– Hur kan du vilja åka upp till den där röran? frågar mina gotländska vänner när jag ska till Stockholm.
Det är ju mitt hem, tänker jag. (Noga räknat ett av två hem, men det är en annan historia.)
Med hem tänker jag inte bara på lägenheten vid Ringvägen. ”Hem” är ett område som sträcker sig från Eriksdalshallen till Ringen centrum vid Skanstull, vidare upp till Medborgarplatsen och tillbaka genom Rosenlundsparken. Med hund ingår även promenaderna i koloniområdena längs Årstaviken. Ibland, om man behöver handla något, åker man ner till ”stan” (dvs. city) på samma vis som gotlänningarna åker till Visby. Större än så är inte ”min” stad.
Håkan Forsell skriver i sin kunniga och uppslagsrika bok Söder: Drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel (Weyler 2025) om begreppet hemkänsla och hur underskattat det är i beskrivningen av olika bostadsområden. Kulturgeografer har använt begreppet när man studerat varför människor väljer att bo där dom bor.
Hemkänsla är att morsa på någon av servitörerna i restaurangen i huset bredvid, att växla några ord med en granne i trapphuset. Eller att nicka åt de gamla som sitter med sina rullatorer utanför Blomsterfondens hus. Eller att lyssna när frisören, som är syrian, på klippoteket berättar om sin far, som också var frisör.
När barnen var små bodde vi i Vega, söder om Stockholm. Skogås var vårt närmaste centrum. Ett litet inomhustorg med Coop och Ica vägg i vägg, frisör, djurbutik, en presentbutik och ett bankkontor (på den tiden fanns det sådana). En trappa upp höll det offentliga Sverige till: försäkringskassa, arbetsförmedling, bibliotek och kvarterspolisen (också det historiska företeelser).
Det var vårt vardagsrum. Dit åkte man för att handla, men på det stenbelagda torget stötte man nästan alltid på någon man kände, en förälder från skolan, någon av kvarterspoliserna eller en granne. Nästan alltid fanns det någon att växla ett par ord med. Centrumet kändes varmt och ombonat.
När jag många år senare återser centrumet i samband med ett bussbyte är butikerna i stort sett desamma, myndigheterna och banken är borta sedan länge, men framför allt, hemkänslan är borta. Värmen har dunstat.
Kommentarer
Jag var 1973 vid 250-årsjubileumet och såg en teaterföreställning, utanför Hedemora, möjligen släkten till dem som deltog i marschen. Kommunal uppbackning var det i vilket fall som helst! Ca 2 500 lyckades - efter blodig strid i Stockholm - ta sig gående hem med alla sina bortgångna kamrater i minnet. De fick kämpa i den sommarens antagligen värsta värmebölja!
Trots den stora kostnaden blev den stora dalmarschen en seger. Kraven och vilka som avrättades vid Skanstull står med namn i boken!
Avrättningsplatsen är inget Stockholms kommun informerar om. Vad jag sett?!
Inte heller den hittills största fredsmarschens martyrer, en riksdagsman bland flera andra, finns på något anslag - vad jag sett.
Numera åker jag ju inte så ofta till Stockholm, förståss. Nämnas kan att de platser där själva morden av statligt våld framkallades, finns inga minnesmärken. Av taktiska skäl? Jag har sett att namnbyte skett, Gustav Adolfs torg har flyttats t.ex.