Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat mars-april 2014

Drömmer att vi flyttar in i ett gammalt hus. Alla nycklar sitter samlade på en knippa. Jag och sonen försöker reda ut vilka nycklar som går till vilka lås. Men vartefter jag plockar ut dem är det alltid nån nyckel som försvinner och jag får börja om. En insekt flyger upp och visar sig vara en fjäril.
***
I DN läser jag att tidningen avskaffat korrekturet. Skribenterna uppmanas installera det redaktionella planeringssystemet Newspilot. Bengt Ohlsson skriver underhållande om sin tid på tidningens korrekturavdelning när en sådan fanns. Nu uppmanas tidningens redigerare, redaktörer och journalister att vara extra noggranna. Så det har man förstås inte gjort tidigare? I lokaltidningen läser jag sedan i en notis om någon som kallas mål-sägare i ett brottmål. Nog för att svenskan har många sammansatta ord, vissa mer frekventa än andra. Ska det vara så svårt att få med dem de redaktionella systemens ordlistor.
***
Jag får ett besked från den stora banken. Som egenföretagare har jag ingen tjänstepension utan får förlita mig på ett eget pensionssparande. Värdestegringen på det jag satt har det senaste året varit 2000 kr, avgiften 2500 kr. Jag går tillbaka och kollar året innan, i alla fall ett nollresultat. Jag hade hade lika gärna kunnat ha pengarna på ett nollräntekonto, allt medan aktieägarna delat på miljarder och bankens ledning kvitterat ut sina bonusar. Med sådana kunder som mig måste det vara lättförtjänta pengar. Jag ringer min vän journalisten, som i många år gav ut ett nyhetsbrev i försäkringsfrågor, och bestämmer en lunch. Här ska bli ändring av.
***
Vi lyssnar till Nina Björk som talar på Almedalsbiblioteket utifrån sin senaste bok Lyckliga i alla sina dagar. Hon talar engagerat och kunnigt om ett samhälle där varor laddas med känslor och relationer blir varor. Hon är en typ av intellektuell vi har allt för få av. (Kajsa Ekis Ekman är en annan jag uppskattar). När vi går därifrån hör jag några uttrycka besvikelse över hennes brist på förslag till lösningar. Det kanske var det som var poängen. Själv tänker jag Organize.
***
Supporterkulturen. Människan är en social varelse, vi vill tillhöra ett sammanhang. En del finner mål och mening i att leva med och för en klubb. Jag raljerar inte. Minns själv åren mellan barndom och tonår när vi bodde grannar med Johanneshovs isstadion och jag följde Djurgårdens lag i ishockey, fotboll och bandy, Jag minns det magiska skimret runt kring lagbilderna i Rekord-Magasinet och autograferna och de signerade foton från NHL-stjärnor (på den tiden de klassiska sex lagen) min farbror fått i kuvert med exotiska frimärken. Södertäljes stjärnor bröderna Richard och Björn Fagerlund bodde i trappuppgången bredvid på Hertig Carls väg.

Massan har varit central i den moderna idrotten sedan slutet av 1800-talet. Fotbollen övertog rakt av arbetarrörelsens standard, märken och symboler,det gällde att styra in massornas kraft på ofarliga vägar. Nu när inte kyrkan lockade längre på söndagarna. Bo Nilsson, alltför tidigt bortgången, beskriver det här i Nordiska museets årsbok om idrott för ett antal år sedan (Idrottens själ NM Årsbok/Fataburen 2000). Nu har monstret man skapat fått ett eget liv. Det förvånar mig dock att så få, om någon, noterat alkoholens roll i sammanhanget. Men så tjänar också klubbarna gott med pengar på arenornas försäljning av öl. Först kommer käket, sen kommer moralen, som salig Bert Brecht skrev.
***
Debatten om Robert Aschbergs program Trolljägarna får mig att tänka på en intervju jag läste med Sanna Lundell häromåret. Hon berättar hur hon fick stänga kommentarsfältet på sin blogg i tidningen Mama på grund av alla hatiska kommentar om vilken dålig morsa hon, vilka äckliga ungar hon hade osv. Så när Uppdrag granskning gjorde sitt program om näthatet tog man kontakt med Lundell. Redaktionen tappade, enligt Lundell, dock intresset när man fick klart för sig att det i huvudsak var andra kvinnor som skrivit de hatiska inläggen. Hennes erfarenheter passade inte in i dikotomin mellan medelålders vita män och unga kvinnor och feminister. Medierna inte bara speglar utan är också i högsta grad med och formar vår bild av en många gånger komplex verklighet.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...