Fortsätt till huvudinnehåll

Jakten på Kapten Klänning

På släppfesten för Jonas Trolles bok Jakten på Kapten Klänning (Leopard) kommer jag att tala med hans förra chef Eva vid människohandelskommissionen, också omnämnd i boken. Trolle skriver bland annat om vad det gör med en som människa att jobba med den här typen av brott, att dagligen konfronteras med de mest vidriga perversioner och unga flickors utsatthet. Hur man som make/maka och sexuell varelse förvandlas till ett neutrum. Det är inget man pratat om inom leden, men som alla varit medvetna om. Jag förstår av Eva att Jonas lyft på ett lock. Han berättar, när vi ses en tid senare, hur han fortfarande dagligen får mejl och telefonsamtal från kollegor som uttrycker sin uppskattning över boken; inte minst skildringen av hur ett seriöst polisarbete kan gå till. Och så öppen som han är med sina egna tvivel och tillkortakommanden blir den kritik han framför (mestadels uppåt i hierarkin) desto mer trovärdig.

Jag var själv en av två redaktörer för boken. En sak som slog mig i arbetet var den högre polisledningens taffliga hantering av informationen kring gripandet. Spaningsgruppen hade av självklara skäl hållit informationen om arbetet inom en mycket snäv krets, av rädsla för läckor till medierna och möjligen också till Lindberg själv, som fortfarande antogs ha många kontakter inom myndigheten. När han så greps i Falun i januari 2010 blev den högsta ledningen uppenbarligen tagen på sängen. När så journalister började belägra trappuppgången hos en av de brottsutsatta flickorna, vars namn råkat läcka ut, fick Jonas, som då var underordnad kriminalinspektör, och en pressinformatör ensamma hålla presskonferens inför en stor samling nyhetstörstande journalister. Då hade rykten om ett sexnätverk med höga samhällsföreträdare redan fått fäste.

Samma dag som presskonferensen hölls publicerade Svenska Dagbladet en intervju med dåvarande länspolismästaren i Stockholm, Carin Götblad, om kampen mot äldrebrotten. Föll man offer för det varumärkestänkande som blivit så vanligt inom Myndighetssverige? Eller var det ren ilska och besvikelse över att man hållits utanför en så betydelsefull utredning? Att det kunnat ses som en merit (stärkt ”varumärket Polisen”) att man gripit en av de egna verkar ingen ha reflekterat över.

När vi gick igenom vad tidningarna skrev dagarna efter Lindbergs gripande slås jag av hur alla ”källor inom polisen” som uttalar sig i medierna inte har en susning om vad som egentligen hänt. Gruppen som jobbat med fallet har ju hållit tätt. Dessa källor ”vet allt”, från hur tipset om GL kommit upp, vilka som ingår i detta ”sexnätverk” av höga samhällsföreträdare, hur spaningarna gått till osv. Inte en bokstav är rätt kan man se så här i efterhand. Uppenbarligen finns det poliser som antingen vill göra sig märkvärdiga, hålla sig väl med journalister eller bara tjäna en slant. Till och med allas vår polisprofessor är ute och cyklar i programmet Efterlyst (Känns i och för sig befriande att han inte vet allt om alla brott som begås i det här landet). Själv kommer jag nog att läsa löpsedlarna mer kritiskt i fortsättningen. Eller? Många av oss dras som getingar till sötsaker när det kommer till grova brott.

Även om jag är part i målet tycker jag vid en genomläsning av den färdiga boken att Jonas skildring av ett professionellt polisarbete är läsvärd, med en närvarokänsla, kombinerad med egna reflektioner och, inte minst, flickornas egna berättelser. Boken säljer bra, recensionerna har varit blandade (Vilken bok den annars så skärpta Åsa Linderborg läst när hon slarvat ihop sin insinuanta anmälan i Aftonbladet vet jag inte. Andra recensenter (som SvD) har i alla fall öppnat för en seriös debatt.)

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...