Fortsätt till huvudinnehåll

Sitter vid ett bord och gråter

Jag vaknar i en dröm. Klockan är fem på morgonen. Vännen G. har suttit vid ett bord och gråtit. Han har just blivit blåst på ett jobb, där en uppenbarligen okunnig uppdragsgivare, efter att ha ändrat sig gång på gång, till slut tackat nej till hans sista förslag. Han är förkrossad, visar mig alla alternativ han gjort och vad han visade upp när han fick uppdraget. Nu har han och hans firma inga jobb längre.

Dessförinnan har han och jag åkt bil genom staden. Vid Odenplan byter vi till tunnelbana. Jag har burit på några kassar, en med vin och sprit i, en med skräp som jag slänger i en papperskorg. Hemma i lägenheten på Ringvägen pågår en bjudning. Jag känner igen ungarna och några av deras kompisar. En flicka har hittat en hög med videoband i ett skåp och viftar lyckligt med en av sin ungdoms favoriter. Det är när alla har gått som jag hittar G. gråtande vid det vita matbordet.
*
Jag ger upp försöken att somna om, går upp, kokar en kopp te och skriver ner det jag upplevt. Stresspåslaget gör mig klarvaken. Är det inte i själva verket jag som suttit där vid bordet och gråtit? Varför? Vilket är i så fall uppdraget jag gått miste om?

Klockan sex sätter jag på mig skorna och ger mig ut på en löprunda ner till havet. Det är lördag morgon. Inte en människa ute förrän grannen R. kommer och cyklar om mig. Morgontidig han också. Vi hälsar
*
Lika övertygad som jag är att drömmar inte går att tolka enligt någon färdig jungsk eller freudiansk manual, lika säker är jag att de berättar något. De är inte bara signalreflexer, brus, i hjärnan, som  behavioristiskt inriktade forskare menar. Därtill är motiven alldeles för tydliga, och återkommande.

”Man ska akta sig för att tolka andras drömmar som sina egna”, sa en familjeterapeut jag träffade en gång. Själv skrev han ner sina drömmar varje morgon i en dagbok.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande ...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...