Fortsätt till huvudinnehåll

Sitter vid ett bord och gråter

Jag vaknar i en dröm. Klockan är fem på morgonen. Vännen G. har suttit vid ett bord och gråtit. Han har just blivit blåst på ett jobb, där en uppenbarligen okunnig uppdragsgivare, efter att ha ändrat sig gång på gång, till slut tackat nej till hans sista förslag. Han är förkrossad, visar mig alla alternativ han gjort och vad han visade upp när han fick uppdraget. Nu har han och hans firma inga jobb längre.

Dessförinnan har han och jag åkt bil genom staden. Vid Odenplan byter vi till tunnelbana. Jag har burit på några kassar, en med vin och sprit i, en med skräp som jag slänger i en papperskorg. Hemma i lägenheten på Ringvägen pågår en bjudning. Jag känner igen ungarna och några av deras kompisar. En flicka har hittat en hög med videoband i ett skåp och viftar lyckligt med en av sin ungdoms favoriter. Det är när alla har gått som jag hittar G. gråtande vid det vita matbordet.
*
Jag ger upp försöken att somna om, går upp, kokar en kopp te och skriver ner det jag upplevt. Stresspåslaget gör mig klarvaken. Är det inte i själva verket jag som suttit där vid bordet och gråtit? Varför? Vilket är i så fall uppdraget jag gått miste om?

Klockan sex sätter jag på mig skorna och ger mig ut på en löprunda ner till havet. Det är lördag morgon. Inte en människa ute förrän grannen R. kommer och cyklar om mig. Morgontidig han också. Vi hälsar
*
Lika övertygad som jag är att drömmar inte går att tolka enligt någon färdig jungsk eller freudiansk manual, lika säker är jag att de berättar något. De är inte bara signalreflexer, brus, i hjärnan, som  behavioristiskt inriktade forskare menar. Därtill är motiven alldeles för tydliga, och återkommande.

”Man ska akta sig för att tolka andras drömmar som sina egna”, sa en familjeterapeut jag träffade en gång. Själv skrev han ner sina drömmar varje morgon i en dagbok.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev - boken

För den som inte hunnit tröttna på mina minnen här på bloggen har jag samlat några av texterna (plus lite bonusmaterial) i en bok, vackert formgiven av Christer Jonson. Boken är tillägnad mina barnbarn, men jag har också några exemplar till försäljning för den hugade. Mejla Tom.Carlson@abc.se så skickar jag en bok och faktura så långt lagret räcker. Priser är 245 kr (inkl. moms och frakt). ”Människan är en meningssökande varelse. Vi formar våra liv till berättelser, väljer vad i ett myller av händelser som vi tycker är viktigt. Vilka val och icke-val har fört oss hit? Vad hade hänt om jag fortsatt med teatern? Eller om min dåvarande sambo och jag fått barn när vi knappt var tjugo år fyllda (som fallet var för många i vår föräldrageneration). Eller …? Eller …? Hade jag alls suttit där jag är idag? I allas våra liv finns sådana avgörande ögonblick. Och de blir inte färre med åren.” (Ur Förordet)    

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Nej, oberörd är jag inte

Nej, inte har den senaste tidens händelser gått mig förbi. När det gäller det som händer i vårt land och vid våra gränser är det inte så mycket flyktingarna som vår (o)förmåga att ta hand om dem som oroar, med en offentlig sektor nertrimmad till att i bästa fall fungera i nerförsbacke, med vinden i ryggen och när solen skiner ; huvudlösa upphandlingsförfarande som kastar våra gemensamma pengar i gapet på profitörer inom såväl stor- som småfinans ; och en socialdemokrati som plötsligt ger upp allt vad solidaritet heter och lanserar arbetsmarknadsreformer som förvandlar nyanlända till andra klassens medborgare och rättslösa tjänstehjon . Men allt detta går att hantera, med en annan politik. Värre då med det som skett i Paris. ”Vi är i krig”, säger Hollande. ”Vi är i krig”, säger IS. Och så är det. Det har vi noga räknat varit sedan 2001. Först i Afghanistan, sedan upptrappat i Irak, Libyen och Syrien. Och vårt lilla fasterland har varit med, först med marktrupper, sedan med flygspanin...

Du minns fel

De senaste årtiondenas forskning ställer det mest vi trott oss veta om minnet på huvudet. Det framgick med önskvärd tydlighet av en film i Vetenskapens värld på SvT Att våra minnen lagras på olika ställen i hjärnan och sedan samordnas har man känt till rätt länge. Men att våra minnen lagras rent fysiskt i hjärnan, genom att nya synapser bildas, är en senare kunskap. Länge betraktade man minnet som ett arkiv, där det bara handlade om att hitta rätt och plocka fram ett minne. Så icke. Att ett minne förändras varje gång vi återskapar det (när vi ”minns”) var nytt för mig. Under en kort stund efter att vi plockat fram ett minne är det extra sårbart och påverkbart innan det åter fixeras. Det här har man kunnat följa på cellnivå. Minnets uppbyggnad får till konsekvens att känslomässigt starkt färgade erfarenheter, lagrade i känslominnet (”däggdjurshjärnan”), kan påverka oss i en riktning, i värsta fall under en hel livstid, medan medvetna delar av vårt minne kan dra i en annan riktning...