Tankar i trappen

Ensam lördagsmorgon i stan. Springer på folktomma gator bort mot Hornstull, över Liljeholmsbron (där det blir paus för broöppning), ner genom Marievik, förbi Årstadal och upp över Årstabron och hem igen. 7,3 km. Lite för långt egentligen med min nuvarande status, men skönt. Efteråt dusch, frukost på balkongen. Sedan arbete. * Jag tänker på Strindbergs ord ”Det är inte våra dygder, utan våra fel och brister som gör oss till människor” när jag läser Mattias Mächs artikel om Jan Johanssons Jazz på svenska . De perfekt (!) lagda dissonanserna, den dröjande pauseringen, oväntade hopp och krumsprång, allt det som gör musik levande. Skivan har följt mig genom åren, från farsans rispiga vinyl till cd och nu strömmande genom datorn. * Jag sitter i soffan, lagar strumpor (vem gör sånt nuförtiden?) Ser Capote på SvT. Philip Seymour Hoffman lysande, förstås. Men en Oscarsstatyett är ju å andra sidan ingen garanti. Funderar över sanningshalten i filmen (apropå det jag skrivit om Monica Z )...

Kommen till en ålder då pensioner är ett vanligt samtalsämne på middagar och födelsedagsbjudningar har jag notera några saker: Många vänner har inte en aning om vilken pension de kommer att få den dag de väljer att avsluta sitt arbetsliv. Vänner som nyss gått i pension får ut helt andra belopp än de trott eller tänkt sig. I värsta fall får de veta att de skulle gjort si eller så i stället (och då talar vi inte om det fiaskoartade PPM-systemet). Och nu är det försent. Vänner som ägnat ett helt liv åt lågavlönad konstnärlig verksamhet får klara sig på statlig garantipension (7 030 kronor per månad för den som är gift och 7 881 kronor per månad för den som är ogift. Före skatt) och se till att hålla den förhoppningsvis bättre ställda maken eller makan vid liv. Lena ägnar en ledig förmiddag åt att ringa runt till pensionsansvariga på olika myndigheter och gamla arbetsgivare för att fylla i de luckor som uppenbarligen finns på minpension.se ; det rör sig inte om små belopp som felar. ...

På släppfesten för Jonas Trolles bok Jakten på Kapten Klänning (Leopard) kommer jag att tala med hans förra chef Eva vid människohandelskommissionen, också omnämnd i boken. Trolle skriver bland annat om vad det gör med en som människa att jobba med den här typen av brott, att dagligen konfronteras med de mest vidriga perversioner och unga flickors utsatthet. Hur man som make/maka och sexuell varelse förvandlas till ett neutrum. Det är inget man pratat om inom leden, men som alla varit medvetna om. Jag förstår av Eva att Jonas lyft på ett lock. Han berättar, när vi ses en tid senare, hur han fortfarande dagligen får mejl och telefonsamtal från kollegor som uttrycker sin uppskattning över boken; inte minst skildringen av hur ett seriöst polisarbete kan gå till. Och så öppen som han är med sina egna tvivel och tillkortakommanden blir den kritik han framför (mestadels uppåt i hierarkin) desto mer trovärdig. Jag var själv en av två redaktörer för boken. En sak som slog mig i arbetet var d...

Jag äter lunch med vännen E. Duktig fotograf i en berättande tradition med lång erfarenhet av yrket. Under senare år har uppdragen minskat; tidningar läggs ner och slås samman, alltfler journalister tar över fotograferandet och resten fylls med ”gratisbilder”. Men hon har ingen brist på idéer och har gjort flera böcker tillsammans med skrivande journalister. Så händer detta att de förlag hon kontaktar kräver i stort sett fullständig finansiering innan de säger ja till ett projekt. Och det är upphovsmännen (fotografen och journalisten) som ska stå för fiolerna, i form av tryckningsbidrag, garanterad upplaga, fixa samutgivning osv. När jag sedan tittar i en av böckerna hon gjort – om kulturhus i Sverige – kan jag se hur förlaget (med inriktning på arkitektur) slarvat i detaljerna: bristfällig korrekturläsning, tveksam ombrytning osv. Då inställer sig frågan, behöver vi förlagen? Till förläggeriet räknas traditionellt att redaktionellt bearbeta, formge, marknadsföra, distribuera böcke...

