Drömmer att vi flyttar in i ett gammalt hus. Alla nycklar sitter samlade på en knippa. Jag och sonen försöker reda ut vilka nycklar som går till vilka lås. Men vartefter jag plockar ut dem är det alltid nån nyckel som försvinner och jag får börja om. En insekt flyger upp och visar sig vara en fjäril.
***
I DN läser jag att tidningen avskaffat korrekturet. Skribenterna uppmanas installera det redaktionella planeringssystemet Newspilot. Bengt Ohlsson skriver underhållande om sin tid på tidningens korrekturavdelning när en sådan fanns. Nu uppmanas tidningens redigerare, redaktörer och journalister att vara ”extra noggranna”. Så det har man förstås inte gjort tidigare? I lokaltidningen läser jag sedan i en notis om någon som kallas ”mål-sägare” i ett brottmål. Nog för att svenskan har många sammansatta ord, vissa mer frekventa än andra. Ska det vara så svårt att få med dem de redaktionella systemens ordlistor.
Massan har varit central i den moderna idrotten sedan slutet av 1800-talet. Fotbollen övertog rakt av arbetarrörelsens standard, märken och symboler,det gällde att styra in massornas kraft på ”ofarliga” vägar. Nu när inte kyrkan lockade längre på söndagarna. Bo Nilsson, alltför tidigt bortgången, beskriver det här i Nordiska museets årsbok om idrott för ett antal år sedan (Idrottens själ NM Årsbok/Fataburen 2000). Nu har monstret man skapat fått ett eget liv. Det förvånar mig dock att så få, om någon, noterat alkoholens roll i sammanhanget. Men så tjänar också klubbarna gott med pengar på arenornas försäljning av öl. Först kommer käket, sen kommer moralen, som salig Bert Brecht skrev.
***
Jag får ett besked från den stora banken. Som egenföretagare har jag ingen tjänstepension utan får förlita mig på ett eget pensionssparande. Värdestegringen på det jag satt har det senaste året varit 2000 kr, avgiften 2500 kr. Jag går tillbaka och kollar året innan, i alla fall ett nollresultat. Jag hade hade lika gärna kunnat ha pengarna på ett nollräntekonto, allt medan aktieägarna delat på miljarder och bankens ledning kvitterat ut sina bonusar. Med sådana kunder som mig måste det vara lättförtjänta pengar. Jag ringer min vän journalisten, som i många år gav ut ett nyhetsbrev i försäkringsfrågor, och bestämmer en lunch. Här ska bli ändring av.
***
Vi lyssnar till Nina Björk som talar på Almedalsbiblioteket utifrån sin senaste bok Lyckliga i alla sina dagar. Hon talar engagerat och kunnigt om ett samhälle där varor laddas med känslor och relationer blir varor. Hon är en typ av intellektuell vi har allt för få av. (Kajsa Ekis Ekman är en annan jag uppskattar). När vi går därifrån hör jag några uttrycka besvikelse över hennes brist på förslag till lösningar. Det kanske var det som var poängen. Själv tänker jag ”Organize”.
***
Supporterkulturen. Människan är en social varelse, vi vill tillhöra ett sammanhang. En del finner mål och mening i att leva med och för en klubb. Jag raljerar inte. Minns själv åren mellan barndom och tonår när vi bodde grannar med Johanneshovs isstadion och jag följde Djurgårdens lag i ishockey, fotboll och bandy, Jag minns det magiska skimret runt kring lagbilderna i Rekord-Magasinet och autograferna och de signerade foton från NHL-stjärnor (på den tiden de klassiska sex lagen) min farbror fått i kuvert med exotiska frimärken. Södertäljes stjärnor bröderna Richard och Björn Fagerlund bodde i trappuppgången bredvid på Hertig Carls väg.
Massan har varit central i den moderna idrotten sedan slutet av 1800-talet. Fotbollen övertog rakt av arbetarrörelsens standard, märken och symboler,det gällde att styra in massornas kraft på ”ofarliga” vägar. Nu när inte kyrkan lockade längre på söndagarna. Bo Nilsson, alltför tidigt bortgången, beskriver det här i Nordiska museets årsbok om idrott för ett antal år sedan (Idrottens själ NM Årsbok/Fataburen 2000). Nu har monstret man skapat fått ett eget liv. Det förvånar mig dock att så få, om någon, noterat alkoholens roll i sammanhanget. Men så tjänar också klubbarna gott med pengar på arenornas försäljning av öl. Först kommer käket, sen kommer moralen, som salig Bert Brecht skrev.
***
Debatten om Robert Aschbergs program Trolljägarna får mig att tänka på en intervju jag läste med Sanna Lundell häromåret. Hon berättar hur hon fick stänga kommentarsfältet på sin blogg i tidningen Mama på grund av alla hatiska kommentar om vilken dålig morsa hon, vilka äckliga ungar hon hade osv. Så när Uppdrag granskning gjorde sitt program om näthatet tog man kontakt med Lundell. Redaktionen tappade, enligt Lundell, dock intresset när man fick klart för sig att det i huvudsak var andra kvinnor som skrivit de hatiska inläggen. Hennes erfarenheter passade inte in i dikotomin mellan ”medelålders vita män” och unga kvinnor och feminister. Medierna inte bara speglar utan är också i högsta grad med och formar vår bild av en många gånger komplex verklighet.
Kommentarer