Fortsätt till huvudinnehåll

Den ljusnande framtid är e-bokens. Eller?

Jag ligger i sängen. En lättare förkylning har hållit mig inne några dagar. Jag läser Christoffer Carlssons Den ensamme mannen från Salem.  En kriminalroman som verkar lovande, men jag retar mig på alla korrekturfel. Något med svenskan obekant rättstavningsprogram verkar ha gått fram genom texten och slitit isär ett godtyckligt urval sammansatta ord: ”augusti natten”, ”vatten tornet”, ”led stången”, ”pung kulor” osv.
Det är alltså en e-bok jag läser. Jag förutsätter att felen inte finns i den tryckta versionen (men säker kan man aldrig vara). Merparten av e-böckerna görs idag utanför förlagens kontroll. Man lämnar en fil till en svensk producent som skickar den vidare till något företag i Indien, där pdf-en slås sönder (”krackas”) och sedan sätts ihop igen. Ibland med förödande resultat. Någon närmare kvalitetskontroll verkar inte ekonomin, kunnandet eller intresset tillåta.
Skärmen på läsplattan är behaglig, svart text på ljus botten.  Typografin är inte den roligaste, kantiga typsnitt, gluggig text osv. Alla kommandon, utöver att ”vända blad”, är besvärande långsamma och omständliga. Bildåtergivningen ska vi tala tyst om. Men det lär finnas bättre plattor.
Jag har en minipadda också. Med Apples designtänkande i botten är den typografiska kvaliteten överlägsen. Suverän bildkvalitet, lättmanövrerad, alla andra funktioner (mejl, webb, anteckningar) och appar är lätt tillhands, men lockar också till annat. Och strålningen från skärmen kan upplevas tröttande i längden och gör det (till skillnad mot läsplattan) omöjligt att sitta ute en solig dag och läsa. Pro et contras, med andra ord.
Mitt intresse för e-böcker bottnar inte i första hand i en lust att tömma bokhyllorna eller värna träden. Får jag välja läser jag hellre på papper. Men nu ville jag inte gå ut, istället laddade jag ner boken på mindre än en minut, när den väl var betald. Vid sidan av mitt redaktionella och grafiska arbete producerar jag också e-böcker.  Det är ett medium och en självklar distributionskanal vid sidan av andra. Tillsammans med formgivaren Gary Newman försöker jag övertyga de förlag jag arbetar åt att de ska lägga lite omsorg på utformningen av sina e-böcker och inte bara kopiera den tryckta boken. Det går väl sisådär. ”Vi har inte satt oss inte i det där än”, är ett vanligt svar. Men skärmen är ett eget medium som ställer särskilda krav på formen.
I Svensk Bokhandel läser jag att e-böckerna stod för 14 procent av försäljningen på den amerikanska bokmarknaden förra året, samma som 2012. Samtidigt ökade försäljningen av inbundna böcker med nära 8 procent. ”Vi blir allt mer säkra på att försäljningsutvecklingen för digitala böcker stagnerar”, säger en talesperson för Yahoo. Och det har tidigare stått klart att det är försäljningen av pocketböcker som minskat mest till följd av e-böckernas frammarsch i väst.
14 procent är ingen föraktlig del. (Det motsvarar ungefär pocketböckernas andel av försäljningen i vårt land.) I Sverige låg e-böckernas andel på 1 (en) procent 2012. Det finns mycket kvar att göra, men än är det för tidigt att utropa pappersbokens död. Hotet mot boken som medium, både på papper och digitalt, kommer nog snarare från en havererad skol- och kulturpolitik och – på sikt – möjligen minskande läsning till följd av dataplattornas och mobilernas lockelser i form av sociala medier, appar, spel och annan förströelse.
***
Jag får ett meddelande om en uppdatering av programvaran till min läsplatta, 115 Mb att ladda ner. Intressant, tänker jag, nu kanske det händer något. ”För lättare åtkomst till Sonys nätbutik”, kommer så förklaringen. Marknadsavdelningen har sagt sitt.
Christoffer Carlssons bok utsågs till årets bästa kriminalroman 2013 av Deckarakademin.
Läs även andra bloggares åsikter om

Kommentarer

Mycket intressant inlägg du har skrivit. Själv har jag också funderat på vad som är viktigt vid publicering av eböcker i ett inlägg.

Läs mer

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Vem är viktigast?

Delar av alliansen verkar vilja blåsa till strid om det halverade Rut-avdraget. Jag tvivlar inte på att detta är hjärtefråga hos halva valmanskåren. Varje gång någon (även jag själv) frågar mig varför jag är emot Rut-avdraget svarar jag med en motfråga: ”Vem städar hemma hos städhjälpen?”, ”Vem passar den filippinska barnflickans barn på andra sidan jordklotet?”. Hela företeelsen bygger ju på att somligas tid anses viktigare än andras. Inte var det ett livspussel Maja Ekelöf stretade med när hon skrev Rapport från en skurhink " men hennes tid var lika knapp, heltidsarbetade ensamstående mor med fyra barn. Men, frågar kanske någon, är inte vissa yrken viktigare än andra? Jo, och det är här man blandar bort korten: att arbeta som läkare, lärare eller vaka över flygtrafiken från ett torn kräver både längre utbildning och är mer ansvarsfullt än att stå i grillen på McDonalds. Men låt det då märkas i lönekuvertet. Varför samhället ska subventionera dessa högbetalda människors fritid ...

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...