Fortsätt till huvudinnehåll

Nationaldag med förhinder

Mina känslor inför nationaldagen är blandade. I likhet med majoriteten svenskar uppskattar jag frihet och oberoende. Politiskt anser jag att nationellt självbestämmande är en förutsättning för demokrati och välstånd. Erövrat i kamp, aldrig något man kan ta för givet. Och väl värt en fest.

Men vad är det vi firar den 6 juni? Längs gator och torg drar barn och vuxna fram, några tveksamt viftande med svenska flaggor, andra iklädda svenska fotbollslandslagets tröjor (det senare har nog mer med kvällens landskamp mot Island att göra inser jag efter ett tag). Ingen säger väl nej till en ledig dag, särskilt när vädret är som det var i Stockholm på onsdagen. Uteserveringar och parker är fyllda av människor. Några verkar ha börjat firandet lika tidigt som champagnefrukosterande studenter.

I tidningar och på tv får vi lära oss att den 6 juni firas till minne av att Gustav Vasa, riksgrundaren, utnämns till kung och undertecknandet av 1809 års regeringsform. Men vem bestämde att just detta var en dag att fira?

Spåren leder tillbaka till Arthur Hazelius. Den 6 juni firades till en början som en av flera historiska festdagar på Skansen. Men det var i under första världskriget Svenska flaggans dag (som dagen kallades före 1983) firades första gången.
”Premiären för den 6 juni, som Svenska flaggans dag, ägde rum på Stadion i Stockholm 1916 i närvaro av Gustav V och medlemmar av kungahuset. Stockholms Stadion var vid premiären endast ett par år gammal och det blev en pampig invigning med paraderande regementen, fosterländska sånger, tal och utbringande av leven.”
Den kung som 1914 lierat sig med Sven Hedin och högern och framtvingade regeringen Staafs avgång på försvarsfrågan, hade funnit att den redan existerande vårfesten var en både inarbetad och passande tradition att bygga vidare på. Här kunde man stärka de nationella känslorna under det krig som mer än något annat påverkat Europas 1900-tal. Motståndet från arbetarrörelsen var tillräckligt starkt för att inte locka med oss på Tysklands sida mot Ryssland den gången, kungen fick nöja sig med neutralitet, liksom under det andra världskriget.

Och nu har den överhet, som med lock och pock, trixade oss in i den Europeiska Unionen förklarat att den svenska nationen är värd en egen helgdag, då vi ska fira den regeringsform samma överhet i andra sammanhang behandlat som vatten.

Kanske kan detta en dag bli en folkets dag, men tills vidare säger jag som doktor Dengroth: Jag är skeptisk.

Citaten om Svenska flaggans dag är hämtade från Nordiska museets hemsida. En utomordentligt läsvärd artikel om Gustav V under andra världskriget publicerades häromdagen Under strecket i Svenska Dagbladet (Fredstrevaren som drog skam över Sverige, 5/6-07)

Andra bloggar om

Kommentarer

Anonym sa…
Detta är problemet med alla svenska nationalismsymboler: flaggan, nationalsången, Svenska Flaggans dag -allt skapades under 1900-talets första år av reaktionen i medveten kamp mot arbetarrörelsen och emigrationen, som sågs som de två stora hoten mot svenska folket. De folkliga krafterna, arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och kulturradikalerna, förde sin kamp om rätten till ett nationellt arv och vann den i vissa stycken, i andra inte. Se Staffan Björcks avhandling Heidenstram och sekelskiftets Sverige, 1946, och Samuel Edquists om nykterhetsrörelsen och nationen ca 2001.
Olle
Anonym sa…
Tom,
Som en av arrangörerna till en embryotisk nationaldagscelebration 1976, omnämnd i Norrköpings Tidningar med foto dagen därpå, vill jag lägga på moteld till din krönika. Det som då oroade oss fd. vietnamaktivister och anti-imperialister, var att Sverige till skillnad från många andra länder (Finland, Norge, Frankrike, USA) inte hade en nationaldag. Av just de skälen som du angav ansågs det ”skamligt”. Ty om Sverige, liksom Norge 1940, råkade i en situation när nationell enhet var viktig, så skulle en sådan dag saknas. Medan norrmännen kunde reta upp tyskarna genom att manifestera 17 maj, hade vi inget motsvarande – om det gällde.
Det var första skälet att etablera en sådan dag. I brist på bättre, lyckligtvis har vi haft en odramatisk historia sedan 1809, var 6 juni en bra kandidat. Just 6 juni 1809 antog vi en mer liberal konstitution än den som Gustav III infört 1772. Hans grundlag fortsatte att gälla i Finland och är delvis orsaken till det tex. statschefens starka ställning (som i Frankrike). Är inte den grundlagen något att fira? Danskarna firar ju sin dagen innan, dvs 5 juni?
Det andra skälet 1976 var ju att nassarna och andra mörkmän höll på att lägga beslag på, inte bara nationaldagen utan också svenska flaggan. Vi riskerade att hamna i en brittisk situation där Union Jack ofta blivit en samlingssymbol för kortsnaggade huliganer. Engelsmän som vill visa sig sunt patriotiska viftar numera med Georgesflaggan, dvs den inverterade danska flaggan (rött kors på vit botten).
1976 lät mig Marina Stagh skriva krönikor och debattinlägg i marxist-leninistiska Gnistan där jag argumenterade för att återerövra svenska flaggan från reaktionen. Då liksom nu håller ju nassarna fortfarande på med att göra Karl XII till ”sin” man, medan den svenska vänstern glömmer att Karl Marx hade ett uppskattande ord om honom. Detta var ju en tid då Tsarryssland ansågs som ”folkens fängelse” och reaktionens bålverk. Statyn i Kungsan är rest 1868 av vänsterliberaler, delvis för att fira 150 årsdagen av hans död, delvis som ett svar på Tsarrysslands deklaration 1860 att varje år fira segern vid Poltava. Så det gläder mig, så här 31 år efter manifestationen här i Norrköping att svenska politiker redan i början av 1980-talet gjorde svenska flaggans dag mer officiell och sedan ett par år gjort den till nationell dag. Just helgaspekten kanske jag tills vidare vill reservera mig mot, men det är en detalj. Kanske var vår manifestation 1976 inte totalt utan påverkan? När man ser reportage på TV så värms mitt hjärta av de många entusiastiska icke-svenskarna, eller ny-svenskarna som det politiskt korrekta namnet heter. Det lustiga är nu att de mest aktiva i nationaldagsfirandet är mycket nationalistiska svenskar och invandrare. Man kan alltså se rasister och föremålen för deras hat i samma manifestation!
Anders
Anonym sa…
Broder !
Du har perspektiv på livet
och själen gläds och lider
så känns det för oss alla
även om vi inte i orden trallar
men kul att läsa Dina tankar
Tom Carlson sa…
Visst ska Sverige ha en nationaldag och troligen är 6 juni det bästa av de alternativ som nämnts.

Men det var borgerligheten som först väckte frågan om att göra 6 juni till helgdag. Det var i början av 90-talet och förhoppningen var att kunna avskaffa 1 maj som allmän helgdag. Sen fick socialdemokrater makten åter, frågan var väckt och det blev annandag pingst som fick ge med sig.

Frågan är om 6 juni är värt en helgdag, som ingen bett om. Efter EU-inträdet och trixandet med grundlagarna tycks det mig vara mycket skådespel istället för bröd över det hela.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...