Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat juli 2014

Ensam lördagsmorgon i stan. Springer på folktomma gator bort mot Hornstull, över Liljeholmsbron (där det blir paus för broöppning), ner genom Marievik, förbi Årstadal och upp över Årstabron och hem igen. 7,3 km. Lite för långt egentligen med min nuvarande status, men skönt. Efteråt dusch, frukost på balkongen. Sedan arbete.
*
Jag tänker på Strindbergs ord ”Det är inte våra dygder, utan våra fel och brister som gör oss till människor” när jag läser Mattias Mächs artikel om Jan Johanssons Jazz på svenska. De perfekt (!) lagda dissonanserna, den dröjande pauseringen, oväntade hopp och krumsprång, allt det som gör musik levande.

Skivan har följt mig genom åren, från farsans rispiga vinyl till cd och nu strömmande genom datorn.
*
Jag sitter i soffan, lagar strumpor (vem gör sånt nuförtiden?) Ser Capote på SvT. Philip Seymour Hoffman lysande, förstås. Men en Oscarsstatyett är ju å andra sidan ingen garanti. Funderar över sanningshalten i filmen (apropå det jag skrivit om Monica Z). Om händelserna utspelat sig exakt som de skildras i filmen är irrelevant, tänker jag. Det viktiga är att skildringen fångar det väsentliga (essensen) hos en person. Det var där Monica Z-filmen brast, liksom Callgirl m.fl., till skillnad mot exempelvis Återträffen. Det hoppas och tror jag filmen om Capote inte gör.
*
Är tillbaka i Stockholm några dagar. Jobbar, sorterar böcker och slänger papper. En sorts bokslut över något som jag inte riktigt vet vad. Just nu sitter jag på balkongen och funderar över livet. Jag fyllde 63 i maj. Åren går.
*
Staten ska inte subventionera bostadsmarknaden. Hur många gånger har inte det hörts likt ett marknadsliberalismens mantra från politiker och ekonomer? Per Lindvall visar i Svenska Dagbladets (som alltid lysande) näringsbilaga hur det verkligen förhåller sig.

Staten subventioner det befintliga bostadsbeståndet årligen med runt
  • 30 miljarder kronor i ränteavdrag för lån
  • 15 miljarder i ROT-avdrag
  • Samt ytterligare ett okänt antal miljarder genom den avskaffade fastighetsskatten.
Denna politik driver upp priserna på befintliga bostäder, ökar bankernas vinster och stänger ute alla behövande som behöver en bostad.

Om jag inte läst Marx en gång i tiden skulle jag tro att det var dumhet. Nu tänker jag att det är intresset som styr. Dock inte folkflertalets.
*
Spefullt leende iakttar Johan Svedjedal läsaren från författarporträttet på bokens bakre flik. Men Ned med allt är ingen ironi, utan tvärtom en i förhållande till den rådande tidsanda hederlig genomgång av ett antal romaner, dikter och författarskap på 1960- och 70-talet. Tvärtemot vad som hävdats allt sedan 80-talet visar han på den rikedom i uttrycket som fanns, delvis grundad i mångas rötter i modernism och nyenkelhet kombinerad med en nyväckt vilja (tidsandan!) att utforska verkligheten. Långt ifrån allt var plakatpolitik. Okritisk är han inte, tvärtemot. Men boken är klart läsvärd.
*
Sov tio timmar i natt. Vaknade med en svårartad nedstämdhet. På natten har jag drömt att Lena och jag flyttar in i ett modernt hus/lägenhet – tillsammans med mina föräldrar. Många rum är ofärdiga, oinredda, fyllda med skräp och byggdamm. Diskussioner uppstår om rummen. Jag försöker se ut ett arbetsrum i de vindlande labyrinterna. En uppdragsgivare kommer på middag. Vi diskuterar ett kommande projekt. Han lämnar oss snabbt i röran. Jag anar en pendeltågs-/t-banestation alldeles intill.

Snabb förflyttning till Röstrandsgatan. Jag står i fönstret och ser en grupp förskolebarn springa över gatan mot räcket vid järnvägen med skidor i händerna. De försvinner ner mot S:t Eriksplan. Sen umgänge med några bekanta som jag inte känner mig bekväm med. Den ene blir kraftigt berusad.

– Menar du att du och Lena flyttade ihop med dina föräldrar?

A. skrattar när hon säger:

– Du vet vad ett hus brukar symbolisera i drömmarna?

