Fortsätt till huvudinnehåll

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar.

Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel.

– Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde.

Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen.

Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import.

Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån?

Jag tror vi alla vill äta kött som kommer från gårdar med djur som levt under anständiga förhållanden. Men så finns ”den ekonomiska aspekten”, som vår granne talade om. Vårt land översköljs av billigt importerat livsmedel. Det är tveksamt ur beredskapsperspektiv, men också med tanke på djurens välfärd. Men efter år stagnerande löner och lågkonjunktur måste många av oss vända på slantarna.

(Här ska i sanningens namn nämnas att livsmedlens andel av hushållens kostnader minskat från en tredjedel på 1950-talet till omkring 13 procent idag. Boendets andel har gjort motsvarande resa, fast omvänt.)

Det finns en sedelärande historia om freoner. När kunskapen om freonernas skadliga inverkan på ozon-lagret blev klarlagd på 1970-talet framfördes kraven på ett allmänt förbud. Förslaget väckte högljudda protester från industrin men freonerna förbjöds stegvis i Sverige. Och 1999 var de slutligt ersatta som köldmedel i kylskåp och som drivgas i sprejburkar.

Svaret på frågan om den ekonomiska aspekten stavas med andra ord Politik. Vi har den politik och de politiker vi förtjänar. 

Foto: Linus Höök

 

 

Kommentarer

Anonym sa…
Vill bara dela en tanke om vad som är "god djuromsorg". I dag byggs det bara lösdriftstallar till våra mjölkkor. De strosar fritt, högklassig mat serveras och kylda rena vattenautomater att släcka sin törst vid. De har liggsängar med mjuka madrasser + strö där de kan vila, svalkande fläktar som ger en behaglig temperatur, året om. Våra mjölkkor är som elitidrottsmän, för att prestera på topp måste de må bra.
Djurskyddslagen har sagt att korna måste ut, till följd av att de tappar mjölk, producerar mindre, då utemiljön för en ko ofta betyder att det är varmt, flugor/mygg/bromsar attackerar. de orkar inte äta och dricka i den utsträckning de behöver, då energin går åt till annat.
Om man låter kon själv få välja, man öppnar dörrarna så att de kan gå ut om de vill, stannar de oftast kvar inne större delen av dagen. Så vad är god djuromsorg? I min värd, när kon själv får välja.

//Eva

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande ...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...