På våra breddgrader sammanfaller julen ju ungefär med vintersolståndet, och själva ordet jul är äldre än kristendomen hos oss. Dess etymologi är oklar, och om den hedniska nordiska julen vet man egentligen bara att den har existerat, att den firades vid midvinter med blot och att den blev kristnad. Dess blotta existens förklarar ju dock en del av de konstigheter som vidlåder julfirandet; det myckna fläskätande har rimligen med det förkristna blotandet att skaffa.
Gröt och lutfisk här däremot ihop med den kristna fasta som förbjöd köttätande på julafton under den katolska tiden. Över huvud taget är julhögtiden ett konglomerat av seder och föreställningar av det mest skiftande ursprung.
Julklapparna, införda i aristokratiska svenska kretsar först på 1700-talet, har att gör med de nyårsgåvor som folk gav varandra i det antika Rom, medan julgranen som kom från Tyskland först på 1700-talet, är en sen reminiscens av urgammal, vida utbredd trädkult som en gång inte var främmande för nordisk religion heller; vid Gamla Uppsala, berättar historieskrivaren och Sverigeresenären Adam av Bremen på 1000-talet, fanns ett vintergrönt träd där man vid midvinterblotet hängde upp ett antal kusliga julprydnader, nämligen nio varelser av allt mankön: människor, hästar, hundar och annat.
Julbock och julkärve lär leda sitt ursprung från magiska föreställningar och riter i samband med skörden från sädesåkrarna.
Jultomten, den sist anlände av denna helgs underligheter, är närmast en översättning av den västeuropeiske S:t Nicolaus som snarast är en profan sagofigur.
Julen är alltså i den stora hela inte alls någon kristen fest, och att det förhåller sig så bevisas klarligen av det faktum att den i våra dagar har exporterats med alla sina agremanger till länder lång utanför kristenheten ...
(Alf Henrikson Alla årets dagar. En evighetskalender. A&W 4:e uppl. Uppsala 1978.)
Julprydnader av mer fredlig sort.
Andra bloggar om: jul
Kommentarer