Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat mars-april 2014

Drömmer att vi flyttar in i ett gammalt hus. Alla nycklar sitter samlade på en knippa. Jag och sonen försöker reda ut vilka nycklar som går till vilka lås. Men vartefter jag plockar ut dem är det alltid nån nyckel som försvinner och jag får börja om. En insekt flyger upp och visar sig vara en fjäril.
***
I DN läser jag att tidningen avskaffat korrekturet. Skribenterna uppmanas installera det redaktionella planeringssystemet Newspilot. Bengt Ohlsson skriver underhållande om sin tid på tidningens korrekturavdelning när en sådan fanns. Nu uppmanas tidningens redigerare, redaktörer och journalister att vara extra noggranna. Så det har man förstås inte gjort tidigare? I lokaltidningen läser jag sedan i en notis om någon som kallas mål-sägare i ett brottmål. Nog för att svenskan har många sammansatta ord, vissa mer frekventa än andra. Ska det vara så svårt att få med dem de redaktionella systemens ordlistor.
***
Jag får ett besked från den stora banken. Som egenföretagare har jag ingen tjänstepension utan får förlita mig på ett eget pensionssparande. Värdestegringen på det jag satt har det senaste året varit 2000 kr, avgiften 2500 kr. Jag går tillbaka och kollar året innan, i alla fall ett nollresultat. Jag hade hade lika gärna kunnat ha pengarna på ett nollräntekonto, allt medan aktieägarna delat på miljarder och bankens ledning kvitterat ut sina bonusar. Med sådana kunder som mig måste det vara lättförtjänta pengar. Jag ringer min vän journalisten, som i många år gav ut ett nyhetsbrev i försäkringsfrågor, och bestämmer en lunch. Här ska bli ändring av.
***
Vi lyssnar till Nina Björk som talar på Almedalsbiblioteket utifrån sin senaste bok Lyckliga i alla sina dagar. Hon talar engagerat och kunnigt om ett samhälle där varor laddas med känslor och relationer blir varor. Hon är en typ av intellektuell vi har allt för få av. (Kajsa Ekis Ekman är en annan jag uppskattar). När vi går därifrån hör jag några uttrycka besvikelse över hennes brist på förslag till lösningar. Det kanske var det som var poängen. Själv tänker jag Organize.
***
Supporterkulturen. Människan är en social varelse, vi vill tillhöra ett sammanhang. En del finner mål och mening i att leva med och för en klubb. Jag raljerar inte. Minns själv åren mellan barndom och tonår när vi bodde grannar med Johanneshovs isstadion och jag följde Djurgårdens lag i ishockey, fotboll och bandy, Jag minns det magiska skimret runt kring lagbilderna i Rekord-Magasinet och autograferna och de signerade foton från NHL-stjärnor (på den tiden de klassiska sex lagen) min farbror fått i kuvert med exotiska frimärken. Södertäljes stjärnor bröderna Richard och Björn Fagerlund bodde i trappuppgången bredvid på Hertig Carls väg.

Massan har varit central i den moderna idrotten sedan slutet av 1800-talet. Fotbollen övertog rakt av arbetarrörelsens standard, märken och symboler,det gällde att styra in massornas kraft på ofarliga vägar. Nu när inte kyrkan lockade längre på söndagarna. Bo Nilsson, alltför tidigt bortgången, beskriver det här i Nordiska museets årsbok om idrott för ett antal år sedan (Idrottens själ NM Årsbok/Fataburen 2000). Nu har monstret man skapat fått ett eget liv. Det förvånar mig dock att så få, om någon, noterat alkoholens roll i sammanhanget. Men så tjänar också klubbarna gott med pengar på arenornas försäljning av öl. Först kommer käket, sen kommer moralen, som salig Bert Brecht skrev.
***
Debatten om Robert Aschbergs program Trolljägarna får mig att tänka på en intervju jag läste med Sanna Lundell häromåret. Hon berättar hur hon fick stänga kommentarsfältet på sin blogg i tidningen Mama på grund av alla hatiska kommentar om vilken dålig morsa hon, vilka äckliga ungar hon hade osv. Så när Uppdrag granskning gjorde sitt program om näthatet tog man kontakt med Lundell. Redaktionen tappade, enligt Lundell, dock intresset när man fick klart för sig att det i huvudsak var andra kvinnor som skrivit de hatiska inläggen. Hennes erfarenheter passade inte in i dikotomin mellan medelålders vita män och unga kvinnor och feminister. Medierna inte bara speglar utan är också i högsta grad med och formar vår bild av en många gånger komplex verklighet.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande ...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...