Tankar i trappen

Sent omsider kommer en våg av kritiskt ifrågasättande av Anna Odells nu Guldbaggebelönade film Återträffen . En del tycker jag är nonsens, som att hon borde återvänt till skolan idag och pratat med lärare och elever. Annat förstår jag inte ( Dan Jönsson i DN ). Men visst funderar jag. Noga räknat kokar det hela ner till förhållandet mellan individ och kollektiv. Det är också här det börjar brännas.  Kollektiv, som de skildras i vår tid, är per definition av ondo; en tummelplats för mobbning, likriktning och övergrepp. Enda undantag tycks vara idrottens värld, där laget utgör en fristad. Anna Odell har gjort en lysande film, som ligger helt rätt i den tiden. Att sedan filmen, både vad gäller arbetsmetoden och utförandet lyfter sig skyhögt över det mesta i ett svenskt filmklimat som, vid sidan av dokumentären (dit Återträffen på sätt och vis hör), är en gäspning, gör den inte sämre. Mitt omdöme om filmen ändras inte. Men, visst tål frågan att tänka på. *** När jag skrivit...

Jag ligger i sängen. En lättare förkylning har hållit mig inne några dagar. Jag läser Christoffer Carlssons Den ensamme mannen från Salem .  En kriminalroman som verkar lovande, men jag retar mig på alla korrekturfel. Något med svenskan obekant rättstavningsprogram verkar ha gått fram genom texten och slitit isär ett godtyckligt urval sammansatta ord: ”augusti natten”, ”vatten tornet”, ”led stången”, ”pung kulor” osv. Det är alltså en e-bok jag läser. Jag förutsätter att felen inte finns i den tryckta versionen (men säker kan man aldrig vara). Merparten av e-böckerna görs idag utanför förlagens kontroll. Man lämnar en fil till en svensk producent som skickar den vidare till något företag i Indien, där pdf-en slås sönder (”krackas”) och sedan sätts ihop igen. Ibland med förödande resultat . Någon närmare kvalitetskontroll verkar inte ekonomin, kunnandet eller intresset tillåta. Skärmen på läsplattan är behaglig, svart text på ljus botten.  Typografin är...

Alla människor bär åtminstone på en berättelse, den om ens eget liv. Det är också utgångspunkten för Merete Mazzarellas bok Att berätta sig själv . Inspirationsbok för den som vill skriva om sitt liv. Inledningsvis tar Mazzarella spjärn mot Bodil Malmstens Så gör jag (recenserad i FiB/K 1/13 ); men där Malmsten är den stränge läraren, som betonar vikten av hårt arbete, disciplin och mycket läsning (för den som vill bli författare ska tilläggas), är Mazzarellas bok en lustfylld källa till inspiration för den som vill teckna ner berättelsen om sitt liv, vare sig för de egna barnen eller för en större publik. Med mängder av exempel, hämtade ut skrivarhandböcker, memoarer och inte minst eget liv och skrivande (Mazzarellas verklista upptar så här långt 13 titlar förutom mängder av essäer, understreckare etc.), vrider och vänder hon på frågor som ”Var ska man börja?” (skippa kronologin, hitta punkterna där det bränns, det som gör det angeläget att skriva, är hennes råd), livssymboler och...

Norstedts har dragit tillbaka Paul Frigyes bok om Jan Guillou  och kalabaliken är åter i full gång. Jag har vid några tillfällen skrivit kritiskt om förlagens minskande redaktionella ansvar för böckers innehåll och sina författare . Ord som jag står för. Men det innebär inte att förlagen kan eller ska göra författarens jobb. Författaren är både juridiskt och moraliskt ansvarig för det han eller hon skriver. I mitt arbete redigerar jag fackböcker, mestadels inom humaniora, samhälls- och naturvetenskap. Varje bok innehåller tusentals fakta och påståenden i frågor som jag omöjligt kan ha ingående kunskaper om. I en del fall är faktagranskning en nödvändighet, men i andra fall får man lita på författaren. Dorotea Bromberg och hennes redaktörer kan ju omöjligt veta vilken krögare i Stockholm som bor i hyresrätt och vem som bor i bostadsrätt (för att ta ett annat aktuellt exempel ). Alla gör vi fel, även författare, vi tar saker för givna, vi tänker en sak ...