Midsommar. Ljus. Glädje. Vemod. Mest vemod faktiskt. Så annorlunda mot vintersolståndet, då vi i det djupaste mörker firar ljusets återkomst eller vårdagjämningen, de iransktalande folkens (perser, afghaner, balucher, pashtuner, tadzjiker, zazaer och azerer m.fl. .) nyårsdag ( nouruz , kurdernas newroz ) då man firar våren och att solen nu segrat över natten och mörkret. Här, vid midsommar, firar vi förvisso solen, fruktbarheten och ljuset. Men så händer det. I skymningen packar näktergalen på Årsta holmar, koltrasten på hustaket mittemot och alla de andra i vårens orkester ihop sina instrument och lämnar estraden för den här gången. Nere vid stranden börjar flyttfåglarna röra på sig, blicka oroligt mot söder. Försommarens blomsterprakt bleknar så sakta. Men än blommar det någon månad till Liv och död. Allt rymmer sin motsats. Vi spelar ”midsommarbandet”, det blandband (nu som spellista) vännen A.S. satte samman till midsommarfirandet i Tiveden för mer än 20 år sedan. Jag hör ...

En kväll ensam i stan börjar jag städa bokhyllor, den med svensk skönlitteratur. Osorterad sedan jag packade upp den vid flytten. Alla har sina system, jag föredrar bokstavsordning efter författarnamn. Vill kunna hitta den bok jag söker snabbt när jag behöver den. Jag håller på hela helgen. Hittar en och annan favorit som jag glömt, ser att jag lånat ut andra som jag plötsligt saknar. Många författarskap med början i ett samhällstillvänt 1950-och 60-tal, mest män (Delbanc, Ehnmark, Forssell, Lars Gustafsson, Sven Lindqvist, Myrdal, Rådström). Arbetarförfattarna tar stort utrymme, Ivar Lo främst vars passionsnoveller återuppväckte mitt intresse för honom på 70-talet. Strindberg står bland klassikerna på en annan hylla. Kvinnorna mer enstaka stora läsupplevelser, sällan hela författarskap. Men där finns förstås Elsie Johansson, Moa M och Bodil Malmsten. Ett annat system vore att sortera efter årtal, se vilka böcker som kom ut ut under samma period, samtida författarskap. Se mönster i t...

Jag springer längs ringmuren, tar det lugnt hela den långa branten upp mot Norderport. Leifs ord i mina öron: ”Oförändrad puls”, ”Spring så att du skulle kunna småprata längs vägen.” Hjärta, lungor, senor, muskler, leder, allt måste vänja sig vid belastningen. För första gången tar jag mig hela vägen upp utan att behöva stanna. På rakan förbi Öster och busstationen tänker jag på fotisättningen och att hålla högerknäet rakt, inte vinkla inåt, släpper på i backen utför vid gamla lotsstationen. Håller igen lite i hamnen där segelbåtarna börjar samlas. Vid Kruttornet är jag framme. Prick 4 kilometer. Förunderligt, knappt en minut sämre än för ett år sedan då jag tog i så att jag blev blå. Dagen efter, som vanligt, känner jag av vad, lår och ljumske i högerbenet. ”Det får du räkna med till en början”, har han sagt. Leif, min ovärderliga fysioterapeut.

Min svägerska berättar att man byggt om på apoteket där hon jobbar. Mer hudvård och skönhetsprodukter. – Åh, har det blivit taxfree här? frågar de luttrade kunderna på jakt efter värktabletter och magsårsmedicin. Man har alltså byggt om. Inga stolar till de kunder som väntar på att bli expedierade. Personalen protesterar när de ser ritningarna. Nej, kunderna ska cirkulera i butiken medan de väntar, säger de ansvariga. Lockas att impulsköpa andra produkter. – Men de 80-åriga tanterna med värkande ben som väntar på ska de om också cirkulera? frågar personalen. – Då får ni skriva en internrapport. Ombyggnaden blir färdig. Klagomålen kommer. Rapporter skrivs. Och efter fjorton dagar är nya stolar beställda. Men för att få plats med dem är man tvungen att möblera om i den nu inte helt optimala butiken. Andra runt middagsbordet där vi sitter, fyller på med berättelser om apotek med en enda stol där kunderna cirkulerar som rovdjur runt denna, i väntan på att den ska bli ledig. Andra ...

