Fortsätt till huvudinnehåll

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar.

Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel.

– Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde.

Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen.

Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import.

Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån?

Jag tror vi alla vill äta kött som kommer från gårdar med djur som levt under anständiga förhållanden. Men så finns ”den ekonomiska aspekten”, som vår granne talade om. Vårt land översköljs av billigt importerat livsmedel. Det är tveksamt ur beredskapsperspektiv, men också med tanke på djurens välfärd. Men efter år stagnerande löner och lågkonjunktur måste många av oss vända på slantarna.

(Här ska i sanningens namn nämnas att livsmedlens andel av hushållens kostnader minskat från en tredjedel på 1950-talet till omkring 13 procent idag. Boendets andel har gjort motsvarande resa, fast omvänt.)

Det finns en sedelärande historia om freoner. När kunskapen om freonernas skadliga inverkan på ozon-lagret blev klarlagd på 1970-talet framfördes kraven på ett allmänt förbud. Förslaget väckte högljudda protester från industrin men freonerna förbjöds stegvis i Sverige. Och 1999 var de slutligt ersatta som köldmedel i kylskåp och som drivgas i sprejburkar.

Svaret på frågan om den ekonomiska aspekten stavas med andra ord Politik. Vi har den politik och de politiker vi förtjänar. 

Foto: Linus Höök

 

 

Kommentarer

Anonym sa…
Vill bara dela en tanke om vad som är "god djuromsorg". I dag byggs det bara lösdriftstallar till våra mjölkkor. De strosar fritt, högklassig mat serveras och kylda rena vattenautomater att släcka sin törst vid. De har liggsängar med mjuka madrasser + strö där de kan vila, svalkande fläktar som ger en behaglig temperatur, året om. Våra mjölkkor är som elitidrottsmän, för att prestera på topp måste de må bra.
Djurskyddslagen har sagt att korna måste ut, till följd av att de tappar mjölk, producerar mindre, då utemiljön för en ko ofta betyder att det är varmt, flugor/mygg/bromsar attackerar. de orkar inte äta och dricka i den utsträckning de behöver, då energin går åt till annat.
Om man låter kon själv få välja, man öppnar dörrarna så att de kan gå ut om de vill, stannar de oftast kvar inne större delen av dagen. Så vad är god djuromsorg? I min värd, när kon själv får välja.

//Eva

Läs mer

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Döstädning

Avin på nya hyran för lägenheten i Stockholm kommer. Lena undrar om det inte är dags att byta till något mindre och billigare. Ett alternativ skulle vara att göra om arbetsrummet till ett gästrum. Jag arbetar ju inte, och framför allt inte där, så mycket längre. Hittills har vi fått knöka in en gästsäng bredvid skrivbordet när någon behövt sova över. Vi har under senare delen av 10-talet tömt lägenheter tillhöriga äldre anhöriga, inför flyttar till nya boenden och livet hinsides. Pärmar, arbetspapper och fotografier har vält ur överfyllda skåp. För att inte tala om vinds- och källarförråd. Tonvis med papper har hivats iväg. Ska våra barn en gång behöva utsättas för detta? Fram växer tanken på en rejäl utrensning av vindsförråd och arbetsrum. Sagt och gjort. Hyllmeter efter hyllmeter gås igenom. Pärmar töms, gamla anteckningsböcker och fickkalendrar, tryckerihandledningar från 1980-talet (vem sparar på sånt?), turistkartor från länge sedan besökta städer, oändliga mängder plastm...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...

In i dimman

Vi ser En bekant beröring på biografen på bygdegården en kväll. En varm och gripande film. 80-åriga Kathleen Chalfant gör ett fantastiskt porträtt i rollen som den demenssjuka Ruth. Varje skiftning i hennes ansikte går rakt in i hjärtat - eller öppnar en avgrund. Oförglömlig är scenen när hon, som gammal kock, travar in storköket och tar befälet över matlagningen. Många av de gamla minnesfunktionerna finns kvar. Som receptet på en riktig borsjtj. Men sin son känner hon inte igen. *** Min mors väg in i demensen var inte lika vacker. Personlighetsförändringen. Ett hem i förfall. Nattliga promenader i alltför tunna kläder, hemskjutsad av nattpatruller och polis. Tilltagande alkohol- och godiskonsumtion. Ett alltmer sjangserat yttre. Påringningar hos grannar sent på kvällen för att ”låna ett glas vin”. Till slut hittades hon efter en natt i en snödriva långt hemifrån, starkt nedkyld. Då gick det inte längre att låta henna bo kvar hemma. Trots vad hon sagt: ”Härifrån får ni bära ut ...