Fortsätt till huvudinnehåll

Aki om Kaurismäki

Jag ägnar en god del av helgen åt att läsa och glädjas åt Peter von Braghs bok om Aki Kaurismäki. En lång intervju med regissören av filmer som Mannen utan minne, Tatjana och Brott och Straff varvad med generösa presentationer av alla hans filmer och viktigare medarbetare. Ett rikt bildmaterial fulländar. Kaurismäki, vars filmer inte direkt brukar vara mångordiga, strör verbala guldkorn runt sig:

Enligt ”Centralen för turistfrämjandet” förstörde jag med de här filmerna [Ariel m.fl.] tio års arbete med bilden av Finland. Jag hoppas de har rätt, för i deras broschyrer skildrades Finland som en ren som löper amok i solnedgången med en flaska vodka i munnen.
*
Generellt sett så är över- och medelklassen ett helt ointressant område på film, lika ointressant som ett lite mer välbärgat, ungt sällskap i Helsingfors.
*
Det är inget ont i losers. De är bara inte intresserade av makt eller pengar. De vill ha lite kärlek, mat åt sina hundar och nåt att dricka.
*
När iranske regissören Abbas Kiarostami hösten 2002 inte fick visum till filmfestivalen i New York vägrade också Aki Kaurismäki att åka dit:
”Om USA:s nuvarande regering inte vill ha det iranier har de knappast någon användning för en finne. Vi har ju inte ens någon olja.”
”Om man bemöter regissören Abbas Kiarostami så här, vad händer då med okända fångar.”

När människorättsjuristen Matti Wuori dog hösten 2005:
50 procent av Finlands intelligentia försvann på en gång när Wuori dog och resterande 50 procent är bara en hypotes.
*
Om sina filmer och sitt sätt att arbeta skriver K:
Jag har aldrig vågat eller ens velat regissera skådespelare öppet, för det mesta viskar jag nåt oredigt bakom hörnet precis före tagningen. Min enda metod är att om nån uppenbart börjar spela teater så sätter jag omedelbart stopp för det.
*
Peltsi sa att han fått grepp om rollfiguren ur en enda mening i manuset till Skuggor: ”… han går snett över gatan som en hund med höftfel.”
*
Om sina filmatiseringar av klassiker som Brott och Straff, Hamlet och Bohème:
Det skulle aldrig bli nånting av jobbet om man började vara rädd för Shakespeare – då kan man gå och skjuta sig på en gång. Man måste genast visa författaren vem det är som bestämmer. Vad tror de att de vet om film när de som bäst fötts under dagerrotypins tid?
*
En rak skugga är en förolämpning mot naturen
*
Om skådespelarna Matti Paltonpää och Kari Outinen, som tagit underdriften eller underspelandet över (eller under) alla gränser:
Jag sa till dem att de fick uttrycka drottning av Sabas vrede och smärta om de så ville så länge det skedde med vänster ögonbryn och de inte rörde nåt annat, förutom publiken.
*
Om skådespelaren Markku Peltola (huvudrollsinnehavaren i Mannen utan minne):
Jag lade märke till att kameran står ut med att filma honom. För kameran bestämmer själv vem den tycker om och inte, dess kalla öga är skoningslöst när det gäller sånt.


Aki om Kaurismäki (Alfabeta 2007) är en högtidsstund för älskare av hans filmer. För den som tröttnat på det vanliga actionutbudet på biograferna finns nu de flesta av hans filmer på DVD i generösa boxar (Distribution Sandrews).

Andra bloggar om och

Kommentarer

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...