Jag har alltid cyklat. Född och uppvuxen i Stockholm var cykeln det naturliga fortskaffningsmedlet att upptäcka staden . Sen, när vi sålde huset och flyttade närmare stan, kom cykeln fram igen. Nu har jag cyklat i tio år. Men med allt större tvekan för varje år. Inte för bilarna, dem ser och hör jag för det mesta, även om jag kan svära över en och annan idiot som parkerar i cykelbanan eller kör ut och blockerar färdvägen. Nej, det är fotgängare som går i bredd och vinglar ut i cykelbanan, men framför allt andra cyklister som väcker till lika delar rädsla och vrede. Cyklister som håller motorvägsfart på cykelbanan eller bland barnvagnar, fotgängare och hundar längs Årstaviken. Jag ska inte kasta första stenen, har själv drabbats av tunnelseende och svurit över alla som vinglar i vägen, tills Lena ropat bakifrån och undrat hur jag kör. Det brukar heta att Stockholm till skillnad mot städer som Köpenhamn och Amsterdam saknar cykelkultur. Men det är bara att beskriva symtomen. Jag min...

Vännen S. skriver en kväll och undrar om jag kunnat läsa Lena Andersson Egenmäktigt förfarande efter det jag skrev : Många bottnar och många åsikter. Helt beroende på den som läser och var läsaren befinner sig i livet. Vore roligt att prata om den med dig då jag endast talat med kvinnor hittills! Jag svarar påföljande dag: Den bekom mig inte särskilt mycket, dessvärre. Först tänkte jag att läsningen förstördes av de rykten jag hört. Jag såg bara författaren och den store X framför mig, med all respekt för hans arbeten en av de minst attraktiva personer jag kan tänka mig. (Sen har jag hört av bekanta till författaren att hon i och för sig haft ett förhållande med honom, men att romanen handlar om en helt annan relation, osagt med vem.) Men, jag har ju läst andra böcker där jag vetat ett och annat om personerna ( En dåres försvarstal , Den allvarsamma leken , Maj – en kärlek och många fler), böcker som berört mig. Så då undrar jag, är det svårt för en man att leva sig in i en kvin...

Jag vaknar i en dröm. Klockan är fem på morgonen. Vännen G. har suttit vid ett bord och gråtit. Han har just blivit blåst på ett jobb, där en uppenbarligen okunnig uppdragsgivare, efter att ha ändrat sig gång på gång, till slut tackat nej till hans sista förslag. Han är förkrossad, visar mig alla alternativ han gjort och vad han visade upp när han fick uppdraget. Nu har han och hans firma inga jobb längre. Dessförinnan har han och jag åkt bil genom staden. Vid Odenplan byter vi till tunnelbana. Jag har burit på några kassar, en med vin och sprit i, en med skräp som jag slänger i en papperskorg. Hemma i lägenheten på Ringvägen pågår en bjudning. Jag känner igen ungarna och några av deras kompisar. En flicka har hittat en hög med videoband i ett skåp och viftar lyckligt med en av sin ungdoms favoriter. Det är när alla har gått som jag hittar G. gråtande vid det vita matbordet. * Jag ger upp försöken att somna om, går upp, kokar en kopp te och skriver ner det jag upplevt. Stresspåsl...

Vännen H. samtalspartner och återkommande korrektiv i tillvaron replikerar på det jag skrev om valet till EU-parlamentet med ett inlägg han skrivit för lokalpressen: “1994 röstade jag nej i omröstningen om anslutning till EU. Sedan dess har jag röststrejkat i valen till EU-parlamentet. Jag ville helt enkelt inte legitimera ett europeiskt maktcentrum med svag (parlamentet) eller obefintlig (kommissionen och domstolen) demokratisk förankring. Många på vänsterkanten har resonerat på liknande sätt, vilket nog märkts i valresultaten. Saken blev inte bättre när EU-parlamentets majoritet 2009 delegerade krishanteringen till en trojka från Europeiska Centralbanken, kommissionen och Internationella Valutafonden.Resultatet känner vi: extrema åtstramningar och privatiseringar, sönderslagna ekonomier och25-30 miljoner arbetslösa. Var femte EU-medborgare räknas nu som fattig. Olika varianter av högerextremism, fascism och nynazism breder ut sig, liksom för 75-80 år sedan. Mot denna dystra och...

