Fortsätt till huvudinnehåll

Hugo Rasks oförtjänt dåliga rykte

Vännen S. skriver en kväll och undrar om jag kunnat läsa Lena Andersson Egenmäktigt förfarande efter det jag skrev:
Många bottnar och många åsikter. Helt beroende på den som läser och var läsaren befinner sig i livet. Vore roligt att prata om den med dig då jag endast talat med kvinnor hittills!
Jag svarar påföljande dag:
Den bekom mig inte särskilt mycket, dessvärre. Först tänkte jag att läsningen förstördes av de rykten jag hört. Jag såg bara författaren och den store X framför mig, med all respekt för hans arbeten en av de minst attraktiva personer jag kan tänka mig. (Sen har jag hört av bekanta till författaren att hon i och för sig haft ett förhållande med honom, men att romanen handlar om en helt annan relation, osagt med vem.) Men, jag har ju läst andra böcker där jag vetat ett och annat om personerna (En dåres försvarstal, Den allvarsamma leken, Maj – en kärlek och många fler), böcker som berört mig. Så då undrar jag, är det svårt för en man att leva sig in i en kvinnas kärleksliv. (Nej, då skulle Elsie Johansson och många andra vara oläsbara för det motsatta könet). Eller är Egenmäktigt förfarande helt enkelt inte tillräckligt bra. Men många har ju berörts av boken. Osv. Men en skildring av olycklig kärlek borde ju göra ont i läsaren.
Men beskrivningen av stelnade åsikter, fastlåsta positioner och utdragna monologer var slående. Det saknas ju inte exempel i vår omgivning. Frågan om hur relationen skulle ha beskrivits ur Hugo Rasks perspektiv tycker jag bara är fånig efter att ha läst boken, och den har ju Lena Andersson besvarat bra i en krönika. Men den där sambon/pojkvännen som ligger i sängen bredvid och blir dumpad rätt skoningslöst. Hans historia intresserar mig.
S. replikerar omgående:
Jo det finns en hel del ”Hugo Raskar” i närheten. Och många som villigt ingår i entouraget.
Jag berörs inte heller av boken som en kärlekshistoria. Det jag blir överraskad av är att så många är så arga på Rask för att han inte älskar Esther. Han är egoistisk och självupptagen, javisst men man kan inte tvinga någon till kärlek. Esthers klarsynthet är tydlig, hon genomskådar ju honom vid första mötet, ser hur svagt och tunt hans ”tänkande” är. Det märkliga är att det tar en sådan tid innan hon handlar utifrån sina insikter. Men det är en bra beskrivning av den hänsynslöshet hon visar mot den dumpade, både när hon tar emot sms:en och ringer upp honom i ett svagt ögonblick. Och hur hon i alla lägen finner ursäkter för Rasks handlingar.
Jag sover på saken och svarar:
Jag har funderat vidare på Esther och Hugo. Du skriver att du blivit överraskad av ”så många är så arga på Rask för att han inte älskar Esther. Han är egoistisk och självupptagen, javisst men man kan inte tvinga någon till kärlek.” Men jag undrar, handlar Egenmäktigt förfarande verkligen om kärlek. Eller är det en roman om besatthet och dyrkan, i det här fallet av ”kulturmannen” (för att använda ett populärt begrepp om en urgammal företeelse). Är Esther kär i den bemärkelse vi vanligen lägger i ordet (”en varm och intensiv känsla av ömhet, omtänksamhet och känslomässig närhet” för att citera NE) eller är det lusten att erövra och få ensamrätt till ”den store” som är hennes innersta drivkraft. En lust som i det här fallet, eftersom de är av motsatta kön, även rymmer längtan efter sexuell erövring. Män kan ju som bekant också vara besatta och dyrka andra stora män. Dock utan att (vanligtvis) hamna i samma säng
S:
Nej det är inte kärlek i den betydelse du skriver.
Inte heller passion som rymmer många fler ingredienser, men besatthet. De få sexuella mötena mellan Esther och Hugo är inte några skildringar av lust och hänförelse snarast som beskrivningar om något som skulle klaras av.
Men många av dem jag diskuterat med lägger in en ”romantisk” kärlek i berättelsen. Och sympatierna är på hennes sida.
Jag:
Det här var uppiggande. Nu inser jag varför jag varit så oberörd av boken. Det handlar inte om rykten om vilka huvudpersonerna är. Det handlar heller inte om att vara oberörd av kärlek, inte ens om olycklig kärlek (såna har man ju läst och tagit åt sig av). Den typ av besatthet Esther är drabbad av kan ju också drabba män.

Men aldrig har jag hört om en man som blivit besatt av och velat erövra en ”kulturkvinna” sexuellt och emotionellt. En man blir istället ”handsekreterare”, går ut med hund eller ingår i entouraget kring en ”kulturman”.

”Egenmäktigt förfarande” är ett tillgreppsbrott (stöld, olovlig besittning). Frågan är vem som tar vem i besittning i den här romanen. Hugo Rask har fått ett oförtjänt dåligt rykte.
S:
Om Hugo rask är målare X eller filmare Y har aldrig intresserat mig. Det är fenomenet som sådant. Och frågan är vem förfar egenmäktigt med vem.

Titeln “Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek” kan man också fundera kring. Måste det stå ett förtydligande i titeln. Hädiska tanke, kanske allt är ett drift, en ironi. Men det spelar ingen roll, en bok som väcker så många och motstridiga åsikter äger sitt värde oavsett. Och äntligen, tänkte jag när jag läste din avslutande mening. 

Kommentarer

Magnus sa…
Det är naturligtvis en fånig idé att det skulle kunna beskrivas som förtryck eller härskarteknik då någon *inte* besvarar en viss persons aggressivt dyrkande känslor, särskilt när det handlar om vuxna personer och det ingår en del omedvetet projicerande av känslor i "förhållandet".Men idag vill folk gärna spela ut sig som förtryckta och då är det ju en idé som passar in, att Mannen utövar förtryck genom att inte besvara kvinnans nobla behovav passion och starka känslor. Kulturmannagrälet är egentligen mest en uppförstoring av denna halvuttalade problematik från romanen. Hugo Rask var den ena rottråden i diskussionen, en annan var nog den intervju med Kristina Lugn som en yngre reporter/krönikör på DN Kultur gjorde i våras och som blev en stor snackis bland journalister (i mycket mindre grad bland vanliga kulturintresserade).

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...