Fortsätt till huvudinnehåll

Den deprimerade hjärnan 1

Jag bröt ihop en förmiddag i mitten av mars. Tecknen hade funnits i skyn en längre tid. Ett år tidigare hade jag lämnat mitt uppdrag som ordförande och ansvarig utgivare för Folket i Bild/Kulturfront, långt tidigare än jag tänkt mig. Den gången trodde jag det var hjärtat.

Nu satt jag vid det stora bordet i vardagsrummet med ett nytt jobb framför mig, ett rutinuppdrag. Ångest visst jag vad det var. Jag hade under många år vaknat i vargtimmen med bultande hjärta och ett järnband runt bröstet. Perioder av nedstämdhet hade avlösts av närmast manisk aktivitet så länge jag kunde minnas. Men det här var något nytt. Plötsligt kände jag att det här klarar jag inte. Hjärnan var helt blank. Jag slog förtvivlat knytnävarna i bordet i ett desperat försök att samla kraft. Hjärtat bultade. Jag ville gråta men lyckades bara pressa fram ett halvkvävt skrik.

Det blev början på en resa som varat i 3,5 år. Jag fick så småningom diagnosen ”måttlig eller medelsvår depression”, började ta medicin och går fortfarande på samtal en gång i veckan.

Men vad var det egentligen som hade hänt i min kropp och min hjärna? Stämmer det att vi fortfarande famlar i mörkret när vi talar om psykisk ohälsa. Det tänker jag skriva om i några kommande notiser framöver. Fortsättning följer, som man säger…

Andra bloggar om och .
Etiketter:

Kommentarer

Tom Carlson sa…
"Perioder av nedstämdhet hade avlösts av närmast manisk aktivitet så länge jag kunde minnas." Det kan låta som om jag lidit av manodepressivitet. Men de flesta av oss fungerar i cykler. Något tvång att måla om lägenheten mitt i natten eller andra galenskaper har jag aldrig känt. Bättre formulering vore: "Intensivt arbete hade avlösts av perioder av nedstämdhet så länge jag kunde minnas." För övrigt gick ett sevärt program om manodepressiviet (eller "bipolär sjukdom" som den psykiatriska termen lyder) med skådespelaren Stephen Fry på SvT i slutet av augusti ("Mitt liv som manodepressiv").
07 september, 2007 05:46
Skicka en kommentar

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...
En kommentar
Läs mer

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...
Skicka en kommentar
Läs mer

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...
Skicka en kommentar
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...
En kommentar
Läs mer