Hugo Rasks oförtjänt dåliga rykte

Vännen S. skriver en kväll och undrar om jag kunnat läsa Lena Andersson Egenmäktigt förfarande efter det jag skrev:

Många bottnar och många åsikter. Helt beroende på den som läser och var läsaren befinner sig i livet. Vore roligt att prata om den med dig då jag endast talat med kvinnor hittills!

Jag svarar påföljande dag:

Den bekom mig inte särskilt mycket, dessvärre. Först tänkte jag att läsningen förstördes av de rykten jag hört. Jag såg bara författaren och den store X framför mig, med all respekt för hans arbeten en av de minst attraktiva personer jag kan tänka mig. (Sen har jag hört av bekanta till författaren att hon i och för sig haft ett förhållande med honom, men att romanen handlar om en helt annan relation, osagt med vem.) Men, jag har ju läst andra böcker där jag vetat ett och annat om personerna (En dåres försvarstal, Den allvarsamma leken, Maj – en kärlek och många fler), böcker som berört mig. Så då undrar jag, är det svårt för en man att leva sig in i en kvinnas kärleksliv. (Nej, då skulle Elsie Johansson och många andra vara oläsbara för det motsatta könet). Eller är Egenmäktigt förfarande helt enkelt inte tillräckligt bra. Men många har ju berörts av boken. Osv. Men en skildring av olycklig kärlek borde ju göra ont i läsaren.

Men beskrivningen av stelnade åsikter, fastlåsta positioner och utdragna monologer var slående. Det saknas ju inte exempel i vår omgivning. Frågan om hur relationen skulle ha beskrivits ur Hugo Rasks perspektiv tycker jag bara är fånig efter att ha läst boken, och den har ju Lena Andersson besvarat bra i en krönika. Men den där sambon/pojkvännen som ligger i sängen bredvid och blir dumpad rätt skoningslöst. Hans historia intresserar mig.

S. replikerar omgående:

Jo det finns en hel del ”Hugo Raskar” i närheten. Och många som villigt ingår i entouraget.

Jag berörs inte heller av boken som en kärlekshistoria. Det jag blir överraskad av är att så många är så arga på Rask för att han inte älskar Esther. Han är egoistisk och självupptagen, javisst men man kan inte tvinga någon till kärlek. Esthers klarsynthet är tydlig, hon genomskådar ju honom vid första mötet, ser hur svagt och tunt hans ”tänkande” är. Det märkliga är att det tar en sådan tid innan hon handlar utifrån sina insikter. Men det är en bra beskrivning av den hänsynslöshet hon visar mot den dumpade, både när hon tar emot sms:en och ringer upp honom i ett svagt ögonblick. Och hur hon i alla lägen finner ursäkter för Rasks handlingar.

Jag sover på saken och svarar:

Jag har funderat vidare på Esther och Hugo. Du skriver att du blivit överraskad av ”så många är så arga på Rask för att han inte älskar Esther. Han är egoistisk och självupptagen, javisst men man kan inte tvinga någon till kärlek.” Men jag undrar, handlar Egenmäktigt förfarande verkligen om kärlek. Eller är det en roman om besatthet och dyrkan, i det här fallet av ”kulturmannen” (för att använda ett populärt begrepp om en urgammal företeelse). Är Esther kär i den bemärkelse vi vanligen lägger i ordet (”en varm och intensiv känsla av ömhet, omtänksamhet och känslomässig närhet” för att citera NE) eller är det lusten att erövra och få ensamrätt till ”den store” som är hennes innersta drivkraft. En lust som i det här fallet, eftersom de är av motsatta kön, även rymmer längtan efter sexuell erövring. Män kan ju som bekant också vara besatta och dyrka andra stora män. Dock utan att (vanligtvis) hamna i samma säng

S:

Nej det är inte kärlek i den betydelse du skriver.
Inte heller passion som rymmer många fler ingredienser, men besatthet. De få sexuella mötena mellan Esther och Hugo är inte några skildringar av lust och hänförelse snarast som beskrivningar om något som skulle klaras av.
Men många av dem jag diskuterat med lägger in en ”romantisk” kärlek i berättelsen. Och sympatierna är på hennes sida.

Jag:

Det här var uppiggande. Nu inser jag varför jag varit så oberörd av boken. Det handlar inte om rykten om vilka huvudpersonerna är. Det handlar heller inte om att vara oberörd av kärlek, inte ens om olycklig kärlek (såna har man ju läst och tagit åt sig av). Den typ av besatthet Esther är drabbad av kan ju också drabba män.

Men aldrig har jag hört om en man som blivit besatt av och velat erövra en ”kulturkvinna” sexuellt och emotionellt. En man blir istället ”handsekreterare”, går ut med hund eller ingår i entouraget kring en ”kulturman”.

”Egenmäktigt förfarande” är ett tillgreppsbrott (stöld, olovlig besittning). Frågan är vem som tar vem i besittning i den här romanen. Hugo Rask har fått ett oförtjänt dåligt rykte.

S:

Om Hugo rask är målare X eller filmare Y har aldrig intresserat mig. Det är fenomenet som sådant. Och frågan är vem förfar egenmäktigt med vem.

Titeln “Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek” kan man också fundera kring. Måste det stå ett förtydligande i titeln. Hädiska tanke, kanske allt är ett drift, en ironi. Men det spelar ingen roll, en bok som väcker så många och motstridiga åsikter äger sitt värde oavsett. Och äntligen, tänkte jag när jag läste din avslutande mening.