Jo, jag vet att huset, enligt den schablonaktiga drömtydning jag annars är skeptisk till, står för det egna jaget. Dessvärre verkar det, enligt min anekdotiska erfarenhet, stämma. Jag funderar över vad alla dessa oinredda rum symboliserar. Och så detta eviga packande och flyttande. I dröm efter dröm.
*
Lagidrotter upphör aldrig att fascinera, tänker jag efter att ha sett Brasiliens genomklappning mot Tyskland i fotbolls-VM. Hur ett lag kan vara så mycket mer än summan av elva individer, eller falla samman i elva lösa delar som jagar om varandra.
*
Av mitt en gång normalsvenska sportintresse återstår annars i stort sett bara vanan att läsa sporten i morgontidningen. Därför ogillar jag den snart ett år gamla omgörningen av Svenska Dagbladet. Inte nog med att ett antal skrivande profiler ersatts med TT-telegram, sporten ligger sist i näringsdelen (som å andra sidan är outstanding i svensk press). Det stör min läsrytm. På grund av allt pendlande läser jag tidningen på paddan, ögnar förstasidan och ledarna, dyker eventuell ner i debatten på Brännpunkt och går sen över till nyheterna, inrikes och utrikes. Sen ska det vara sporten.

Kultur och ekonomi och annat mer svårtuggat läser jag till fikat och lunchen senare under dagen.
*
Sommarens stora äventyr har annars varit ett fågelbo mellan gäststugorna. Lena och jag upptäckte det kring midsommar. Några spräckliga ägg i en kruka på en hylla bredvid dörren till en av stugorna. Delvis inredd med kvarblivet julgransglitter. När dottern och hennes familj kommer ser hon som sin uppgift att ta ansvar för boet. Vi enas om att flytta redet högre upp, på en bjälke under taket, innan äggen kläcks. Aktionen lyckas, och en morgon hör vi svaga små pipanden från boet. Föräldrarna – vi identifierar dem snart som grå flugsnappare – ägnar därefter dygnets alla vakna timmar åt att mata de små varelserna. Kommer någon av oss för nära boet, sitter en av föräldrarna i oxeln på gårdsplanen och varnar.

En tidig morgon ser så dottern en av ungarna spatsera på takbjälken (under vilken hon försiktigtvis placerat några bräder som skydd). Den andre ungen har redan lämnat boet och övar start och landning på trädäcket. Några timmar senare är alla borta. Kvar i boet ligger en död unge.

– Fick den för lite mat? undrar hon, orolig för att vi stört familjen med vår närvaro.

Erik Rosenberg skriver om grå flugsnapparen i sin klassiska fälthandbok Fåglar i Sverige att den har för vana att bygga bon på de mest spektakulära ställen. Jag läser på nätet om bon i balkonglådor, stuprännor och skor (!). En trevlig bekantskap, men nästa gång får vi försöka med en holk.
*
En gång lyckades vår springer spaniel stänga in en katt i ett prång på baksidan av huset. Jag hörde hundskallen, skyndade fram och fick undan hunden från den fräsande katten, väl medveten om katters påstådda vana att attackera hundars ögon om de känner sig trängda. Aldrig att jag skulle lagt skulden på katten för det inträffade.

(Skrivet apropå den senaste händelseutvecklingen i Gaza.)
*
Vi sitter runt frukostbordet på altanen när ett flygfä gör envetna attacker mot mina ben. Det bränner till när den sätter sig på vaden. Jag slår jag till och utbrister:

– En bromsjävel!

Barnbarnet tittar bekymrat ner mellan springorna på altangolvet och frågar med den oskuld som endast en snart fyraåring kan uppvisa:

– Vart tog bromsjäveln vägen?
*
Jag ser Johan Stäel von Holstein i en av tv:s morgonsoffor. Superentreprenören tycker att de romska tiggarna längs våra gator, istället för att sitta ödmjukt på knä, borde starta eget, sälja såpbubblor och annat.

Jag tänker att han skulle besöka Istanbul, där står småpojkarna från den turkiska landsbygden på rad längs Galatabron och säljer cigarettändare och annat krams. Som Göran Greider påpekat att är det minst utvecklade ekonomierna som har flest antal småföretagare.
*
Yngsta barnbarnet fyller ett år om några dagar. Han började gå för snart två månader sedan. Nu tar han sig fram överallt, klättrar försiktig över trösklar och andra hinder, vänder ändan först när han tar sig ner för trappstegen på altanen. Vår utvecklingspsykologiska amatörteori säger oss att andrabarnet utvecklas snabbare och blir mer självständigt än det ständigt påpassade förstabarnet.

