Fortsätt till huvudinnehåll

Att berätta sig själv

Alla människor bär åtminstone på en berättelse, den om ens eget liv. Det är också utgångspunkten för Merete Mazzarellas bok Att berätta sig själv. Inspirationsbok för den som vill skriva om sitt liv. Inledningsvis tar Mazzarella spjärn mot Bodil Malmstens Så gör jag (recenserad i FiB/K 1/13); men där Malmsten är den stränge läraren, som betonar vikten av hårt arbete, disciplin och mycket läsning (för den som vill bli författare ska tilläggas), är Mazzarellas bok en lustfylld källa till inspiration för den som vill teckna ner berättelsen om sitt liv, vare sig för de egna barnen eller för en större publik.
Med mängder av exempel, hämtade ut skrivarhandböcker, memoarer och inte minst eget liv och skrivande (Mazzarellas verklista upptar så här långt 13 titlar förutom mängder av essäer, understreckare etc.), vrider och vänder hon på frågor som ”Var ska man börja?” (skippa kronologin, hitta punkterna där det bränns, det som gör det angeläget att skriva, är hennes råd), livssymboler och omvälvande händelser, och varför doftminnen kan vara en ingång till vårt sinnliga förflutna.
Mazzarella skriver kvickt och lärt om vårt bedrägliga minne (skillnaden mellan vad vi minns och vad vi fått återberättat för oss), varför det är bättre att skriva dåligt än ingenting alls och punkterar myten att man från början måste veta exakt vart man är på väg i sitt skrivande.
Men hur är det med faktagranskningen på våra stora förlag? Martin Schibbye tillfångatogs i Ogaden och ingen annanstans. En samlad förteckning över alla de böcker Mazzarella delar med sig av i texten hade också varit till glädje för den som vill gå vidare på egen hand.
Men det är anmärkningar i marginalen. Friheten från konventioner och mängden av inspirerande exempel gör att man efter avslutad läsning omedelbart vill ta fram anteckningsböcker och dator och börja skriva.

Att berätta sig själv
Merete Mazzarella
Forum 2013
Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 1/14

Kommentarer

Läs mer

En enda gång om året…

Vitsippa, äppelblom, körsbärsblom, häggmispel, gullviva, hägg, kastanj och syren.

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

Göran Perssons förlorade heder

För ett par månader sedan kunde man i Folket i Bild/Kulturfront läsa ett reportage om ABF-huset i Stockholm . En livaktig verksamhet (2500 kulturprogram, möten och seminarier år 2005) präglad av en tro på folkbildning och samtal som en grund för demokrati och medborgarskap. En av de aktiva bakom verksamheten är förre utbildningsministern Bengt Göransson. Sedan valförlusten 1991 har han arbetet med programverksamheten. – Jag är inne på min trettioförsta termin. Jag är inte anställd, har ingen lön, sitter inte i någon styrelse. Jag hjälper till att ordna program, ringa föreläsare och skriva programtexter. I regel är jag programvärd på kvällarna för ”mina” arrangemang. Jag tycker om praktisk organisation. Därutöver är Bengt Göransson aktiv i IOGT:s Älvsjöavdelning. I sin verksamhet förespråkar han öppenhet; låta meningsmotståndare få tid och plats, vidga samtalet. Detta är ingen folkhemsnostalgi. Bengt Göransson, liksom ABF-huset, finns här och nu, snett mittemot det socialdemokratiska p...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...