Jag har alltid cyklat. Född och uppvuxen i Stockholm var cykeln det naturliga fortskaffningsmedlet att upptäcka staden. Sen, när vi sålde huset och flyttade närmare stan, kom cykeln fram igen. Nu har jag cyklat i tio år. Men med allt större tvekan för varje år. Inte för bilarna, dem ser och hör jag för det mesta, även om jag kan svära över en och annan idiot som parkerar i cykelbanan eller kör ut och blockerar färdvägen. Nej, det är fotgängare som går i bredd och vinglar ut i cykelbanan, men framför allt andra cyklister som väcker till lika delar rädsla och vrede. Cyklister som håller motorvägsfart på cykelbanan eller bland barnvagnar, fotgängare och hundar längs Årstaviken. Jag ska inte kasta första stenen, har själv drabbats av tunnelseende och svurit över alla som vinglar i vägen, tills Lena ropat bakifrån och undrat hur jag kör.
Det brukar heta att Stockholm till skillnad mot städer som Köpenhamn och Amsterdam saknar cykelkultur. Men det är bara att beskriva symtomen.
Jag minns hur det började, i alla fall när jag såg det första gången. Året bör ha varit 1985. Vi bodde i Birkastan, längst ut på branten mot Karlbergsparken. Jag kom i vår gamla Saab 95:a och körde den då enkelriktade Rörstrandsgatan när jag i kurvan mötte tre cyklister glatt cyklande i bredd mot körriktningen. Endast under undvek kollisionen. Efter det började jag se hur cyklister körde mot rödljusen och trotsade den täta trafiken i korsningen Torsgatan/Karlbergsvägen. Och på den vägen är det. Ett arv efter det individualistiska 80-talet?
Kommentarer