Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat.
Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i.
Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. Själv har jag uppdrag i styrelserna för bygdegårdsföreningen, fiberföreningen, utvecklingsbolaget och – på fastlandet – Svenska sällskapet för filosofisk praxis.
Vid skrivbordet, med anteckningsboken eller på hundpromenaden får jag vara mig själv, i föreningslivet finner jag den sociala gemenskapen. Jag har nog hela livet förenat sidor både från min sociala mor och min mer enstöriga far.
Efter lunch blir det någon timmes vila och sen en stunds fixande på tomten eller några ärenden som behöver uträttas. Kvällarna ägnar vi åt teve och läsning om det inte är något möte.
Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i.
Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. Själv har jag uppdrag i styrelserna för bygdegårdsföreningen, fiberföreningen, utvecklingsbolaget och – på fastlandet – Svenska sällskapet för filosofisk praxis.
Vid skrivbordet, med anteckningsboken eller på hundpromenaden får jag vara mig själv, i föreningslivet finner jag den sociala gemenskapen. Jag har nog hela livet förenat sidor både från min sociala mor och min mer enstöriga far.
Efter lunch blir det någon timmes vila och sen en stunds fixande på tomten eller några ärenden som behöver uträttas. Kvällarna ägnar vi åt teve och läsning om det inte är något möte.
*
I maj fyller jag 75 år. Förhoppningsvis har jag ytterligare några aktiva år kvar innan det är dags att kliva av scenen.
 |
| Får klara sig utan mig ännu en tid. |
Kommentarer