Fortsätt till huvudinnehåll

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar.

Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel.

– Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde.

Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen.

Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import.

Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån?

Jag tror vi alla vill äta kött som kommer från gårdar med djur som levt under anständiga förhållanden. Men så finns ”den ekonomiska aspekten”, som vår granne talade om. Vårt land översköljs av billigt importerat livsmedel. Det är tveksamt ur beredskapsperspektiv, men också med tanke på djurens välfärd. Men efter år stagnerande löner och lågkonjunktur måste många av oss vända på slantarna.

(Här ska i sanningens namn nämnas att livsmedlens andel av hushållens kostnader minskat från en tredjedel på 1950-talet till omkring 13 procent idag. Boendets andel har gjort motsvarande resa, fast omvänt.)

Det finns en sedelärande historia om freoner. När kunskapen om freonernas skadliga inverkan på ozon-lagret blev klarlagd på 1970-talet framfördes kraven på ett allmänt förbud. Förslaget väckte högljudda protester från industrin men freonerna förbjöds stegvis i Sverige. Och 1999 var de slutligt ersatta som köldmedel i kylskåp och som drivgas i sprejburkar.

Svaret på frågan om den ekonomiska aspekten stavas med andra ord Politik. Vi har den politik och de politiker vi förtjänar. 

Foto: Linus Höök

 

 

Kommentarer

Anonym sa…
Vill bara dela en tanke om vad som är "god djuromsorg". I dag byggs det bara lösdriftstallar till våra mjölkkor. De strosar fritt, högklassig mat serveras och kylda rena vattenautomater att släcka sin törst vid. De har liggsängar med mjuka madrasser + strö där de kan vila, svalkande fläktar som ger en behaglig temperatur, året om. Våra mjölkkor är som elitidrottsmän, för att prestera på topp måste de må bra.
Djurskyddslagen har sagt att korna måste ut, till följd av att de tappar mjölk, producerar mindre, då utemiljön för en ko ofta betyder att det är varmt, flugor/mygg/bromsar attackerar. de orkar inte äta och dricka i den utsträckning de behöver, då energin går åt till annat.
Om man låter kon själv få välja, man öppnar dörrarna så att de kan gå ut om de vill, stannar de oftast kvar inne större delen av dagen. Så vad är god djuromsorg? I min värd, när kon själv får välja.

//Eva

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...