Jag är ensam på landet några dagar. Sitter i en av småstugorna och jobbar på förmiddagarna. Vandrar längs havet, funderar över livet, det som är, det som varit och förhoppningsvis skall fortsätta några år till. I natt slog vädret om, högsommarvärmen som legat över oss sedan förra veckan blåstes bort av en isande nordan. Jag får kämpa i kulingen på hemvägen under morgonens löprunda. Jag tar det försiktigt, det är mycket som måste byggas upp efter det långa uppehållet : muskler, senor, leder och inte minst flåset. "Komfortlöpning", kallar Leif min stränge och entusiastiske sjukgymnast det. ”Spring så att du skulle kunna småprata”, säger han. Trots det klockar jag bara en halvminut sämre på kilometern än när jag var i form förra sommaren. Jag läser i bladet om EU-valet. Inser att jag är rätt ensam numera bland familj och vänner om att inte rösta. FI verkar vara partiet för dagen i våra kretsar, möjligen följt av MP. Jag röstade nej den gången för 20 år sedan, åkte runt bland h...

Det är inte utan viss kluvenhet jag läser Robert Whitakers bok Pillerparadoxen. Han larmar om den stigande psykiska ohälsan i USA trots den kraftigt ökande konsumtionen av läkemedel. Eller är det tack vare? I vår tid individualiseras alla samhälleliga problem. Om din framgång och lycka enbart beror på dig själv, måste ju motgångar och misslyckanden också vara ditt ansvar. Alla har chansen! Bli en vinnare! The american dream . Men på varje vinnare går det ett dussin förlorare. Så bygger man inga samhällen. Så river man gemenskaper. “There is no such thing as society: there are individual men and women, and there are families” , sa Margaret Thatcher. Tänk så rätt hon fick. Eller fick? Med de orden var hon med och skapade det icke-samhälle vi börjar se omkring oss, i vårt land, och än värre i Spanien, Grekland, Italien (för att nu hålla oss till vår närmaste omvärld). ”Alla ska med”, S slogan i förra riksdagsvalet, vackert sagt, men är det en paroll partiet tänker fylla med något substa...

Det yngsta barnbarnet, nio månader. Nyss satt han i knäet, armarna blint famlande framför sig, huvudet knappt upprätt. Nu, som en målsökande robot tar han sig fram längs golvet, på jakt efter något att ta på, känna på, stoppa i munnen eller resa sig upp mot. Urstark tar hans sig över och runt alla hinder. Ständigt utstötande en ström av ljud, en brygd ur vilken orden snart ska formas . * En dag under påsken är hans äldre syster en ödla som bor under matbordet- ”Då såg ni ett par händer som stack upp”, säger lillödlan. ”Då såg du inte att lillödlan försvann”, ”Då såg du att lillödlan låg och sov” osv. Nästa dag är hon en katt. * Under påsken ser vi ikapp ”Arvingarna” på SVT Play , och förundras än en gång över den professionalism som präglar danska tv-serier. Ingen skriver mig på näsan vad jag ska tycka eller känna. Det vibrerar mellan raderna, sjuder under ytan av återhållna känslor och tankar. Många gånger får bilderna tala. Underspel, snarare än överspel. Och övertygande....

Häromveckan fyllde jag 63 år. Då kan det ju finnas skäl att fråga sig: Blir vi visare med åren? Ser jag mig omkring bland jämnåriga finns ju bevis på både för det och för motsatsen. (Sen kan man ju alltid fråga sig vad det innebär att vara vis .) Tulsa Jansson, praktiserande filosof och ordförande i Svenska sällskapet för filosofisk praxis inleder också med den frågan när hon bjudit in till en dag kring sokratiska dialoger . Vi samlas i en lokal i Vasastan i Stockholm. 15 personer med olika bakgrund inom skola, vård och statliga myndigheter. Olika (men ändå väldigt lika, som en deltagare teaterviskar). Flertalet har hört talas om filosofisk praxis och är nyfikna på  vad det är. Tulsa inleder med att redogöra för de sju hinder för visdom hon menar finns:  1. Förenkling (i och för sig nödvändigt för vår överlevnad) 2. Brist på mod 3. Vana 4. Ego (Jag gör rätt, alla andra gör fel) 5. Brist på medvetenhet om värderingar 6. Distraktion (Jobba, dricka, träna) 7. Normer D...

