Fortsätt till huvudinnehåll

De dansande andarnas skog

Vi ser De dansande andarnas skog, Linda Västriks uppmärksammade dokumentär om aka-folket i Kongo. En av bosättningens kvinnor föder för andra gången ett dött barn. Beskyllningar och motbeskyllningar haglar om vems fel det är och över vem det vilar en förbannelse. Är det kvinnan, hennes fars familj eller maken? Medicinmannen, som ska ge svar på frågan, ger upp och lämnar över till en kollega. Bär man händelsevis på en tro om den goda, ursprungliga stam- och bygemenskapen får den sig en allvarlig knäck. Här skvallras det och snackas skit som i vilket västerländskt samhälle som helst. Efter ännu ett missfall, denna gång på de vitas sjukhus, häver en doktor förbannelsen över kvinnan och hon föder en son, får vi veta av eftertexterna.

Byns kvinnor är frispråkiga och ropar ”fittan är stark och din penis är slak” till en man som dristar sig till att störa en av deras ceremonier. En surgubbe man känner igen från många samhällen och kulturer, liksom mycket annat i denna skildring. Man förstår av Västviks programförklaring att det också varit ett syfte med dokumentären.

Aka-folkets skapelseberättelse tillhör dock de mer originella. I begynnelsen levde män och kvinnor åtskilda. Männen levde ett torftigt liv, klättrade i träden och samlade vildhonung, hade samlag med stenfrukter och fick bara pojkar. En kvinna smög sig över till männen och hade samlag med alla, åt av deras söta honung och insåg att man kunde ha nytta av dem. Så småningom förenades männen och kvinnorna.

Byns stora tragedi vilar emellertid endast en dagsmarsch bort, där det stora skogsbolaget drar en väg för sina avverkningsmaskiner.

De dansande andarnas skog finns att se på SvT Play ännu en tid.

Kommentarer

Läs mer

En enda gång om året…

Vitsippa, äppelblom, körsbärsblom, häggmispel, gullviva, hägg, kastanj och syren.

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...