Fortsätt till huvudinnehåll

Moderna människor 2

Jag tar en fika på ett av kaféerna här intill. Försöker läsa en stund i boken jag har med och lyssnar förstrött på ett par vid bordet intill. De – i tjugofemårsåldern – sitter bekvämt tillbakalutade på fönsterbänken. Han verkar vara en skön typ, säckiga brallor, långt ljust hår i dreadlocks, diverse kedjor och annat hänger löst här och var. Ger ett lågmält, världsvant intryck. Hon med långt utsläppt hår, minimalt sminkad, i jeans och kortärmad bomullsblus med puffärm. De verkar skönt avslappnade. Skulle kunna gå på nån av mediaskolarna i närheten. Han pratar med låg entonig röst, om sina jorden-runt-resor, bergsvandringar i Nepal, om jobb och utbildningar, hur man kan ta en båt från Kalifornien över till Australien, att man kan jobba i Kanada och kanske svart i USA. Efter ett tag märker jag att flickan inte säger ett ord, möjligen någon kommentar ibland, annars är det han som mal på, inte en fråga, inte en öppning för någon annan att komma in i samtalet. På sitt stillsamma vis tar han allt syre i rummet. Så småningom får han ett samtal på mobilen och försvinner ut en stund. Flickan sitter ensam kvar och tittar tomt framför sig när jag går.

Kommentarer

Anna sa…
Hej.

Jag heter Anna och jag är på jakt efter en brevvän. Inte såhär, på överbevakade internet, utan med riktig penna och riktigt papper och riktiga frimärken.
Jag bor oftast ensam i min lägenhet i Örnsköldsvik och skulle tycka om att få riktiga brev i min slitna, roistiga brevlåda.

Om du skulle vilja ta dig den tiden så är jag överväldigande glad över det.
Tom Carlson sa…
Hej Anna, tack för din kommentar. I forntiden var jag en flitig brevskrivare och minns fortfarande upphetsningen då ett brev kom inramlande. Men idag är det öppna Internet min brevlåda för in- och utgående post, liksom mer eller mindre väl formulerade tankar och iakttagelser. Så tyvärr får du hålla tillgodo med mina "tankar i trappen" även i fortsättningen.
Bästa hälsningar och sköt om dig!
Tom

Läs mer

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...