Fortsätt till huvudinnehåll

Hur jag blev den jag blev 4

Tonåren
Stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå-å-å-å.
Så är gråbergs gråa sång
lå-å-å-å-å-å-ång.
Gustav Fröding Gråbergssång (Efterskörd 1910)


Högre Allmänna Läroverket i Enskede, högstadium och gymnasium

Den som säger att tonåren var en härlig tid ljuger - eller så har den glömt hur det är
  • att stå i parken och vänta på att något ska hända,
  • att gå på skoldans, klubb eller diskotek och vänta på att någon ska komma fram och säga "Du, kan inte vi…",
  • att vänta på att någon rökt klart så att man kan få sista blossen på en fimp innan det ringer in till lektionen,
  • att ligga i det fuktiga gräset på Skansen en Valborgsmässoafton med för lite kläder och för mycket mellanöl i magen,
  • att vandra fram och tillbaka längs en grusväg i Sörmland en midsommarafton tillsammans med en som helst vill vara någon annanstans,
  • att sitta på en pråm i Årstaviken en lucianatt och dricka för mycket sött vitt vin och vänta på att skolan ska börja,
  • att försöka fatta mod och ringa det där samtalet,
  • att vara allt och ingen på samma gång.

Rökrutan

Nej, mina första tonår var ingen rolig tid. Mest stod vi i Parkleken vid Bolidenplan och hängde - efter skolan, på lördagseftermiddagen, på söndagarna. På kvällarna var det fritidsgården vid Möckelvägen, eller någon av de nyöppnade fritidsgårdarna i innerstan (26:an och 4:an, kända från Dom kallar oss mods) som gällde. På fritidsgården fanns flipperspel, fika och några bussiga ledare. Fast mest stod vi utanför och rökte - och väntade.

När ledan blev för stor kunde de äldre få för sig att det var dags att näcka någon. Med hjälp av någon yngre hantlangare brottades offret ner och hölls sedan fast mot marken medan byxorna drogs ner och könsbehåringen (eller avsaknaden av densamma) granskades. Jämställdheten i pennalismen var föredömlig. Den drabbade flickor som pojkar lika. Efteråt fick offret skamset resa sig och borsta dammet av kläderna.

Årskurs 7, ht 1964

Söndagsmatinéerna på Nalen var en frizon. Inga krav, ingen fylla, men bra musik och trevliga människor från hela stan. Topsy Lindbloms drogförbud gällde dock inte rökning. Jag luktade som en nyrökt böckling när jag kom hem till den uppvärmda söndagsmiddagen.

På fritidsgården lärde jag känna Conny, och genom honom Lasse. Båda gick gymnasieförberedande teknisk linje, och senare Åsö tekniska gymnasium. Besöken på fritidsgården blev glesare, istället tillbringade vi kvällarna i Lasses rum i hans föräldrars lägenhet längre ner på Sköntorpsvägen. Vi lyssnade på musik och diskuterade livet, det där stora okända som ännu låg framför oss. Lasse var en stor diggare av soul music (Aretha Franklin, Booker T, Otis Redding), själv tog jag med mig Cornelis vars Grimascher och Telegram just kommit. Där mötte den egensinnige trubaduren den lika originelle Jan Johansson.

Att stå i parken och vänta på att något ska hända.

Jan Johansson var också en av min fars husgudar, och det var inte bara där som vår musiksmak möttes. Överhuvudtaget spelade musiken en stor roll i mitt föräldrahem. På lördagarna (i början av 60-talet arbetade man fortfarande halva lördagen) kunde mina föräldrar mötas vid Centralstationen när pappa kom från jobbet i Södertälje. Sedan gick de till Sterlings på Regeringsgatan, där man kunde lyssna till de senaste skivorna i små draperiförsedda bås.

Frank Sinatra, förstås, var den store hjälten. Men hemma fanns också massor av jazz, förutom Jan Johansson: Staffan Abeleen, Oscar Brown J:r, Lars Gullin, Charlie Mingus, Gary Mulligan, Eje Thelin m.fl. Och en del klassiskt. Det här var den svenska jazzens stora guldålder. På lördagarna hade mina föräldrar ibland bjudning för släktingar och arbetskamrater. Man åt och spelade kort, drack grogg och dansade.

