Fortsätt till huvudinnehåll

Aki om Kaurismäki

Jag ägnar en god del av helgen åt att läsa och glädjas åt Peter von Braghs bok om Aki Kaurismäki. En lång intervju med regissören av filmer som Mannen utan minne, Tatjana och Brott och Straff varvad med generösa presentationer av alla hans filmer och viktigare medarbetare. Ett rikt bildmaterial fulländar. Kaurismäki, vars filmer inte direkt brukar vara mångordiga, strör verbala guldkorn runt sig:

Enligt ”Centralen för turistfrämjandet” förstörde jag med de här filmerna [Ariel m.fl.] tio års arbete med bilden av Finland. Jag hoppas de har rätt, för i deras broschyrer skildrades Finland som en ren som löper amok i solnedgången med en flaska vodka i munnen.
*
Generellt sett så är över- och medelklassen ett helt ointressant område på film, lika ointressant som ett lite mer välbärgat, ungt sällskap i Helsingfors.
*
Det är inget ont i losers. De är bara inte intresserade av makt eller pengar. De vill ha lite kärlek, mat åt sina hundar och nåt att dricka.
*
När iranske regissören Abbas Kiarostami hösten 2002 inte fick visum till filmfestivalen i New York vägrade också Aki Kaurismäki att åka dit:
”Om USA:s nuvarande regering inte vill ha det iranier har de knappast någon användning för en finne. Vi har ju inte ens någon olja.”
”Om man bemöter regissören Abbas Kiarostami så här, vad händer då med okända fångar.”

När människorättsjuristen Matti Wuori dog hösten 2005:
50 procent av Finlands intelligentia försvann på en gång när Wuori dog och resterande 50 procent är bara en hypotes.
*
Om sina filmer och sitt sätt att arbeta skriver K:
Jag har aldrig vågat eller ens velat regissera skådespelare öppet, för det mesta viskar jag nåt oredigt bakom hörnet precis före tagningen. Min enda metod är att om nån uppenbart börjar spela teater så sätter jag omedelbart stopp för det.
*
Peltsi sa att han fått grepp om rollfiguren ur en enda mening i manuset till Skuggor: ”… han går snett över gatan som en hund med höftfel.”
*
Om sina filmatiseringar av klassiker som Brott och Straff, Hamlet och Bohème:
Det skulle aldrig bli nånting av jobbet om man började vara rädd för Shakespeare – då kan man gå och skjuta sig på en gång. Man måste genast visa författaren vem det är som bestämmer. Vad tror de att de vet om film när de som bäst fötts under dagerrotypins tid?
*
En rak skugga är en förolämpning mot naturen
*
Om skådespelarna Matti Paltonpää och Kari Outinen, som tagit underdriften eller underspelandet över (eller under) alla gränser:
Jag sa till dem att de fick uttrycka drottning av Sabas vrede och smärta om de så ville så länge det skedde med vänster ögonbryn och de inte rörde nåt annat, förutom publiken.
*
Om skådespelaren Markku Peltola (huvudrollsinnehavaren i Mannen utan minne):
Jag lade märke till att kameran står ut med att filma honom. För kameran bestämmer själv vem den tycker om och inte, dess kalla öga är skoningslöst när det gäller sånt.


Aki om Kaurismäki (Alfabeta 2007) är en högtidsstund för älskare av hans filmer. För den som tröttnat på det vanliga actionutbudet på biograferna finns nu de flesta av hans filmer på DVD i generösa boxar (Distribution Sandrews).

Andra bloggar om och

Kommentarer

Läs mer

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...