Fortsätt till huvudinnehåll

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar.

Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel.

– Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde.

Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen.

Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import.

Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån?

Jag tror vi alla vill äta kött som kommer från gårdar med djur som levt under anständiga förhållanden. Men så finns ”den ekonomiska aspekten”, som vår granne talade om. Vårt land översköljs av billigt importerat livsmedel. Det är tveksamt ur beredskapsperspektiv, men också med tanke på djurens välfärd. Men efter år stagnerande löner och lågkonjunktur måste många av oss vända på slantarna.

(Här ska i sanningens namn nämnas att livsmedlens andel av hushållens kostnader minskat från en tredjedel på 1950-talet till omkring 13 procent idag. Boendets andel har gjort motsvarande resa, fast omvänt.)

Det finns en sedelärande historia om freoner. När kunskapen om freonernas skadliga inverkan på ozon-lagret blev klarlagd på 1970-talet framfördes kraven på ett allmänt förbud. Förslaget väckte högljudda protester från industrin men freonerna förbjöds stegvis i Sverige. Och 1999 var de slutligt ersatta som köldmedel i kylskåp och som drivgas i sprejburkar.

Svaret på frågan om den ekonomiska aspekten stavas med andra ord Politik. Vi har den politik och de politiker vi förtjänar. 

Foto: Linus Höök

 

 

Kommentarer

Anonym sa…
Vill bara dela en tanke om vad som är "god djuromsorg". I dag byggs det bara lösdriftstallar till våra mjölkkor. De strosar fritt, högklassig mat serveras och kylda rena vattenautomater att släcka sin törst vid. De har liggsängar med mjuka madrasser + strö där de kan vila, svalkande fläktar som ger en behaglig temperatur, året om. Våra mjölkkor är som elitidrottsmän, för att prestera på topp måste de må bra.
Djurskyddslagen har sagt att korna måste ut, till följd av att de tappar mjölk, producerar mindre, då utemiljön för en ko ofta betyder att det är varmt, flugor/mygg/bromsar attackerar. de orkar inte äta och dricka i den utsträckning de behöver, då energin går åt till annat.
Om man låter kon själv få välja, man öppnar dörrarna så att de kan gå ut om de vill, stannar de oftast kvar inne större delen av dagen. Så vad är god djuromsorg? I min värd, när kon själv får välja.

//Eva

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...

Hur jag blev den jag blev 5: 1968

Det mytomspunna årtalet utgjorde höjdpunkten på det långa decennium som kanske började med konferensen i Bandung 1955 och – i vårt land – avslutades med den stora gruvstrejken i Kiruna och Malmberget i skiftet 1969–1970. Frihetens vindar blåste över världen med koloniernas frigörelse, kulturrevolutionen i Kina, studentuppror och strejker. Året dessförinnan, 1967, hade min sju år äldre farbror flyttat till Stockholm från Södertälje. Vi hängde på den psykedeliska klubben Filips på Regeringsgatan, där Hansson & Karlsson var husband, blev intervjuade i teve och gick på konserter med Mothers of Invention och Cream på Stockholms konserthus. På lördagseftermiddagarna hängde vi på Stockholmsterassen vid Sergels torg och lyssnade på suggestiva sessioner med International Harvester (sedermera Träd, Gräs och Stenar). Vi gick i demonstrationer mot USA:s krig i Vietnam och lyssnade på Jan Myrdal som höll tal i Vasaparken. I gryningen vandrade vi hemåt över Västerbron mot Högalid. 1968 var e...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...