över att han fick skriva rekvisition på varenda blyertspenna.

Sättet han tog emot besökare var karakteristiskt: allt som oftast slängde han sig i besökssoffan med fötterna på bordet och inledde en diskussion i något ämne som knappast hade med jobbet att göra. Information var hårdvaluta i hans värld och jag var då ordförande och ansvarig utgivare för Folket i Bild/Kulturfront. ”Stor oreda rådde under himlen”, som kineserna sa, efter 70-talets vänsteruppsving. Från SAF och näringslivet uppvaktade man Folket i Bild i förhoppning att få med oss i alliansen mot socialdemokratin. ”Vi är ju båda antiauktoritära”, som en näringslivpotentat sa. Och Bengt Göransson bjöd in till seminarium på Brunnsvik inför valet 1982. Ebbe fiskade säkert på sitt håll efter information om vart vänsterns splittrade trupper var på väg.

De politiska diskussioner vi hade var ytliga. Jag uppfattade honom varken som särskilt kunnig eller intresserad, det var politiken som medel att uppnå och behålla makt som var Ebbe Carlssons livsluft.

Sista gången vi sågs var på Byggnadsarbetarförbundets kursgård på Lidingö. Utgivningen av gamle ordföranden Knut Johanssons memoarer, som jag redigerat, skulle avfiras som det anstår ett fackförbund: öl och bastu, sillbricka, snaps, middag med vin, efterrätt, sherry, kaffe med konjak och generöst groggbord. Allt inom loppet av några timmar, eftersom ordföranden var gammal och behövde lägga sig tidigt.

”Jag funderar på att anställa dig”, sa han plötsligt vid middagen. ”Men jag kanske tar Mårten Palme istället.” Vad jag ville var det knappast fråga om. Det blev för övrigt Palmes pojke som fick jobbet som redaktör för Hela världen i fakta, så jag behövde aldrig reflektera över saken.

Några år senare korsades våra vägar åter. Jag var ordförande i Kurdernas vänner, som tagit sig an de kommunarresterade kurdernas sak. I juni 1988 avslöjade Per Wendel på Expressen att Ebbe Carlsson, med regeringens goda minne, lett privata spaningarna efter Olof Palmes tänkta mördare bland de PKK-sympatiserande kurderna. Men då hade vi inte setts på flera år.

Ebbe. Mannen som blev en affärOm mannen och affärerna har journalisten Anders Isaksson skrivit en informativ och bitvis underhållande bok (Ebbe. Mannen som blev en affär. Bonniers 2007), som jag skrivit en anmälan av i nästa nummer av Folket i Bild/Kulturfront.

Uppdaterad 2 juli 2007.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...