Fortsätt till huvudinnehåll

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.  Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet.

Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne.

– Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig.

– Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen.

– Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza.

Hon nickar.

– Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg.

Kanske har jag gjort hennes dag lite ljusare i allt mörker.

***

Jag är tillräckligt gammal för att minnas Vietnamrörelsen och protesterna mot USA:s krig i Sydostasien, med mellan 2 och 3 miljoner döda i enbart civila. Demonstrationer, tidningsförsäljning, bösskramlande, studiecirklar och opinionsmöten, vars kulmen nåddes vid en manifestation 1 maj 1972 med över 50 000 deltagare på Norra Bantorget.

Men allt var inte bara folkrörelsearbete typ Frälsningsarmén och kaffekokning. När USA:s ambassadör besökte Glanshammar utanför Örebro möttes han av äggkastning. På US Trade Center vid Vasagatan i Stockholm krossades fönstren en natt och Dow Chemicals (som tillverkade den napalm som brände byar, skogar och människor i norra Vietnam) kontor på Narvavägen mötte ett liknande öde.

När De förenande FNL-grupperna skulle uppmärksamma FNL:s sjuårsdag den 20 december 1967 i Stockholm tilläts inte någon demonstration av ”hänsyn till julhandeln”. Så när ett tusental åhörare välde ut från ett opinionsmöte på dåvarande Stadsteatern vid Norra Bantorget möttes man av en kompakt mur av poliser. Resultatet kunde inte bli annat än kaos. I vinterkylan jagade polisen med hästar och batonger demonstranter genom Stockholms gator. Dagen efter pryddes tidningarnas förstasidor av bilder där författaren Jan Myrdal blir slagen med batong och tappar sina glasögon.

Jag vill inte hävda att det var värre förr. Men protester har inte alltid varit helt rumsrena. Och makten? Dess inställningar till uppror och motstånd är densamma. 


 

Kommentarer

Anonym sa…
Dan Israel skickar en länk till intervju han gett. Inte minst klargörande kring frågorna om antisemitismen:
https://www.youtube.com/watch?v=I3dZn0XPnok
Tom
Erik O. sa…
Fick tips från en god vän om din
blogg. Intressanta funderingar och reflektioner - hög igenkänningsfaktor! Själv fd folkhögskollärare på Brunnsviks folkhögskola, socialist, har mitt liv samlat i bilder på
Instagram: erik.sjodin
och
Facebook: Erik O. Sjödin
Återkommer, var så säker!

Läs mer

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...