Sockenbastun i Östergarn. Samlingspunkt för socknens damer (mellan 14–16) och herrar (desto fler, 16–19) på lördagarna, innan helgvilan. Samtalsämnena är de sedvanliga. Torsken har minskat, både till antal och i storlek, laxen har danskarna fått, enligt de mysterier som fiskekvoterna utgör. Det varma vädret har gjort att det gått att fortsätta med jordbruket långt in i december. Räv, råbock och jakt avhandlas, liksom bredbandsutbyggnaden som äntligen kommit igång. Med gemensamma krafter ska två socknar – Gammelgarn och Östergarn – äntligen få fiberoptik och ett stabilare bredband. De som inte ansluter sig tråkas lätt, med glimten i ögat. Halsstarriga gubbar är det ändå ingen som rår på. Det är inte alla gånger så lätt för en utsocknes att hänga med i gotländskan som den talas mellan infödda. Någon har varit i Stockholm nyligen, där gick alla med lurar i öronen och titta ner i en sån där platta i handen,  ” som en kompass ” . På tunnelbanan och busse...

Vännen H. kommenterar i ett mejl det jag skrev om Nelson Mandela och Sydafrikas ekonomiska politik. Det får bli betraktelsen så här dan före dan: ” Mitt ämne - bortsett från våra varmaste jul- och nyårsönskningar - är det Du skrev i Din blogg om hur ANC hanterade förhandlingarna 1992-94 om det framtida ekonomiska styrskicket för Republic of South Africa [RSA]. Det var F.V. de Klerk samman med det dåvarande finansdepartementet som 1992 – 93 förhandlade fram villkoren för en  ’ Transition ’  till en ANC-ledd regering. Detta gjordes i nära samarbete med IMF och Världsbanken. Således hade fredspristagaren de Klerk ritat den ekonomiska och institutionella kartan ett år innan ANC hade en reell möjlighet att göra något åt saken 1993 – 94. Mandela, Joe Slovo och Cyrill Ramafosa satt fast i något som redan var överenskommet - en klassisk nyliberal agenda för den nya regeringen, ( Washington Consensus ) mot att få låna ca 50 mdr USD till hög ränta för att stärka RSA:s ban...

I en intervju svarar Martin Schibbye på frågan hur den ondska han och Johan Persson upplevt under sin tid i öknen och fängelset påverkat hans syn på människan: Det finns nån form av mytbildning, att stänger man in 200 människor i ett skjul och så ger man mat för 50, då kommer 100 att slå ihjäl de andra 100. ”Så funkar människan, människan är egoist, yadi, yadi. Vi har ju suttit i ett sådant skjul med 200 pers, där det bara funnits mat för 50 och man slår inte ihjäl varandra. Man hjälps åt. Man delar på maten. Det ger nånstans hopp om mänskligheten, även om man upptäckt det i ett av de mest för jävliga fängelserna på Afrikas horn. Den myten om hur vi människor är mot varandra i utsatta situationer, den har vi fått se krossad. ( En bok En författare , UR 26/10 2013 ) *** ” Statistik lugnar alltid ” . Leif GW Persson i Veckans brott , SvT. *** Janet Yellen spås bli ny chef för FED, USA:s centralbank.  ” Hennes forskning rör arbetsmarknaden, där hon bland annat ...

”Kransen” eller Midsommarkransen i södra Stockholm har varit skådeplats för flera av Kjell Johanssons romaner i den hyllade sviten ”De utsatta”. Nu återvänder han till förorten där han växte upp under 1940-talet, den här gången på ett sprudlande berättarhumör.  I Mammas gata målar han upp en myllrande fresk av tjuvfamiljer, A-lagare, utsatta, skötsamma arbetare, familjer och ensamstående. Vi hör ljuden, känner dofterna och ser människorna. Det är en miljö där munvigheten och den kvicka repliken står högt i kurs. En mans anseende hänger ihop med vilket yrke han har, en kvinnas med hur hon sköter familjens ekonomi. Skrönorna runt kaféborden är många, ett arv Kjell Johansson förvaltat genom hela sitt författarskap. (Fråga mig inte hur han kan minnas allt, så in i minsta detalj, eller vad som är sant och riktigt.) Mammas gata väcker också tankar om förhållandet mellan individ och kollektiv, mellan konformism och egenart. I folkhemmets epok, där allt avvikande väckte misstänksamh...

