Fortsätt till huvudinnehåll

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.  Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet.

Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne.

– Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig.

– Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen.

– Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza.

Hon nickar.

– Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg.

Kanske har jag gjort hennes dag lite ljusare i allt mörker.

***

Jag är tillräckligt gammal för att minnas Vietnamrörelsen och protesterna mot USA:s krig i Sydostasien, med mellan 2 och 3 miljoner döda i enbart civila. Demonstrationer, tidningsförsäljning, bösskramlande, studiecirklar och opinionsmöten, vars kulmen nåddes vid en manifestation 1 maj 1972 med över 50 000 deltagare på Norra Bantorget.

Men allt var inte bara folkrörelsearbete typ Frälsningsarmén och kaffekokning. När USA:s ambassadör besökte Glanshammar utanför Örebro möttes han av äggkastning. På US Trade Center vid Vasagatan i Stockholm krossades fönstren en natt och Dow Chemicals (som tillverkade den napalm som brände byar, skogar och människor i norra Vietnam) kontor på Narvavägen mötte ett liknande öde.

När De förenande FNL-grupperna skulle uppmärksamma FNL:s sjuårsdag den 20 december 1967 i Stockholm tilläts inte någon demonstration av ”hänsyn till julhandeln”. Så när ett tusental åhörare välde ut från ett opinionsmöte på dåvarande Stadsteatern vid Norra Bantorget möttes man av en kompakt mur av poliser. Resultatet kunde inte bli annat än kaos. I vinterkylan jagade polisen med hästar och batonger demonstranter genom Stockholms gator. Dagen efter pryddes tidningarnas förstasidor av bilder där författaren Jan Myrdal blir slagen med batong och tappar sina glasögon.

Jag vill inte hävda att det var värre förr. Men protester har inte alltid varit helt rumsrena. Och makten? Dess inställningar till uppror och motstånd är densamma. 


 

Kommentarer

Anonym sa…
Dan Israel skickar en länk till intervju han gett. Inte minst klargörande kring frågorna om antisemitismen:
https://www.youtube.com/watch?v=I3dZn0XPnok
Tom
Erik O. sa…
Fick tips från en god vän om din
blogg. Intressanta funderingar och reflektioner - hög igenkänningsfaktor! Själv fd folkhögskollärare på Brunnsviks folkhögskola, socialist, har mitt liv samlat i bilder på
Instagram: erik.sjodin
och
Facebook: Erik O. Sjödin
Återkommer, var så säker!

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Alla helgons dag

”Utan att döden funnes levde ingen” - Gunnar Ekelöf Jag ser Ulf von Strauss film om Skogskyrkogården på tv och tänker på mina döda. Det är Alla Helgons dag. Nere i köpcentret pågår kommersen för fullt. Endast Systembolaget markerar att det är en röd dag. En och annan svär över de nerdragna gallergrindarna. Jag är inte religiös. Mitt behov av att fira Jesu födelse, uppståndelse och himlafärd är begränsat. Jag sörjer heller ingen på långfredagen. Men nog borde vi en dag som denna stanna upp en stund och tänka på dem förutan vilka vi aldrig fötts, liksom vänner och andra som lämnat det jordiska. Ja, jag vet att köerna ringlar sig långa vid våra kyrkogårdar denna helg, marschaller tänds i skymningen. Men ändå, vår tids religion - konsumismen - tillåter inga andra gudar jämte sig. Och framför allt ingen tid för stillhet och eftertanke. * Citatet ovan ur Gunnar Ekelöfs dikt är motto för Ulf von Strauss film som kan ses som en fristående fortsättning på hans film ” Döden - en film...

In i dimman

Vi ser En bekant beröring på biografen på bygdegården en kväll. En varm och gripande film. 80-åriga Kathleen Chalfant gör ett fantastiskt porträtt i rollen som den demenssjuka Ruth. Varje skiftning i hennes ansikte går rakt in i hjärtat - eller öppnar en avgrund. Oförglömlig är scenen när hon, som gammal kock, travar in storköket och tar befälet över matlagningen. Många av de gamla minnesfunktionerna finns kvar. Som receptet på en riktig borsjtj. Men sin son känner hon inte igen. *** Min mors väg in i demensen var inte lika vacker. Personlighetsförändringen. Ett hem i förfall. Nattliga promenader i alltför tunna kläder, hemskjutsad av nattpatruller och polis. Tilltagande alkohol- och godiskonsumtion. Ett alltmer sjangserat yttre. Påringningar hos grannar sent på kvällen för att ”låna ett glas vin”. Till slut hittades hon efter en natt i en snödriva långt hemifrån, starkt nedkyld. Då gick det inte längre att låta henna bo kvar hemma. Trots vad hon sagt: ”Härifrån får ni bära ut ...