Fortsätt till huvudinnehåll

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.  Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet.

Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne.

– Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig.

– Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen.

– Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza.

Hon nickar.

– Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg.

Kanske har jag gjort hennes dag lite ljusare i allt mörker.

***

Jag är tillräckligt gammal för att minnas Vietnamrörelsen och protesterna mot USA:s krig i Sydostasien, med mellan 2 och 3 miljoner döda i enbart civila. Demonstrationer, tidningsförsäljning, bösskramlande, studiecirklar och opinionsmöten, vars kulmen nåddes vid en manifestation 1 maj 1972 med över 50 000 deltagare på Norra Bantorget.

Men allt var inte bara folkrörelsearbete typ Frälsningsarmén och kaffekokning. När USA:s ambassadör besökte Glanshammar utanför Örebro möttes han av äggkastning. På US Trade Center vid Vasagatan i Stockholm krossades fönstren en natt och Dow Chemicals (som tillverkade den napalm som brände byar, skogar och människor i norra Vietnam) kontor på Narvavägen mötte ett liknande öde.

När De förenande FNL-grupperna skulle uppmärksamma FNL:s sjuårsdag den 20 december 1967 i Stockholm tilläts inte någon demonstration av ”hänsyn till julhandeln”. Så när ett tusental åhörare välde ut från ett opinionsmöte på dåvarande Stadsteatern vid Norra Bantorget möttes man av en kompakt mur av poliser. Resultatet kunde inte bli annat än kaos. I vinterkylan jagade polisen med hästar och batonger demonstranter genom Stockholms gator. Dagen efter pryddes tidningarnas förstasidor av bilder där författaren Jan Myrdal blir slagen med batong och tappar sina glasögon.

Jag vill inte hävda att det var värre förr. Men protester har inte alltid varit helt rumsrena. Och makten? Dess inställningar till uppror och motstånd är densamma. 


 

Kommentarer

Anonym sa…
Dan Israel skickar en länk till intervju han gett. Inte minst klargörande kring frågorna om antisemitismen:
https://www.youtube.com/watch?v=I3dZn0XPnok
Tom
Erik O. sa…
Fick tips från en god vän om din
blogg. Intressanta funderingar och reflektioner - hög igenkänningsfaktor! Själv fd folkhögskollärare på Brunnsviks folkhögskola, socialist, har mitt liv samlat i bilder på
Instagram: erik.sjodin
och
Facebook: Erik O. Sjödin
Återkommer, var så säker!

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...