Jag tar en fika på ett av kaféerna här intill. Försöker läsa en stund i boken jag har med och lyssnar förstrött på ett par vid bordet intill. De – i tjugofemårsåldern – sitter bekvämt tillbakalutade på fönsterbänken. Han verkar vara en skön typ, säckiga brallor, långt ljust hår i dreadlocks, diverse kedjor och annat hänger löst här och var. Ger ett lågmält, världsvant intryck. Hon med långt utsläppt hår, minimalt sminkad, i jeans och kortärmad bomullsblus med puffärm. De verkar skönt avslappnade. Skulle kunna gå på nån av mediaskolarna i närheten. Han pratar med låg entonig röst, om sina jorden-runt-resor, bergsvandringar i Nepal, om jobb och utbildningar, hur man kan ta en båt från Kalifornien över till Australien, att man kan jobba i Kanada och kanske svart i USA. Efter ett tag märker jag att flickan inte säger ett ord, möjligen någon kommentar ibland, annars är det han som mal på, inte en fråga, inte en öppning för någon annan att komma in i samtalet. På sitt stillsamma vis tar han allt syre i rummet. Så småningom får han ett samtal på mobilen och försvinner ut en stund. Flickan sitter ensam kvar och tittar tomt framför sig när jag går.
Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”. Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...
Kommentarer
Jag heter Anna och jag är på jakt efter en brevvän. Inte såhär, på överbevakade internet, utan med riktig penna och riktigt papper och riktiga frimärken.
Jag bor oftast ensam i min lägenhet i Örnsköldsvik och skulle tycka om att få riktiga brev i min slitna, roistiga brevlåda.
Om du skulle vilja ta dig den tiden så är jag överväldigande glad över det.
Bästa hälsningar och sköt om dig!
Tom