Noterat april–maj 2014

Det yngsta barnbarnet, nio månader. Nyss satt han i knäet, armarna blint famlande framför sig, huvudet knappt upprätt. Nu, som en målsökande robot tar han sig fram längs golvet, på jakt efter något att ta på, känna på, stoppa i munnen eller resa sig upp mot. Urstark tar hans sig över och runt alla hinder. Ständigt utstötande en ström av ljud, en brygd ur vilken orden snart ska formas.

*

En dag under påsken är hans äldre syster en ödla som bor under matbordet- ”Då såg ni ett par händer som stack upp”, säger lillödlan. ”Då såg du inte att lillödlan försvann”, ”Då såg du att lillödlan låg och sov” osv. Nästa dag är hon en katt.

*

Under påsken ser vi ikapp ”Arvingarna” på SVT Play, och förundras än en gång över den professionalism som präglar danska tv-serier. Ingen skriver mig på näsan vad jag ska tycka eller känna. Det vibrerar mellan raderna, sjuder under ytan av återhållna känslor och tankar. Många gånger får bilderna tala. Underspel, snarare än överspel. Och övertygande. Fri från den teatrala tradition som präglar så mycken svensk tv-dramatik. Handlingen är inte heller oäven, många trådar och förvecklingar.

Många av de bästa rollprestationerna uppstår när en skådespelare tvingas spela tvärtemot sitt spontana uttryck. En återhållet passionerad eller aggressiv Rolf Lassgård är så mycket mer övertygande än hans stora bullriga jag. Svenska Dagbladet har för övrigt en intressant intervju med Sven Clausen, där han förklarar de arbetsmetoder som skapat det danska ”tv-undret”.

*

Jag tar del av nyhetsrapporteringen om Ukraina. Inser ingen nyhetsredaktör att vi är part i en konflikt – en konflikt med två sidor? Att den sanning vi serveras, inte nödvändigtvis är sannare än den andra sidans. Att man i USA och Tyskland förmår diskutera konflikten i helt andra termer. Fast jo, jag inser alltför väl. Nyhetschefer och ledarredaktörer inser sin plats.
– Så du menar alltså att jag är korrumperad? frågade en gång en ung journalist Noam Chomsky, apropå dennes kritik av medierna.
– Nej, svarade Chomsky lugnt, men om du inte hade de åsikter du har, så hade du inte heller ditt jobb.

Fast å andra sidan, den Gud ger ett ämbete, ger han också förståndet att sköta det, som det lätt tvetydigt hette förr.

*

Drömmer att jag är på bokmässan. Göteborg liknar mer en stad i Sydeuropa än metropolen på västkusten. Jag har återvänt till mässan och mött folkströmmen ut när mässan stängt. På den överfulla spårvagnen får jag sällskap med en ung kvinna, vi börjar samtala. Någonstans nära den breda älven går alla av spårvagnen, vi fortsätter med vagnen uppför slingrande backar. Plötsligt inser jag att jag glömt min jacka (gul av någon anledning), med plånbok och mobil någonstans på vägen. Där finns även nyckel till mitt hotellrum, ett obemannat litet pang nära stationen. Paniken är nära.

Inser när jag vaknar att många drömmar flätar i varandra; teman och platser återkommer gång på gång och jag vet inte klart vilken dröm som är vilken. Ena stunden bilar jag  upp genom Västsverige, kommer till Centralstationen i Stockholm, men där har jag ju klättrat omkring på stålbalkar och halvfärdiga hus i en annan dröm. En annan gång tar vi färjan över till Danmark, men som liknar en annan dröm om en färjetur från Torö, utanför Nynäshamn, till Gotland. Och så ständigt detta packande och flyttande. Så vindlar sig nätterna fram.

*

Valborgsmässoafton firar jag på landet. Jag har jobbat hela eftermiddagen, vilat en stund innan middagen, välsmakande rester av gårdagens oxfilé som vi ätit när jag kommit från fastlandet. Brasan tänds på på Östergarnsberget vid halvniotiden, efteråt kaffe med hembakta bullar och kakor med lotteri på bygdegården. Kräklingbo manskör sjunger vårsånger. I år vinner jag inget.

Dagen efter, första maj, hämtar jag Lena som jobbat natt inne i Visby. Det blåser kuling med snöblandat regn över ön. På plantskolan i Dalhem är vi ensamma. Växthuset skakar i blåsten – Ni blir nog de enda kunderna idag, säger ägarinnan.

Jag känner mig lite dyster, saknar demonstrationerna. Kampen, gemenskapen, de gemensamma målen. En demonstration är inte allt, men en utebliven demonstration är mycket. Jag säger till Lena att Valborg vill jag vara på landet, 1 maj i Stockholm och 2 maj, på min födelsedag, utomlands. Den här veckan har vi brukat åka utomlands, mött sommaren och våren på någon grekisk ö. Sen vi byggde huset har det blivit annorlunda.

*

Upphandlingen av Gotlandstrafiken är klar. Trafikverket har gett Destination Gotland tillstånd i tio år till. Varsågod, en bunt pengar, inga krav på hastighet och turtäthet. Bolaget (dvs. passagerarna) får ta smällen om bränslepriserna stiger (när sjönk de senast?). Det ser ut som Trafikverket lurat skjortan av alla. I regionfullmäktige applåder man, innan man ens läst villkoren. Mänskligt förståeligt, men politiskt? Vem tror att regeringen och infrastrukturministern inte varit informerad. Nu höjs kritiska röster. Att inte bedriva politik är också politik.

*

Jag  noterar hur Lars Norén i filmen om hans möte med Primo Levis lägerkamrat väljer att använda sig av tolk i sina samtal då han inte talar franska. Att en svensk intellektuell inte talar ett av världsspråken må vara förlåtet då denna avstår från att ta sig fram på stapplande skolengelska. Trots allt en människa för vilken orden har betydelse.

*

Vi sitter på en fest och samtalar. Förra året deltog vi i en kurs i filosofisk praxis. Vi talar om zen och mindfulness, då hon lutar sig fram över bordet och frågor:
– Vem är du utan din historia?
 Jag tänker: ”Ett biologiskt system. En bunt proteiner och molekyler sammankopplade i gener som vill fortleva”. Jag svarar:
– Vem är du utan ditt medvetande?