Att berätta sig själv

Alla människor bär åtminstone på en berättelse, den om ens eget liv. Det är också utgångspunkten för Merete Mazzarellas bok Att berätta sig själv. Inspirationsbok för den som vill skriva om sitt liv. Inledningsvis tar Mazzarella spjärn mot Bodil Malmstens Så gör jag (recenserad i FiB/K 1/13); men där Malmsten är den stränge läraren, som betonar vikten av hårt arbete, disciplin och mycket läsning (för den som vill bli författare ska tilläggas), är Mazzarellas bok en lustfylld källa till inspiration för den som vill teckna ner berättelsen om sitt liv, vare sig för de egna barnen eller för en större publik.

Med mängder av exempel, hämtade ut skrivarhandböcker, memoarer och inte minst eget liv och skrivande (Mazzarellas verklista upptar så här långt 13 titlar förutom mängder av essäer, understreckare etc.), vrider och vänder hon på frågor som ”Var ska man börja?” (skippa kronologin, hitta punkterna där det bränns, det som gör det angeläget att skriva, är hennes råd), livssymboler och omvälvande händelser, och varför doftminnen kan vara en ingång till vårt sinnliga förflutna.

Mazzarella skriver kvickt och lärt om vårt bedrägliga minne (skillnaden mellan vad vi minns och vad vi fått återberättat för oss), varför det är bättre att skriva dåligt än ingenting alls och punkterar myten att man från början måste veta exakt vart man är på väg i sitt skrivande.

Men hur är det med faktagranskningen på våra stora förlag? Martin Schibbye tillfångatogs i Ogaden och ingen annanstans. En samlad förteckning över alla de böcker Mazzarella delar med sig av i texten hade också varit till glädje för den som vill gå vidare på egen hand.

Men det är anmärkningar i marginalen. Friheten från konventioner och mängden av inspirerande exempel gör att man efter avslutad läsning omedelbart vill ta fram anteckningsböcker och dator och börja skriva.

Att berätta sig själv
Merete Mazzarella
Forum 2013
Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 1/14