Förlagen, journalisterna och sanningen

Norstedts har dragit tillbaka Paul Frigyes bok om Jan Guillou och kalabaliken är åter i full gång. Jag har vid några tillfällen skrivit kritiskt om förlagens minskande redaktionella ansvar för böckers innehåll och sina författare. Ord som jag står för. Men det innebär inte att förlagen kan eller ska göra författarens jobb. Författaren är både juridiskt och moraliskt ansvarig för det han eller hon skriver.

I mitt arbete redigerar jag fackböcker, mestadels inom humaniora, samhälls- och naturvetenskap. Varje bok innehåller tusentals fakta och påståenden i frågor som jag omöjligt kan ha ingående kunskaper om. I en del fall är faktagranskning en nödvändighet, men i andra fall får man lita på författaren. Dorotea Bromberg och hennes redaktörer kan ju omöjligt veta vilken krögare i Stockholm som bor i hyresrätt och vem som bor i bostadsrätt (för att ta ett annat aktuellt exempel). Alla gör vi fel, även författare, vi tar saker för givna, vi tänker en sak och skriver en annan, slarvar, missar att dubbelkolla osv. Det är där en redaktörs och förläggares erfarenhet och kunskap kommer in. Var bränns det? Vilka fallgropar kan vi ana? (Hur Bonniers kunde missa historien om Hildebrand är av den anledningen obegripligt med tanke på att Norstedts under stor turbulens fått dra tillbaka en tidigare bok av samme författare med samma fel i.)

Jag har av naturliga skäl inte läst Frigyes bok. Jag vet inte hur jag skulle agerat om jag fått hans manus i min hand. Frigyes förläggare Peter Karlsson är en erkänt skicklig och erfaren redaktör (mottagare av Förlagsklubbens redaktörspris så sent som 2009). Osvuret är alltså bäst, men kanske att jag satt frågetecken för uppgiften om Guillous far och farfar under andra världskriget och frågat författaren en extra gång. Och ryktena om hur det gick till när Guillou slutade på Solbacka har varit i svang sedan filmatiseringen av Ondskan. Frigyes förklaring till varför han inte konfronterade Guillou med dessa uppgifter under sina många samtal med honom är svår att förstå (att ”han använt sig av andra källor för att visa att Guillou kan tänja på sanningen”). Men shit happens i vårt jobb, som Guillou skrev när han försvarade Hanne Kjöller i Aftonbladet.

Att ge ut böcker om journalister verkar vara det närmaste ett självmordsuppdrag man kan komma som förläggare idag. Det vore synd om turbulens kring Hanne Kjöllers och Paul Frigyes böcker skulle skrämma till tystnad och vi enbart skulle få nöja oss med hjälteskildringar som Lena Sundströms i och för sig mycket läsvärda Spår. Jan Guillou har varit utomordentlig skicklig i att bygga upp bilden av sig själv. Det utdrag som Dagens Nyheter publicerade i helgen gjorde i alla fall mig nyfiken på Frigyes bok.

***

Ett personligt PS. Paul Frigyes ringde mig för något år sedan och ställde frågor om Guillous tid på Folket i Bild/Kulturfront. Guillous bild av tiden på tidningen som han beskriver den i sina memoarer skiljer sig på flera punkter från min. Men innebär det att han ljuger? Eller att jag ljuger när jag hävdar att han aldrig fått sparken från tidningen. Minnet är en bedräglig vän.

Läs även andra bloggares åsikter om Jan Guillou och om litteratur.

Etiketter: Bokbranschen, Litteratur