På Förlagsklubbens årsavslutning häromveckan talade Piratförlagets vd och chef Ann-Marie Skarp om sin tid i förlagsbranschen, om hur hon som 22-åring trädde in i det stora huset på Riddarholmen som sekreterare åt förlagschefen Lasse Bergström. Norstedts var då ett stor och mäktigt förlag, där tryckpressarna dunkade på bottenvåningen, böckerna sattes och bands högre upp i huset, och en halvtrappa upp från allmänförlaget huserade Norstedt Juridik , då pelare i en verksamhet som bar förlaget genom år av ebb och flod. I den gemensamma matsalen och framför kaffeautomaten i trapphuset möttes förläggare, sekreterare och tryckare. Det fanns mycket att fundera över i det Skarp sa, inte minst om vikten av långsiktiga och ansvarsfulla ägare. Det frågetecken hon satte för de litterära agenternas roll på den inhemska marknaden utlöste en livlig diskussion i församlingen. Men det var särskilt en sak hon sa som jag fäste mig vid: – När en författare kom upp på förlaget var det röda mattan som gä...

Samma kväll som 50 000 åskådare biter på naglarna inför mötet mellan Sverige och Portugal på Friends Arena, ser jag ett annat gastkramande möte, Anna Odells rosade debutfilm Återträffen . Och visst är den första delen med den fiktiva klassåterträffen bra – riktigt bra. Anna Odell är lysande i rollen som sig själv – spröd, stark, självlysande – när hon gör det som alla som varit mobbad nog innerst inne önskar. Men det är filmens andra del jag bär med mig, flera dagar efter att dörrarna till biomörkret stängts bakom mig. I denna del tar ”Anna Odell” kontakt med sina gamla klasskamrater med avsikt att bjuda in dem att se och diskutera filmen. I verkligheten blev hon ju aldrig bjuden på den där klassåterträffen, 20 år efter att de slutat nionde klass. Var det det här som de var rädda skulle hända? frågar hon sig Det är lätt att sitta på läktaren och förfasa sig. Odells meritförteckning innehåller ju en del som gör att många tvekar, det kan jag förstå. Men sättet de gör det på?! Mån...

Under några år i början och mitten av 1990-talet bevakade jag och skrev en del om alkohol- och drogfrågor. Resultatet blev ett antal artiklar och broschyrer, bland annat e tt studiematerial om alkohol åt RNS ,  för övrigt det enda jag skrivit som översatts till ryska. Ett av de uppdrag jag fick var att reda ut sanningen bakom påståendena att alkohol är nyttigt för hjärtat, som då spreds inte minst av hjärt- och kärlläkare och med alkoholindustrins goda minne. Beställaren var nykterhetsorganisationen IOGT, så svaret kunde ju tyckas vara givet, förutsatt att jag inte skulle såga av den gren jag satt mig på. I akt och mening att fördjupa mig i ämnet kontaktade jag Sven Andréasson, redan då en stigande auktoritet inom alkoholforskningen, och den ende som gjort en systematisk genomgång av de studier som låg till grund för de nya rönen. Under en dryg timme uppe på Sabbatsbergs sjukhusområde, där han då var placerad, fick jag en lektion i konsten att läsa och tolka statistik. Ett stati...

Martina Montelius lilla debutbok Främlingsleguanen lämnar mig ingen ro. Berättelsen handlar om en (snart) femåring som en dag stänger dörren bakom sig och lämnar dagiset, där hon mest suttit under snickarbänken och i torkskåpet, sedan personalen gett upp allt hopp om att få med henne på barnens aktiviteter. I fortsättningen tillbringar hon sin mesta tid i lägenheten, tittandes på tv och samtalande med sin kultiverade leguan, när hon inte går till Hemköp och djuraffären för att handla mat till sig och sin vän. "Upphovsmännen" är på annan ort, oklart var, uppgifterna varierar. Pengar så det räcker finns undanstoppade i byrålådor, inuti böcker och under soffor. I mognad och ålder tycks Veronika (som hon ibland heter) pendla mellan en liten vuxen (som både läser och skriver) och ett barn ("jag kan inte klockan"). Det är en roman, fylld av iakttagelser, om en liten människas utsatthet som slår an en sträng i mitt bröst och som inte bara kommer av att jag har två barnbarn...

