Fortsätt till huvudinnehåll

Aki om Kaurismäki

Jag ägnar en god del av helgen åt att läsa och glädjas åt Peter von Braghs bok om Aki Kaurismäki. En lång intervju med regissören av filmer som Mannen utan minne, Tatjana och Brott och Straff varvad med generösa presentationer av alla hans filmer och viktigare medarbetare. Ett rikt bildmaterial fulländar. Kaurismäki, vars filmer inte direkt brukar vara mångordiga, strör verbala guldkorn runt sig:

Enligt ”Centralen för turistfrämjandet” förstörde jag med de här filmerna [Ariel m.fl.] tio års arbete med bilden av Finland. Jag hoppas de har rätt, för i deras broschyrer skildrades Finland som en ren som löper amok i solnedgången med en flaska vodka i munnen.
*
Generellt sett så är över- och medelklassen ett helt ointressant område på film, lika ointressant som ett lite mer välbärgat, ungt sällskap i Helsingfors.
*
Det är inget ont i losers. De är bara inte intresserade av makt eller pengar. De vill ha lite kärlek, mat åt sina hundar och nåt att dricka.
*
När iranske regissören Abbas Kiarostami hösten 2002 inte fick visum till filmfestivalen i New York vägrade också Aki Kaurismäki att åka dit:
”Om USA:s nuvarande regering inte vill ha det iranier har de knappast någon användning för en finne. Vi har ju inte ens någon olja.”
”Om man bemöter regissören Abbas Kiarostami så här, vad händer då med okända fångar.”

När människorättsjuristen Matti Wuori dog hösten 2005:
50 procent av Finlands intelligentia försvann på en gång när Wuori dog och resterande 50 procent är bara en hypotes.
*
Om sina filmer och sitt sätt att arbeta skriver K:
Jag har aldrig vågat eller ens velat regissera skådespelare öppet, för det mesta viskar jag nåt oredigt bakom hörnet precis före tagningen. Min enda metod är att om nån uppenbart börjar spela teater så sätter jag omedelbart stopp för det.
*
Peltsi sa att han fått grepp om rollfiguren ur en enda mening i manuset till Skuggor: ”… han går snett över gatan som en hund med höftfel.”
*
Om sina filmatiseringar av klassiker som Brott och Straff, Hamlet och Bohème:
Det skulle aldrig bli nånting av jobbet om man började vara rädd för Shakespeare – då kan man gå och skjuta sig på en gång. Man måste genast visa författaren vem det är som bestämmer. Vad tror de att de vet om film när de som bäst fötts under dagerrotypins tid?
*
En rak skugga är en förolämpning mot naturen
*
Om skådespelarna Matti Paltonpää och Kari Outinen, som tagit underdriften eller underspelandet över (eller under) alla gränser:
Jag sa till dem att de fick uttrycka drottning av Sabas vrede och smärta om de så ville så länge det skedde med vänster ögonbryn och de inte rörde nåt annat, förutom publiken.
*
Om skådespelaren Markku Peltola (huvudrollsinnehavaren i Mannen utan minne):
Jag lade märke till att kameran står ut med att filma honom. För kameran bestämmer själv vem den tycker om och inte, dess kalla öga är skoningslöst när det gäller sånt.


Aki om Kaurismäki (Alfabeta 2007) är en högtidsstund för älskare av hans filmer. För den som tröttnat på det vanliga actionutbudet på biograferna finns nu de flesta av hans filmer på DVD i generösa boxar (Distribution Sandrews).

Andra bloggar om och

Kommentarer

Läs mer

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Döstädning

Avin på nya hyran för lägenheten i Stockholm kommer. Lena undrar om det inte är dags att byta till något mindre och billigare. Ett alternativ skulle vara att göra om arbetsrummet till ett gästrum. Jag arbetar ju inte, och framför allt inte där, så mycket längre. Hittills har vi fått knöka in en gästsäng bredvid skrivbordet när någon behövt sova över. Vi har under senare delen av 10-talet tömt lägenheter tillhöriga äldre anhöriga, inför flyttar till nya boenden och livet hinsides. Pärmar, arbetspapper och fotografier har vält ur överfyllda skåp. För att inte tala om vinds- och källarförråd. Tonvis med papper har hivats iväg. Ska våra barn en gång behöva utsättas för detta? Fram växer tanken på en rejäl utrensning av vindsförråd och arbetsrum. Sagt och gjort. Hyllmeter efter hyllmeter gås igenom. Pärmar töms, gamla anteckningsböcker och fickkalendrar, tryckerihandledningar från 1980-talet (vem sparar på sånt?), turistkartor från länge sedan besökta städer, oändliga mängder plastm...

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar. Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel. – Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde. Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen. Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import. Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån? Jag ...

Jag drabbas av hemkänsla

– Hur kan du vilja åka upp till den där röran? frågar mina gotländska vänner när jag ska till Stockholm. Det är ju mitt hem, tänker jag. (Noga räknat ett av två hem, men det är en annan historia.) Med hem tänker jag inte bara på lägenheten vid Ringvägen. ”Hem” är ett område som sträcker sig från Eriksdalshallen till Ringen centrum vid Skanstull, vidare upp till Medborgarplatsen och tillbaka genom Rosenlundsparken. Med hund ingår även promenaderna i koloniområdena längs Årstaviken. Ibland, om man behöver handla något, åker man ner till ”stan” (dvs. city) på samma vis som gotlänningarna åker till Visby. Större än så är inte ”min” stad. Håkan Forsell skriver i sin kunniga och uppslagsrika bok Söder: Drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel (Weyler 2025) om begreppet hemkänsla och hur underskattat det är i beskrivningen av olika bostadsområden. Kulturgeografer har använt begreppet när man studerat varför människor väljer att bo där dom bor. Hemkänsla är att morsa på någo...