I den mintgröna transistorradion på lantstället vi hyrde i Vagnhärad (förebild till Sven Delblancs Hedeby) lyssnade jag till Radio Luxemburg på mellanvågen. Memphis med Johnny Rivers, Alma Cogan (Tennessee Waltz) och Rolling Stones (It's all over now) - långt senare skulle jag bli medveten om de svarta förebilderna. Första LP:n -With the Beatles - köpte jag på Åhlén & Holm (numera Åhléns) i city för 25 kr. På Kungliga Tennishallen såg jag Rolling Stones första och enda gången. När Beatles spelade på Isstadion var familjen däremot på semester i Zermatt, Schweiz. Men på Nalen såg jag The Who, John Mayall och många andra. På väggen hemma hängde en stålsträngad Levingitarr som jag träget övade på. Trots ett par års lektioner längre fram blev jag aldrig riktigt bekväm med instrumentet. Mest gillade jag att sitta för mig själv och improvisera. Så fort någon annan var närvarande (Spela nåt) fick jag kramp.

1966

Påsken innan jag skulle fylla sexton reste jag själv till Björkliden för att åka skidor. Familjen hade bekanta i Kiruna som vi umgicks med och som ordnade med inkvarteringen. I Abisko mötte jag A. Visst hade jag haft flickvänner tidigare. Fumlande trevande försök, mest för att man skulle. Mer än att sitta i soffan och hålla i hand tillsammans med föräldrar eller treva med handen under behån eller utanpå trosorna inne på flickrummet var det aldrig tal om. Inte med A. heller för den delen, men hos henne upptäckte jag något annat.

Visst var A söt, jag älskade från början hennes skrattgropar och den granskande, okynniga blicken. Vi träffade på varandra på högfjällshotellet, som två jämnåriga lätt gör i en sån miljö. Första kvällen satt vi länge och pratade på ett sätt jag aldrig tidigare gjort med en flicka. Vid bordet intill satt en full same och jojkade med jämna mellanrum. Den kvällen gick jag hem i månskenet längs järnvägsrälsen - uppfylld, upprymd.

Tillbaka i Stockholm stämde vi träff på T-centralen. Vi började gå på Bobadilla, då en källarklubb på Svartmangatan som Lasse, Conny och jag besökt en del. Vi drack oändliga mängder rökt te, pratade, rökte och läste, när vi inte trevande utforskade varandras kroppar. A. ritade och fotograferade. På väggarna satte vi upp bilder av Aubrey Beardsley.


The Peacock Skirt. Aubrey Beardsley (1872-1898). 1894. Ur Salome.

Hennes föräldrar var lärare, vill jag minnas. Bildad borgerlighet. Familjen bodde i kollektivhus i Bromma. Hon hade vänner som gick på Kristofferskolan med föräldrar som var forskare, lärare och författare. Familjen hade abonnemang på Konserthuset och vid matbordet diskuterades litteratur, konst och musik.

Tillsammans med A. öppnades en värld som jag hittills bara gläntat på - och en kärlek som på några månader växte till en gemenskap jag tidigare aldrig upplevt.

Den sommaren reste hon till England och skulle bli borta ett bra tag. Avskedet var smärtsamt. När sommarlovet började köpte jag Sergeant Pepper och en LP med en svart gitarrist som just haft en hit- Jimi Hendrix. Då hade jag redan hittat Freak Out, en import från USA med Frank Zappa och Mothers (of Invention), i källaren på Kulturcirkeln i ABF-huset.

Observatorielunden våren 1967.

På lantstället i Mölnbo låg jag i en eka i Långsjön och läste farsans förstrukna exemplar av Jan Myrdals Samtida. Ännu en dörr öppnades, mot en värld utanför Sverige och Europa. Jag skickade långa maskinskrivna brev till A. i England med mina nyvunna insikter. Tillsammans med Bernt, min några år äldre farbror som nu flyttat till Stockholm, gick jag i min första Vietnam-demonstration. Vi hörde Jan Myrdal tala i Vasaparken.

Några veckor senare får jag ett brev från A. i England där hon gör slut. Hon har träffat en annan, en engelsman. Det är ett slag rakt i solarplexus. Min förtvivlan är outsäglig.




Tidigare delar:
De första åren
Somrarna på Holmby
Vi flyttar till Årsta och Folkhemmet

Om mellanölet och ungdomen skrev jag en gång i ett öppet brev till Mona Sahlin. Hon ville då låta matvarubutikerna få sälja öl och vin.

Kommentarer

Du har samma foto-min som jag har. Eller, jag har samma foto-min som du! Nu ser jag vems ansikte jag ärvt. Kanske läge att färga håret svart käre far?

Vänta, frysa, vänta, frysa. Mitt starkaste minne av vänta-frysa är en tunn hm-kavaj som vinterjacka, slutet på ett 90-tal, en termometer som stod på -17 och ett rykte om ett nazistgäng på ingång.

Du hämtade mig då, vid nån busshållplats i Haninge. Minns du?
Tom Carlson sa…
Jag minns många busshållplatser, och många hämtningar. Bland annat en julaftonskväll (!) i Jordbro. Och i Skarpnäck. Puss!

Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...