Vi ser De dansande andarnas skog , Linda Västriks uppmärksammade dokumentär om aka-folket i Kongo. En av bosättningens kvinnor föder för andra gången ett dött barn. Beskyllningar och motbeskyllningar haglar om vems fel det är och över vem det vilar en förbannelse. Är det kvinnan, hennes fars familj eller maken? Medicinmannen, som ska ge svar på frågan, ger upp och lämnar över till en kollega. Bär man händelsevis på en tro om den goda, ursprungliga stam- och bygemenskapen får den sig en allvarlig knäck. Här skvallras det och snackas skit som i vilket västerländskt samhälle som helst. Efter ännu ett missfall, denna gång på de vitas sjukhus, häver en doktor förbannelsen över kvinnan och hon föder en son, får vi veta av eftertexterna. Byns kvinnor är frispråkiga och ropar ”fittan är stark och din penis är slak” till en man som dristar sig till att störa en av deras ceremonier. En surgubbe man känner igen från många samhällen och kulturer, liksom mycket annat i denna skildring. Man förstå...

Jag ser Vetenskapens värld SvT. Den skotske geologen reser runt i USA och studerar frackning , den nya och omdiskuterade metoden för utvinning av naturgas som utlöst en energiboom i USA. I dammet på dörren till sin bil ritar han hur ett borrhål sträcker sig 2–3 km ner för att sedan vika av och förgrena sig ut i den porösa berggrunden. Jag tänker på alla Power Point-presentationer (och dessförinnan overhead-d:o) jag slumrat mig igenom. Här lyckas en människa med några enkla streck förklara exakt det jag vill veta. Pinnen i sanden, den ursprungligaste av alla kommunikationsformer, kanske till och med före talet? Make it simple, som min vän formgivaren brukar säga. Läsning, muntligt berättande och – i modern tid – radio. Vissa uttrycksformer aktiverar uppenbarligen vår hjärna mer än andra. Och har så gjort, långt innan interaktivitet blev ett ord för dagen. Inte att undra på att det är överflödet som premieras, dränker oss dagligen. *** ”Vet att du undanbett dig den här typen av i...

Drömmer att vi flyttar in i ett gammalt hus. Alla nycklar sitter samlade på en knippa. Jag och sonen försöker reda ut vilka nycklar som går till vilka lås. Men vartefter jag plockar ut dem är det alltid nån nyckel som försvinner och jag får börja om. En insekt flyger upp och visar sig vara en fjäril. *** I DN läser jag att tidningen avskaffat korrekturet. Skribenterna uppmanas installera det redaktionella planeringssystemet Newspilot . Bengt Ohlsson skriver underhållande om sin tid på tidningens korrekturavdelning när en sådan fanns. Nu uppmanas tidningens redigerare, redaktörer och journalister att vara ” extra noggranna ” . Så det har man förstås inte gjort tidigare? I lokaltidningen läser jag sedan i en notis om någon som kallas ” mål-sägare ” i ett brottmål. Nog för att svenskan har många sammansatta ord, vissa mer frekventa än andra. Ska det vara så svårt att få med dem de redaktionella systemens ordlistor. *** Jag får ett besked från den stora banken. Som egenföretagare ...

Under min tid som tonårsförälder och nattvandrare i förorten Skogås kom jag att tala med Karin, chef för ungdomsgruppen, om alla ensamstående mammor i området. ”Är det så att folk skiljer sig för lätt?” undrade jag försiktigt. Till min förvåning höll hon med. Om normen förr var att hålla ihop, ”för barnens skull”, och tiga och lida så är normen nu den motsatta. En tid av motgång i ett förhållande så bryter man upp, för sin egen och ”för barnens skull”, lycklig och fri. Eller? Jag tänker på det här samtalet när jag läser Lou Marinoffs Platon inte Prozac , en klassiker och inspirerande introduktion till det som kommit att kallas filosofisk praxis . Till den filosofiske praktikern kommer den enskilda med ett problem eller dilemma. Hos praktikern kan man inte vänta sig ett svar (eller en analys av en traumatisk barndom), men i bästa fall få verktyg att analysera och bearbeta sitt problem, för att sedan kunna gå vidare. Många av frågorna handlar om relationer – till barn, föräldrar, partn...