Fortsätt till huvudinnehåll

Den ljusnande framtid är e-bokens. Eller?

Jag ligger i sängen. En lättare förkylning har hållit mig inne några dagar. Jag läser Christoffer Carlssons Den ensamme mannen från Salem.  En kriminalroman som verkar lovande, men jag retar mig på alla korrekturfel. Något med svenskan obekant rättstavningsprogram verkar ha gått fram genom texten och slitit isär ett godtyckligt urval sammansatta ord: ”augusti natten”, ”vatten tornet”, ”led stången”, ”pung kulor” osv.
Det är alltså en e-bok jag läser. Jag förutsätter att felen inte finns i den tryckta versionen (men säker kan man aldrig vara). Merparten av e-böckerna görs idag utanför förlagens kontroll. Man lämnar en fil till en svensk producent som skickar den vidare till något företag i Indien, där pdf-en slås sönder (”krackas”) och sedan sätts ihop igen. Ibland med förödande resultat. Någon närmare kvalitetskontroll verkar inte ekonomin, kunnandet eller intresset tillåta.
Skärmen på läsplattan är behaglig, svart text på ljus botten.  Typografin är inte den roligaste, kantiga typsnitt, gluggig text osv. Alla kommandon, utöver att ”vända blad”, är besvärande långsamma och omständliga. Bildåtergivningen ska vi tala tyst om. Men det lär finnas bättre plattor.
Jag har en minipadda också. Med Apples designtänkande i botten är den typografiska kvaliteten överlägsen. Suverän bildkvalitet, lättmanövrerad, alla andra funktioner (mejl, webb, anteckningar) och appar är lätt tillhands, men lockar också till annat. Och strålningen från skärmen kan upplevas tröttande i längden och gör det (till skillnad mot läsplattan) omöjligt att sitta ute en solig dag och läsa. Pro et contras, med andra ord.
Mitt intresse för e-böcker bottnar inte i första hand i en lust att tömma bokhyllorna eller värna träden. Får jag välja läser jag hellre på papper. Men nu ville jag inte gå ut, istället laddade jag ner boken på mindre än en minut, när den väl var betald. Vid sidan av mitt redaktionella och grafiska arbete producerar jag också e-böcker.  Det är ett medium och en självklar distributionskanal vid sidan av andra. Tillsammans med formgivaren Gary Newman försöker jag övertyga de förlag jag arbetar åt att de ska lägga lite omsorg på utformningen av sina e-böcker och inte bara kopiera den tryckta boken. Det går väl sisådär. ”Vi har inte satt oss inte i det där än”, är ett vanligt svar. Men skärmen är ett eget medium som ställer särskilda krav på formen.
I Svensk Bokhandel läser jag att e-böckerna stod för 14 procent av försäljningen på den amerikanska bokmarknaden förra året, samma som 2012. Samtidigt ökade försäljningen av inbundna böcker med nära 8 procent. ”Vi blir allt mer säkra på att försäljningsutvecklingen för digitala böcker stagnerar”, säger en talesperson för Yahoo. Och det har tidigare stått klart att det är försäljningen av pocketböcker som minskat mest till följd av e-böckernas frammarsch i väst.
14 procent är ingen föraktlig del. (Det motsvarar ungefär pocketböckernas andel av försäljningen i vårt land.) I Sverige låg e-böckernas andel på 1 (en) procent 2012. Det finns mycket kvar att göra, men än är det för tidigt att utropa pappersbokens död. Hotet mot boken som medium, både på papper och digitalt, kommer nog snarare från en havererad skol- och kulturpolitik och – på sikt – möjligen minskande läsning till följd av dataplattornas och mobilernas lockelser i form av sociala medier, appar, spel och annan förströelse.
***
Jag får ett meddelande om en uppdatering av programvaran till min läsplatta, 115 Mb att ladda ner. Intressant, tänker jag, nu kanske det händer något. ”För lättare åtkomst till Sonys nätbutik”, kommer så förklaringen. Marknadsavdelningen har sagt sitt.
Christoffer Carlssons bok utsågs till årets bästa kriminalroman 2013 av Deckarakademin.
Läs även andra bloggares åsikter om

Kommentarer

Mycket intressant inlägg du har skrivit. Själv har jag också funderat på vad som är viktigt vid publicering av eböcker i ett inlägg.

Läs mer

En enda gång om året…

Vitsippa, äppelblom, körsbärsblom, häggmispel, gullviva, hägg, kastanj och syren.

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...