Fortsätt till huvudinnehåll

Aki om Kaurismäki

Jag ägnar en god del av helgen åt att läsa och glädjas åt Peter von Braghs bok om Aki Kaurismäki. En lång intervju med regissören av filmer som Mannen utan minne, Tatjana och Brott och Straff varvad med generösa presentationer av alla hans filmer och viktigare medarbetare. Ett rikt bildmaterial fulländar. Kaurismäki, vars filmer inte direkt brukar vara mångordiga, strör verbala guldkorn runt sig:

Enligt ”Centralen för turistfrämjandet” förstörde jag med de här filmerna [Ariel m.fl.] tio års arbete med bilden av Finland. Jag hoppas de har rätt, för i deras broschyrer skildrades Finland som en ren som löper amok i solnedgången med en flaska vodka i munnen.
*
Generellt sett så är över- och medelklassen ett helt ointressant område på film, lika ointressant som ett lite mer välbärgat, ungt sällskap i Helsingfors.
*
Det är inget ont i losers. De är bara inte intresserade av makt eller pengar. De vill ha lite kärlek, mat åt sina hundar och nåt att dricka.
*
När iranske regissören Abbas Kiarostami hösten 2002 inte fick visum till filmfestivalen i New York vägrade också Aki Kaurismäki att åka dit:
”Om USA:s nuvarande regering inte vill ha det iranier har de knappast någon användning för en finne. Vi har ju inte ens någon olja.”
”Om man bemöter regissören Abbas Kiarostami så här, vad händer då med okända fångar.”

När människorättsjuristen Matti Wuori dog hösten 2005:
50 procent av Finlands intelligentia försvann på en gång när Wuori dog och resterande 50 procent är bara en hypotes.
*
Om sina filmer och sitt sätt att arbeta skriver K:
Jag har aldrig vågat eller ens velat regissera skådespelare öppet, för det mesta viskar jag nåt oredigt bakom hörnet precis före tagningen. Min enda metod är att om nån uppenbart börjar spela teater så sätter jag omedelbart stopp för det.
*
Peltsi sa att han fått grepp om rollfiguren ur en enda mening i manuset till Skuggor: ”… han går snett över gatan som en hund med höftfel.”
*
Om sina filmatiseringar av klassiker som Brott och Straff, Hamlet och Bohème:
Det skulle aldrig bli nånting av jobbet om man började vara rädd för Shakespeare – då kan man gå och skjuta sig på en gång. Man måste genast visa författaren vem det är som bestämmer. Vad tror de att de vet om film när de som bäst fötts under dagerrotypins tid?
*
En rak skugga är en förolämpning mot naturen
*
Om skådespelarna Matti Paltonpää och Kari Outinen, som tagit underdriften eller underspelandet över (eller under) alla gränser:
Jag sa till dem att de fick uttrycka drottning av Sabas vrede och smärta om de så ville så länge det skedde med vänster ögonbryn och de inte rörde nåt annat, förutom publiken.
*
Om skådespelaren Markku Peltola (huvudrollsinnehavaren i Mannen utan minne):
Jag lade märke till att kameran står ut med att filma honom. För kameran bestämmer själv vem den tycker om och inte, dess kalla öga är skoningslöst när det gäller sånt.


Aki om Kaurismäki (Alfabeta 2007) är en högtidsstund för älskare av hans filmer. För den som tröttnat på det vanliga actionutbudet på biograferna finns nu de flesta av hans filmer på DVD i generösa boxar (Distribution Sandrews).

Andra bloggar om och

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande ...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...