Fortsätt till huvudinnehåll

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar.

Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel.

– Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde.

Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen.

Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import.

Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån?

Jag tror vi alla vill äta kött som kommer från gårdar med djur som levt under anständiga förhållanden. Men så finns ”den ekonomiska aspekten”, som vår granne talade om. Vårt land översköljs av billigt importerat livsmedel. Det är tveksamt ur beredskapsperspektiv, men också med tanke på djurens välfärd. Men efter år stagnerande löner och lågkonjunktur måste många av oss vända på slantarna.

(Här ska i sanningens namn nämnas att livsmedlens andel av hushållens kostnader minskat från en tredjedel på 1950-talet till omkring 13 procent idag. Boendets andel har gjort motsvarande resa, fast omvänt.)

Det finns en sedelärande historia om freoner. När kunskapen om freonernas skadliga inverkan på ozon-lagret blev klarlagd på 1970-talet framfördes kraven på ett allmänt förbud. Förslaget väckte högljudda protester från industrin men freonerna förbjöds stegvis i Sverige. Och 1999 var de slutligt ersatta som köldmedel i kylskåp och som drivgas i sprejburkar.

Svaret på frågan om den ekonomiska aspekten stavas med andra ord Politik. Vi har den politik och de politiker vi förtjänar. 

Foto: Linus Höök

 

 

Kommentarer

Anonym sa…
Vill bara dela en tanke om vad som är "god djuromsorg". I dag byggs det bara lösdriftstallar till våra mjölkkor. De strosar fritt, högklassig mat serveras och kylda rena vattenautomater att släcka sin törst vid. De har liggsängar med mjuka madrasser + strö där de kan vila, svalkande fläktar som ger en behaglig temperatur, året om. Våra mjölkkor är som elitidrottsmän, för att prestera på topp måste de må bra.
Djurskyddslagen har sagt att korna måste ut, till följd av att de tappar mjölk, producerar mindre, då utemiljön för en ko ofta betyder att det är varmt, flugor/mygg/bromsar attackerar. de orkar inte äta och dricka i den utsträckning de behöver, då energin går åt till annat.
Om man låter kon själv få välja, man öppnar dörrarna så att de kan gå ut om de vill, stannar de oftast kvar inne större delen av dagen. Så vad är god djuromsorg? I min värd, när kon själv får välja.

//Eva

Läs mer

1960-talet var hans bästa tid

1960-talet var hans bästa tid. 1959 gifte han om sig med kvinnan i sitt liv, min mor. Vi blev en familj, på riktigt. Att min mormor följde med på köpet fick han ta. Han och mamma sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Mormor hade det innersta rummet, där stod teven – också det en nyhet i tiden. Och jag fick ett eget rum. Mamma och han hade målat väggarna blå. Med hammare och pryl bilade han hål i betongväggarna för att sätta upp en sänglampa och en hylla. Han fixade med elkopplingar så att de kunde släcka taklampan från bäddsoffan där de sov. Sånt hade han lärt av sin pappa, min farfar, som varit elektriker. Det var en tid av optimism och framtidstro. På lördagarna (i början av 60-talet arbetade man fortfarande halva lördagen) kunde mina föräldrar mötas vid Centralstationen när han kom från jobbet i Södertälje. Sedan gick de till Sterlings på Regeringsgatan, där man kunde lyssna till de senaste skivorna i små draperiförsedda bås. Frank Sinatra, förstås, var den store hjälten. Men hemma...

Hur jag blev den jag blev (6:4): Den stora oredan

1977 började jag arbeta som förlagsredaktör på Ordfronts förlag, först vikarierande senare som ordinarie. Händelseutvecklingen på tidningen följde jag på avstånd genom luncher med Peter Larsson, som blivit organisationssekreterare 1976, och som ledamot i valberedningen under något år. Vietnam invasion av Kampuchea 1978 och Kinas attack på Vietnam året efter fick kompassen att snurra hos alla antiimperialister och m-l-are. Vem kunde man nu lita på? Världen var ständigt närvarande för vår generation. Tidningen och föreningen uppmärksammade tioårsdagen av bildandet av Charta 77 i Tjeckoslovakien med reportage och opinionsmöten. Kontakter knöts med många oppositionella i Östeuropa. Föreningen arrangerade också en bejublad konsert med Wolf Biermann, den tyske vissångaren och författaren som 1976 blivit fråntagen sitt östtyska medborgarskap i samband med en turné i Västtyskland. Läget för tidningen och föreningen hade börjat stabilisera sig. Föreningsstyrelsen hade breddats med namn som P.O...

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...