Gången är fortfarande styltig, som hos någon av A-lagarna nere vid Ringen. Armföringen som hos en gammal amfetaminist.

– Det är lillhjärnan, säger Lena.

I ena fallet utvecklas den, i det andra under avveckling.

Räcker man honom något, får man ett ”Tah” till svar, inte bara en gång. Snart kommer språket, som jag kunnat följa hos hans äldre syster och kusinen.
*
Att läsa Glenn Greenwalds bok om Edward Snowden (Storebror ser dig. Leopard) är som att blicka ner i en mörk håla från vilken denne hjälte (sällan har väl ett utslitet ord varit mer på sin plats som i hans och i Mannings fall) tagit sig ut med den heliga graal i form av dokument som får en att kippa efter andan.
*
– På ett personligt plan kan man ju bara ändra på sig själv, på hur man själv är.

– Det kan ju också handla om att man inte vill.

(Ur ett samtal)
*
Fredrik Reinfeldt visar sig för en gångs skull arg. I Sydsvenskan tycks han redan tagit ut valförlusten i förskott:
”Tycker svenska folket inte att arbetslinjen och ansvarstagande för offentliga finanser gäller längre – utan revolution och ställ samhället på ända – så kan jag bara svara: jag tror inte på det.”

Om det vore så väl tänker jag, nu är det nog inte ”revolution och ställa samhället på ända” som får människor att kräva tryggare anställningsformer (SEKO-strejken) och misstro vinstintressen inom skola och vård.

Återstår för statsministern och hans regeringskollegor att följa Brechts råd till regeringen i DDR. ”Är de missnöjda får de välja sig ett nytt folk”
*
C. frågar: – Var hon inte ens med dig på somrarna?

Vi talar om min barndoms somrar som jag tillbringade med min mormor på bondgårdar i Sörmland. Ibland kom min mammas kusin, sju år äldre än jag, på besök.

Nej, hon som var min mor jobbade och på semestrarna åkte hon utomlands med boyfriend (som hon sedermera gav på båten för att han inte var snäll mig. Det hör också till bilden). Färggranna vykort från Norge, Nederländerna, Italien och Paris i postboxen nere i stationssamhället. Dammiga landsvägar, smaken av vaniljstång eller päronglass inköpta i kiosken vid stationen. Doften av tjärade slipers och metall från järnvägen. Långa vägen hem, veckotidningar med ritningar på rymdraketer för hembygge, Kalaspuffar med plastleksaker.
*
Vandrar runt en eftermiddag i Visby under Almedalsveckan. För den som vill frossa i samhällsdebatt, kultur och politik finns här kvalificerade seminarier att delta i och lyssna till så att det räcker och blir över. Ungefär som ABF-huset i Stockholm en vardagkväll i november, skulle man kunna säga. Utanpåverket dominerar, menade Maria Wendt i en bok häromåret (Politik som spektakel. Atlas) som jag var redaktör för. Lägg ner spektaklet, var hennes drakoniska slutsats. Och visst tröttar det ständiga hänvisandet till ”sociala medier” dvs. de amerikanska mediejättarna Facebook/Instagram och Twitter. Böcker som Picketys Kapitalet på 600 sidor reduceras till en tweet på 140 tecken osv. Bränna sedlar och visa brösten för att uppmärksamma något som alla glömt vad det gällde men händelsen och bilderna lever kvar osv.

Men det som slår mig mest är hur storföretagen ökar sin närvaro år från år. Payex gård utanför vårt sovrumsfönster var under många år tillhåll för Vårdförbundet med seminarier i hälso- och sjukvårdsfrågan, nu ersatta av ett energikonsortium. Och de kan betala för sig. Markägarna, med regionen i spetsen, tar ut allt högre hyror vilket lett till att revisionsjättar, Telia med flera äter sig allt närmare in mot centrum.

Ensam på en gräsplätt vid Almedalen står Lotta från Ship to Gaza med en enkel banderoll och några flygblad.
*
När jag förra sommaren noterade Anders Sundelins inspirerande understreckare om Ted Gioias bok The Jazz Standards efterlysta jag en spellista. Nu finns sedan en tid en sådan tillgänglig på Spotify tack vare Anders (låtar som håller).

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...