Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.  Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet.

Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne.

– Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig.

– Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen.

– Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza.

Hon nickar.

– Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg.

Kanske har jag gjort hennes dag lite ljusare i allt mörker.

***

Jag är tillräckligt gammal för att minnas Vietnamrörelsen och protesterna mot USA:s krig i Sydostasien, med mellan 2 och 3 miljoner döda i enbart civila. Demonstrationer, tidningsförsäljning, bösskramlande, studiecirklar och opinionsmöten, vars kulmen nåddes vid en manifestation 1 maj 1972 med över 50 000 deltagare på Norra Bantorget.

Men allt var inte bara folkrörelsearbete typ Frälsningsarmén och kaffekokning. När USA:s ambassadör besökte Glanshammar utanför Örebro möttes han av äggkastning. På US Trade Center vid Vasagatan i Stockholm krossades fönstren en natt och Dow Chemicals (som tillverkade den napalm som brände byar, skogar och människor i norra Vietnam) kontor på Narvavägen mötte ett liknande öde.

När De förenande FNL-grupperna skulle uppmärksamma FNL:s sjuårsdag den 20 december 1967 i Stockholm tilläts inte någon demonstration av ”hänsyn till julhandeln”. Så när ett tusental åhörare välde ut från ett opinionsmöte på dåvarande Stadsteatern vid Norra Bantorget möttes man av en kompakt mur av poliser. Resultatet kunde inte bli annat än kaos. I vinterkylan jagade polisen med hästar och batonger demonstranter genom Stockholms gator. Dagen efter pryddes tidningarnas förstasidor av bilder där författaren Jan Myrdal blir slagen med batong och tappar sina glasögon.

Jag vill inte hävda att det var värre förr. Men protester har inte alltid varit helt rumsrena. Och makten? Dess inställningar till uppror och motstånd är densamma.