En av mina favoritsträckor har varit att springa längs stranden här ute på östra Gotland. Tre till fyra kilometer på strandängar, gräsmark, sand, grus och klappersten. Här och var en dunge enbuskar att snitsla sig fram genom och en och annan tall att böja sig under. Men inte nu längre. En gång i slutet av sommaren, just när jag lämnat stranden bakom mig och kommit upp på landsvägen, högg det till i utsidan av vaden, strax under högerknät. Jag började halta. En vecka senare gjorde jag ett nytt försök. Samma resultat. F-n också, ska jag också drabbas av det här. Löparknä! Jag trodde att jag med min framfotsteknik var vaccinerad mot sånt här. Fick tid hos sjukgymnast efter nån månad. Han bände och vred på knä och lår, konstaterade en lätt svullnad som redan börjat ge med sig. Sen tog han några steg tillbaka, mönstrade mina båda ben och konstaterade att ”du har ju inga muskler på högerlåret”. Jag fick göra knäböjar med ett ben i taget: vänster ben inga problem, höger ben, jag darrar värre...

Vad Povel Ramel och Owe Törnquist var för den svenska underhållningsmusiken blev Pugh Rogefeldt för rockmusiken i vårt land. I en tid när engelskan stod för allt som var ”inne” och ”framåt” kastade han av sig det främmande språket och fann ett uttryck på sitt lands egna tungomål. Nu har arbetargrabben från Västerås berättat historien om sin uppväxt och om de turbulenta åren kring 1970 då han revolutionerade den svenska rockmusiken. Med låtar som Dinga Linga Lena, Här kommer natten och Surabaya Johnny la han bland annat grunden för den svenska proggen. För det belönades han med spott och spe för att han valde att stå kvar på det ”kommersiella” skivbolaget Metronome (med artister som Cornelis Vreeswijk, Ola Magnell och Bernt Staf i sitt stall). Det är historia nu, och artister som Lundell, Plura, Kajsa Grytt och Thåström, ja alla som sjunger rock på svenska står i evig tacksamhetsskuld till Pugh. 73 är en historia med fokus på händelser och människor, berättad med hans egna ord i...

Kajsa Ekis Ekman skriver om hur en amerikansk vän berättade att hennes mormor varit med om den stora depressionen. ”Was she depressed?” skämtade Ekman tillbaka. Hon tyckte att det var en slump att orden för ekonomisk kris och mental ohälsa var samma. Nu när hon arbetat med sin bok om krisen i Grekland ( Skulden . Leopard förlag 2013 ) förstår hon att under en ekonomisk depression är man deprimerad: Alla är det. Jag brukade tro att sinnestillståndet, humöret, var något individuellt. Så fel jag hade … Under stora händelser, som kriser, krig och revolutioner börjar hela städer andas tillsammans. Jag märker det mycket tydligt varje gång jag kommer till Aten: luften signalerar ibland oro, ibland sorg, ilska eller uppgivenhet. (s. 12) Jag tänker att det inte bara gäller för länder som sjunkit lika djupt i det ekonomiska moraset som Grekland. Även det ekonomiska och sociala tillståndet i länder som vårt sätter sina spår i vår hälsa och våra sinnen. ”Vi lever i ett psykologiserande samhälle...

På de slingrande bergsvägarna på norra Mallorca inser jag den evolutionära fördelen med det vi kallar tunnelseende. Med blicken fast fixerad vid vägbanan framför oss undviker jag att blicka ner för branterna vid sidan av vägen när jag rullar vår hyrda Audi genom hårnålskurvorna. Ändå är asfalten hel och stenmurarna välhållna. Skyltar varnar för tät busstrafik mellan 13 och 15 när vi rullar ner mot Port de sa Callobra och de mäktiga klippformationerna vid Torrent de Pareis. *** Så har då Leif GW Persson tagit steget fullt ut och gjort Evert Bäckström till huvudperson i sin nya roman Den sanna historien om Pinocchios näsa  och som vanligt när det kommer från GW en riktig bladvändare. Hur man kan göra en så osympatisk person underhållande är en gåta. Eller kanske ändå inte? Här kan vi upplysta  frossa i en grottmänniskas alla förbjudna tankar om kvinnor, sex, bögar, invandrare, attackflator och allmänt inkompetenta medborgare och poliser. Poängen är väl att GW har humor, säge...

