Fortsätt till huvudinnehåll

Midvinterblot 2

Juldagen. En knapp timmes rask promenad runt sjön innan ätandet och drickandet fortsätter. Alf Henrikssons beskrivning av ursprunget till julens traditioner förtjänar att återges i sin helhet:

På våra breddgrader sammanfaller julen ju ungefär med vintersolståndet, och själva ordet jul är äldre än kristendomen hos oss. Dess etymologi är oklar, och om den hedniska nordiska julen vet man egentligen bara att den har existerat, att den firades vid midvinter med blot och att den blev kristnad. Dess blotta existens förklarar ju dock en del av de konstigheter som vidlåder julfirandet; det myckna fläskätande har rimligen med det förkristna blotandet att skaffa.

Gröt och lutfisk här däremot ihop med den kristna fasta som förbjöd köttätande på julafton under den katolska tiden. Över huvud taget är julhögtiden ett konglomerat av seder och föreställningar av det mest skiftande ursprung.

Julklapparna, införda i aristokratiska svenska kretsar först på 1700-talet, har att gör med de nyårsgåvor som folk gav varandra i det antika Rom, medan julgranen som kom från Tyskland först på 1700-talet, är en sen reminiscens av urgammal, vida utbredd trädkult som en gång inte var främmande för nordisk religion heller; vid Gamla Uppsala, berättar historieskrivaren och Sverigeresenären Adam av Bremen på 1000-talet, fanns ett vintergrönt träd där man vid midvinterblotet hängde upp ett antal kusliga julprydnader, nämligen nio varelser av allt mankön: människor, hästar, hundar och annat.

Julbock och julkärve lär leda sitt ursprung från magiska föreställningar och riter i samband med skörden från sädesåkrarna.

Jultomten, den sist anlände av denna helgs underligheter, är närmast en översättning av den västeuropeiske S:t Nicolaus som snarast är en profan sagofigur.

Julen är alltså i den stora hela inte alls någon kristen fest, och att det förhåller sig så bevisas klarligen av det faktum att den i våra dagar har exporterats med alla sina agremanger till länder lång utanför kristenheten ...

(Alf Henrikson Alla årets dagar. En evighetskalender. A&W 4:e uppl. Uppsala 1978.)

Julprydnader av mer fredlig sort.


Andra bloggar om:

Kommentarer

Anonym sa…
Hittade hit när jag letade efter bloggar om dödshjälp. Välskrivet och intressant. Håller med om det mesta du skriver, men när det gäller rätten till sitt eget liv är jag kluven. Hit kommer jag igen!

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...