Svenska Dagbladet har två dagar i rad skrivit om familjer som blivit blåsta på sina husköp när de köpt tomter av mäklarbyrån Notar. Husen har varit halvfärdiga, familjerna har betalt mångmiljonbelopp och nu har byggfirmorna gått under jorden (när de inte ringer och hotar SvD:s reporter). Familjerna har handlat i vad som brukar kallas god tro. Man har suttit i möten med byggarna hos mäklarfirman och fått uppfattningen att Notar haft ett betydligt större ansvar. Nu svär sig Notar fria, pekar på det finstilta och säger sig bara ha sålt tomten. Dessutom har kommunerna struntat i sin skyldighet att kontrollera att byggfelsförsäkringen varit tecknad.
Det här vore kanske inte så mycket att skriva om i det dagliga flödet av eländesnyheter, men mellan raderna framskymtar vilken press köpare av hus och bostadsrätter i storstadsområden idag utsätts för (och det är snart flertalet av de som behöver nånstans att bo). ”Om ni inte bestämmer er nu omedelbart så går köpet vidare till någon annan.” På ett par timmar ska människor som helt saknar erfarenhet bestämma sig för sin viktigaste affär någonsin. De flesta tar längre tid på sig när de ska köpa ett par nya skor. Man litar på mäklaren, som egentligen ska hjälpa båda parter vid en transaktion, men som i praktiken är agent åt säljaren med enda uppgift att driva upp priset.
Hur annorlunda ter sig då inte det system som presenterades i ett tv-program häromåret om den danska fastighetsmarknaden. Huset eller lägenheten låg ute till försäljning under ett par veckor. Mäklaren ordnade individuella visningar och den som var intresserad fick därefter lägga ett skriftligt anbud. Huset såldes sedan till den som lämnat det högsta budet, eller så kunde säljaren avstå från att sälja.
Fördelarna framstår som uppenbara i jämförelse med snabba bud via sms, telefon och Internet. Inte minst undgår man problemet med fejkade bud för att driva upp priset, något som i Sverige idag är omöjligt att bevisa.
Problemet med det svenska systemet är att ”alla” tjänar på den nuvarande ordningen: säljaren, som får ett högre pris; mäklarna, som får sitt arvode i procent av köpesumman; bankerna, som erhåller räntor utifrån lånens storlek; och statsmakten i form av ökade skatteintäkter. Förloraren blir köparen, som är den svagaste parten, och på sikt också samhällsekonomin.
Under en period av 1900-talet var statsmaktens uppgift att värna den svagaste parten med lagar och regler. Men sedan några decennier väger som bekant andra intressen tyngre.
Andra bloggar om bostäder och bostadspolitik.
Det här vore kanske inte så mycket att skriva om i det dagliga flödet av eländesnyheter, men mellan raderna framskymtar vilken press köpare av hus och bostadsrätter i storstadsområden idag utsätts för (och det är snart flertalet av de som behöver nånstans att bo). ”Om ni inte bestämmer er nu omedelbart så går köpet vidare till någon annan.” På ett par timmar ska människor som helt saknar erfarenhet bestämma sig för sin viktigaste affär någonsin. De flesta tar längre tid på sig när de ska köpa ett par nya skor. Man litar på mäklaren, som egentligen ska hjälpa båda parter vid en transaktion, men som i praktiken är agent åt säljaren med enda uppgift att driva upp priset.
Hur annorlunda ter sig då inte det system som presenterades i ett tv-program häromåret om den danska fastighetsmarknaden. Huset eller lägenheten låg ute till försäljning under ett par veckor. Mäklaren ordnade individuella visningar och den som var intresserad fick därefter lägga ett skriftligt anbud. Huset såldes sedan till den som lämnat det högsta budet, eller så kunde säljaren avstå från att sälja.
Fördelarna framstår som uppenbara i jämförelse med snabba bud via sms, telefon och Internet. Inte minst undgår man problemet med fejkade bud för att driva upp priset, något som i Sverige idag är omöjligt att bevisa.
Problemet med det svenska systemet är att ”alla” tjänar på den nuvarande ordningen: säljaren, som får ett högre pris; mäklarna, som får sitt arvode i procent av köpesumman; bankerna, som erhåller räntor utifrån lånens storlek; och statsmakten i form av ökade skatteintäkter. Förloraren blir köparen, som är den svagaste parten, och på sikt också samhällsekonomin.
Under en period av 1900-talet var statsmaktens uppgift att värna den svagaste parten med lagar och regler. Men sedan några decennier väger som bekant andra intressen tyngre.
Andra bloggar om bostäder och bostadspolitik.
Kommentarer