Vännen H. mejlar. I de meddelanden vi stundom utväxlar har jag ställt frågan om vi är korkade som gläds åt några hundringar mer i plånboken och sedan svär över nedskärningar i de offentliga skattefinansierade verksamheterna. Han skriver: Nej, jag tror inte folk i allmänhet är korkade i betydelsen korta i huvudet. Däremot fruktar jag de är illa informerade pga upplevd tidsbrist och/eller ointresse. Det beramade "livspusslet" med barn, bostads-, bil- och studielån och ett alltmer osäkert, krävande arbetsliv. Rädslan för att trilla ned i prekariatet. Det blir rätt mycket av "swim or sink" och då är det inte lätt att ta sig den tid och möda som krävs för att erövra överblick och se sammanhang. Referensramen blir då därefter. Då kan det – trots en vag olust – vara nära till hands att köpa ytterligare en skattesänkning. Det kan hjälpa till med räntan på 2,5 miljonerslånet, även om man inte amorterar. Ingen, utom möjligen Mona Sahlin, älskar väl att betala skatt, m...

eller  Varför jag inte åker till bokmässan Det blippar till i mobilen. Ett mess trillar in från en författare och kollega: ”Tom! Var är du? Jag trodde du bodde på bokmässan. Här glider vi runt på en göteborgsk räkmacka och levererar plattityder… medan vi ju vet att det är du som gjort jobbet. Nu är det gratis fylla på x:s kreditkort.” Ja, varför är jag inte på bokmässan? Det är två år sen sist nu, och dessförinnan åtta år. Men under slutet av 80-talet och hela 90-talet bodde jag där, bokstavligt. När någon ringde och ville få mig att köpa annonsplats i en facktidskrift eller boka plats på nån mässa kunde jag alltid svara att de pengar jag har till marknadsföring de lägger jag på hotell och resa till bokmässan i Göteborg. Där finns alla en frilansande redaktör i bokbranschen behöver. Ungefär så. Men inte nu längre. Varför? Det finns förstås en personlig dimension i det här som handlar om en sjukskrivning, depression och utmattning i början av 2000-talet ( som jag skriv...

Vi ramlar ner på Mallorca en vecka i september för semester. Hyr en bil, blir rekommendera att ta oss norrut till Sóllier en timmes väg upp i norr. Vi följer en bil som kör mot enkelriktat. Hamnar på ett spårvagnsspår och kör in på vad som visar sig vara lördagsmarknaden i den lilla staden. Folk viftar och pekar. Vi vinkar glatt tillbaka, lyckas vända bilen i trängseln och tar oss ut. -- Haha, turistas, messar sonen glatt nä r vi rapporterar . *** Jag läser Bodil Malmstens Och e tt skepp med sju segel ... (Finistère/Modernista). Bäst tycker jag om hennes underskruvade noteringar ( ” flyger långt men studsar lågt ” ) , som när hon förklarar kravallerna i Husby med ett anslag hon läst vid gungbrädorna i lekparken. Trycker man ner något på ena sidan åker det upp på andra sidan. Orsak och verkan. Smashar kan andra stå för i samhällsdebatten. *** Att resa. En punkt på kartan blir plötsligt en ort, ett samhälle med gator, torg, en kyrka och en spårvagn i trä som tar turister ner ti...

Ett av huvudnumren vid Barack Obamas mellanlandning i Stockholm på väg till S:t Petersburg var besöket vid synagogan och träffen med Raoul Wallenbergs anhöriga. Inte lika uppmärksammat blev Hammarskjöldkommissionens betänkande som kom ( SvD 11/9-13 ), några dagar efter Obamas besök. Tidpunkten var lägligt vald skulle det visa sig när man tittade på innehållet. Sverige har ju haft ett par framstående personligheter som dött under oklara omständigheter på utlandsuppdag sedan andra världskriget: Folke Bernadotte, Raoul Wallenberg och Dag Hammarskjöld. Bernadotte är det väl snart bara kungafamiljen som kommer ihåg (det är därför vi inte haft något officiellt statsbesök i Israel, hela historien berättas i Göran Buréns Mordet på Folke Bernadotte ) och Dag Hammarskjöld dammas ju av vid högtidliga tillfällen. Allt fokus är på Wallenberg, vars död ännu är höljd i dunkel och som nu, när Ryssland ånyo seglar upp som det stora hotet i våra medier, är lämplig att påminna om. De visar sig när ...