onsdag, januari 01, 2014

Uppkopplad, nerkopplad, avkopplad

Sockenbastun i Östergarn. Samlingspunkt för socknens damer (mellan 14–16) och herrar (desto fler, 16–19) på lördagarna, innan helgvilan. Samtalsämnena är de sedvanliga. Torsken har minskat, både till antal och i storlek, laxen har danskarna fått, enligt de mysterier som fiskekvoterna utgör. Det varma vädret har gjort att det gått att fortsätta med jordbruket långt in i december. Räv, råbock och jakt avhandlas, liksom bredbandsutbyggnaden som äntligen kommit igång. Med gemensamma krafter ska två socknar – Gammelgarn och Östergarn – äntligen få fiberoptik och ett stabilare bredband. De som inte ansluter sig tråkas lätt, med glimten i ögat. Halsstarriga gubbar är det ändå ingen som rår på. Det är inte alla gånger så lätt för en utsocknes att hänga med i gotländskan som den talas mellan infödda.

Någon har varit i Stockholm nyligen, där gick alla med lurar i öronen och titta ner i en sån där platta i handen, som en kompass. På tunnelbanan och bussen samma sak. Och den diskussion som nu verkar föras över hela Sverige drar igång: om föräldrar på skolavslutningar och åhörardagar som ägnar all tid åt sina mobiler osv.

Veckan innan står jag i vardagsrummet hemma i Stockholm. Jag stryker skjortor och lyssnar på Filosofiska rummets podcast i lurarna till min mobil. (Vissa former av multitasking har funnits länge.) Emma Engdahl, Ann Heberlein och Anders Mildner samtalar om kontakt och avskärmning, mobilerna, den ständiga uppkopplingen och vad den gör med våra liv. En fransk filosof har larmat om hotet mot vår närvaro, här och nu, i rummet. Plötsligt ringer sonen och radioprogrammet bryts. Vi pratar om ditt och datt och den stundande julen. Vi avslutar och radioprogrammet går igång på nytt. Jag funderar på det som sägs. Är det en ny moralpanik som drabbat oss, liknande den när telefonen, radion, tv:n, video och kabel-tv kom? Eller ett hälsosamt ifrågasättande när alla springer åt samma håll? Själv ringer jag, skickar sms och mms, lyssnar på musik och radio, kollar mejl och en del appar på mobilen; tar del av familjens och bekantas bilder på Instagram och i den mer privata Bildströmmen. Jag stängde ner mitt Facebook-konto för ett halvår sedan. Visst kan jag sakna det och bloggen skulle säkert få flera läsare om jag fanns där, men jag klarar inte att leva med bruset. Att frågan är laddad märks när jag berättar detta, att inte ha Facebook verkar okej, men att säga att man avstått är ett ställningstagande, liknande det att man slutat dricka alkohol. Det blir lätt diskussion.

Jag skaffade min första dator 1986, tio år senare var det dags för internet, jag började mejla i jobbet och slapp sitta i telefon hela dagarna och vänta på att folk skulle få tid att svara; med filöverföring blev det möjligt att förena mac- och pc-världen och överföra data utan att posta disketter; genom faktasökning på webben sparade jag in många eftermiddagar på biblioteket; med min padda kan jag nu läsa färska morgontidningar vare sig jag är i Stockholm, på Gotland eller utomlands på semester. Det är en tillvaro som på ett plan blivit mycket rikare, på ett annat mycket ensammare. Att internet, mobiler och paddor förändrat våra liv i grunden, likt elektriciteten för hundra år sedan, står i alla fall klart.

Anders Mildner säger i programmet att mobiltelefonen i dess nuvarande form är ett övergående fenomen och att vi i framtiden kommer att ha mobilen i våra glasögon, kläder eller varför inte, inopererad i hjärnan. Jag tänker på NSA, FRA och alla andra bokstavsförkortningar och undrar om jag vill leva i det samhället, där överheten i alla dess former kommer att ha kolla på vad varje enskild människa på jordklotet företar sig eller, varför inte, tänker i varje sekund. Ingen match i en tid präglad av Big data.

Etiketter: ,

1 Comments:

Anonymous Marco said...

Mobiltelefoner och bredband har förvisso gjort det mycket lättare att snabbt ta kontakt, stämma av, kolla uppgifter, tider, platser, följa ett skeende i realtid om man vill (eller i ”realtid i efterhand” via ett flöde av något slag). Ibland bedrägligt lätt, all information hanteras definitivt inte likvärdigt online, inte ens inom en begränsad grupp personer, och mejl t ex varken läses eller skrives med samma omsorg som brev (ofta är det så i alla fall).


Samtidigt har den nya tekniken gjort det lättare att filtrera bort oönskade kontakter redan på förhand. Nej, jag vill inte tala med den där människan, han behöver inte ens få veta att jag såg hans telefonnummer/sms/inbjudan, fick hans mejl, tänkte gå på samma föredrag eller fest, läste hans artikel. Redan en så enkel detalj som förhandsvisningen av nummer på vanliga telefoner när det ringer, en funktion som väl blev standard mot slutet av 90-talet på nya modeller, gjorde det lättare att ignorera bekanta eller medarbetare på et socialt riskfritt sätt, och twitter, facebook, mejl och bloggar har liknande verktyg för att filtrera bort icke önskvärda personer och saker utan att mn ens behöver överväga varför. Och den ursprungliga anledningen kan vara hur trivial som helst.

Det betyder förstås att det blir färre oförutsedda och överraskande möten, färre möten över klass- och gruppgränser för många bland oss, livet blir (kan komma att bli) mer formaterat och ibland kommodifierat. Det är inte utan vidare positivt om det gestaltar sig så.

07 januari, 2014 16:39  

Skicka en kommentar

<< Home