Fortsätt till huvudinnehåll

Förlagen, journalisterna och sanningen

Norstedts har dragit tillbaka Paul Frigyes bok om Jan Guillou och kalabaliken är åter i full gång. Jag har vid några tillfällen skrivit kritiskt om förlagens minskande redaktionella ansvar för böckers innehåll och sina författare. Ord som jag står för. Men det innebär inte att förlagen kan eller ska göra författarens jobb. Författaren är både juridiskt och moraliskt ansvarig för det han eller hon skriver.
I mitt arbete redigerar jag fackböcker, mestadels inom humaniora, samhälls- och naturvetenskap. Varje bok innehåller tusentals fakta och påståenden i frågor som jag omöjligt kan ha ingående kunskaper om. I en del fall är faktagranskning en nödvändighet, men i andra fall får man lita på författaren. Dorotea Bromberg och hennes redaktörer kan ju omöjligt veta vilken krögare i Stockholm som bor i hyresrätt och vem som bor i bostadsrätt (för att ta ett annat aktuellt exempel). Alla gör vi fel, även författare, vi tar saker för givna, vi tänker en sak och skriver en annan, slarvar, missar att dubbelkolla osv. Det är där en redaktörs och förläggares erfarenhet och kunskap kommer in. Var bränns det? Vilka fallgropar kan vi ana? (Hur Bonniers kunde missa historien om Hildebrand är av den anledningen obegripligt med tanke på att Norstedts under stor turbulens fått dra tillbaka en tidigare bok av samme författare med samma fel i.)
Jag har av naturliga skäl inte läst Frigyes bok. Jag vet inte hur jag skulle agerat om jag fått hans manus i min hand. Frigyes förläggare Peter Karlsson är en erkänt skicklig och erfaren redaktör (mottagare av Förlagsklubbens redaktörspris så sent som 2009). Osvuret är alltså bäst, men kanske att jag satt frågetecken för uppgiften om Guillous far och farfar under andra världskriget och frågat författaren en extra gång. Och ryktena om hur det gick till när Guillou slutade på Solbacka har varit i svang sedan filmatiseringen av Ondskan. Frigyes förklaring till varför han inte konfronterade Guillou med dessa uppgifter under sina många samtal med honom är svår att förstå (att ”han använt sig av andra källor för att visa att Guillou kan tänja på sanningen”). Men shit happens i vårt jobb, som Guillou skrev när han försvarade Hanne Kjöller i Aftonbladet.
Att ge ut böcker om journalister verkar vara det närmaste ett självmordsuppdrag man kan komma som förläggare idag. Det vore synd om turbulens kring Hanne Kjöllers och Paul Frigyes böcker skulle skrämma till tystnad och vi enbart skulle få nöja oss med hjälteskildringar som Lena Sundströms i och för sig mycket läsvärda Spår. Jan Guillou har varit utomordentlig skicklig i att bygga upp bilden av sig själv. Det utdrag som Dagens Nyheter publicerade i helgen gjorde i alla fall mig nyfiken på Frigyes bok.
***
Ett personligt PS. Paul Frigyes ringde mig för något år sedan och ställde frågor om Guillous tid på Folket i Bild/Kulturfront. Guillous bild av tiden på tidningen som han beskriver den i sina memoarer skiljer sig på flera punkter från min. Men innebär det att han ljuger? Eller att jag ljuger när jag hävdar att han aldrig fått sparken från tidningen. Minnet är en bedräglig vän.
Läs även andra bloggares åsikter om och om .
Etiketter: ,
Etiketter:

Kommentarer

stefan lindgren sa…
Guillouboken luktar lite "Tack för senast!" från Norstedts sida. Guillou lämnade förlaget med buller och bång för att starta Piratförlaget. Efter Guillous väldokumenterade dementier på två punkter tror jag det är kört för boken. Kapitlet i DN om Keith Cederholm var inte heller någon upplyftande läsning. Det innebär inte att man inte kan ha invändningar mot Guillou - det har jag haft. Men hämnd är en dålig rådgivare.
09 januari, 2014 10:21
Skicka en kommentar

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...
En kommentar
Läs mer

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...
8 kommentarer
Läs mer

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...
Skicka en kommentar
Läs mer

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...
Skicka en kommentar
Läs mer