Fortsätt till huvudinnehåll

Nationaldag med förhinder

Mina känslor inför nationaldagen är blandade. I likhet med majoriteten svenskar uppskattar jag frihet och oberoende. Politiskt anser jag att nationellt självbestämmande är en förutsättning för demokrati och välstånd. Erövrat i kamp, aldrig något man kan ta för givet. Och väl värt en fest.

Men vad är det vi firar den 6 juni? Längs gator och torg drar barn och vuxna fram, några tveksamt viftande med svenska flaggor, andra iklädda svenska fotbollslandslagets tröjor (det senare har nog mer med kvällens landskamp mot Island att göra inser jag efter ett tag). Ingen säger väl nej till en ledig dag, särskilt när vädret är som det var i Stockholm på onsdagen. Uteserveringar och parker är fyllda av människor. Några verkar ha börjat firandet lika tidigt som champagnefrukosterande studenter.

I tidningar och på tv får vi lära oss att den 6 juni firas till minne av att Gustav Vasa, riksgrundaren, utnämns till kung och undertecknandet av 1809 års regeringsform. Men vem bestämde att just detta var en dag att fira?

Spåren leder tillbaka till Arthur Hazelius. Den 6 juni firades till en början som en av flera historiska festdagar på Skansen. Men det var i under första världskriget Svenska flaggans dag (som dagen kallades före 1983) firades första gången.
”Premiären för den 6 juni, som Svenska flaggans dag, ägde rum på Stadion i Stockholm 1916 i närvaro av Gustav V och medlemmar av kungahuset. Stockholms Stadion var vid premiären endast ett par år gammal och det blev en pampig invigning med paraderande regementen, fosterländska sånger, tal och utbringande av leven.”
Den kung som 1914 lierat sig med Sven Hedin och högern och framtvingade regeringen Staafs avgång på försvarsfrågan, hade funnit att den redan existerande vårfesten var en både inarbetad och passande tradition att bygga vidare på. Här kunde man stärka de nationella känslorna under det krig som mer än något annat påverkat Europas 1900-tal. Motståndet från arbetarrörelsen var tillräckligt starkt för att inte locka med oss på Tysklands sida mot Ryssland den gången, kungen fick nöja sig med neutralitet, liksom under det andra världskriget.

Och nu har den överhet, som med lock och pock, trixade oss in i den Europeiska Unionen förklarat att den svenska nationen är värd en egen helgdag, då vi ska fira den regeringsform samma överhet i andra sammanhang behandlat som vatten.

Kanske kan detta en dag bli en folkets dag, men tills vidare säger jag som doktor Dengroth: Jag är skeptisk.

Citaten om Svenska flaggans dag är hämtade från Nordiska museets hemsida. En utomordentligt läsvärd artikel om Gustav V under andra världskriget publicerades häromdagen Under strecket i Svenska Dagbladet (Fredstrevaren som drog skam över Sverige, 5/6-07)

Andra bloggar om

Kommentarer

Anonym sa…
Detta är problemet med alla svenska nationalismsymboler: flaggan, nationalsången, Svenska Flaggans dag -allt skapades under 1900-talets första år av reaktionen i medveten kamp mot arbetarrörelsen och emigrationen, som sågs som de två stora hoten mot svenska folket. De folkliga krafterna, arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och kulturradikalerna, förde sin kamp om rätten till ett nationellt arv och vann den i vissa stycken, i andra inte. Se Staffan Björcks avhandling Heidenstram och sekelskiftets Sverige, 1946, och Samuel Edquists om nykterhetsrörelsen och nationen ca 2001.
Olle
Anonym sa…
Tom,
Som en av arrangörerna till en embryotisk nationaldagscelebration 1976, omnämnd i Norrköpings Tidningar med foto dagen därpå, vill jag lägga på moteld till din krönika. Det som då oroade oss fd. vietnamaktivister och anti-imperialister, var att Sverige till skillnad från många andra länder (Finland, Norge, Frankrike, USA) inte hade en nationaldag. Av just de skälen som du angav ansågs det ”skamligt”. Ty om Sverige, liksom Norge 1940, råkade i en situation när nationell enhet var viktig, så skulle en sådan dag saknas. Medan norrmännen kunde reta upp tyskarna genom att manifestera 17 maj, hade vi inget motsvarande – om det gällde.
Det var första skälet att etablera en sådan dag. I brist på bättre, lyckligtvis har vi haft en odramatisk historia sedan 1809, var 6 juni en bra kandidat. Just 6 juni 1809 antog vi en mer liberal konstitution än den som Gustav III infört 1772. Hans grundlag fortsatte att gälla i Finland och är delvis orsaken till det tex. statschefens starka ställning (som i Frankrike). Är inte den grundlagen något att fira? Danskarna firar ju sin dagen innan, dvs 5 juni?
Det andra skälet 1976 var ju att nassarna och andra mörkmän höll på att lägga beslag på, inte bara nationaldagen utan också svenska flaggan. Vi riskerade att hamna i en brittisk situation där Union Jack ofta blivit en samlingssymbol för kortsnaggade huliganer. Engelsmän som vill visa sig sunt patriotiska viftar numera med Georgesflaggan, dvs den inverterade danska flaggan (rött kors på vit botten).
1976 lät mig Marina Stagh skriva krönikor och debattinlägg i marxist-leninistiska Gnistan där jag argumenterade för att återerövra svenska flaggan från reaktionen. Då liksom nu håller ju nassarna fortfarande på med att göra Karl XII till ”sin” man, medan den svenska vänstern glömmer att Karl Marx hade ett uppskattande ord om honom. Detta var ju en tid då Tsarryssland ansågs som ”folkens fängelse” och reaktionens bålverk. Statyn i Kungsan är rest 1868 av vänsterliberaler, delvis för att fira 150 årsdagen av hans död, delvis som ett svar på Tsarrysslands deklaration 1860 att varje år fira segern vid Poltava. Så det gläder mig, så här 31 år efter manifestationen här i Norrköping att svenska politiker redan i början av 1980-talet gjorde svenska flaggans dag mer officiell och sedan ett par år gjort den till nationell dag. Just helgaspekten kanske jag tills vidare vill reservera mig mot, men det är en detalj. Kanske var vår manifestation 1976 inte totalt utan påverkan? När man ser reportage på TV så värms mitt hjärta av de många entusiastiska icke-svenskarna, eller ny-svenskarna som det politiskt korrekta namnet heter. Det lustiga är nu att de mest aktiva i nationaldagsfirandet är mycket nationalistiska svenskar och invandrare. Man kan alltså se rasister och föremålen för deras hat i samma manifestation!
Anders
Anonym sa…
Broder !
Du har perspektiv på livet
och själen gläds och lider
så känns det för oss alla
även om vi inte i orden trallar
men kul att läsa Dina tankar
Tom Carlson sa…
Visst ska Sverige ha en nationaldag och troligen är 6 juni det bästa av de alternativ som nämnts.

Men det var borgerligheten som först väckte frågan om att göra 6 juni till helgdag. Det var i början av 90-talet och förhoppningen var att kunna avskaffa 1 maj som allmän helgdag. Sen fick socialdemokrater makten åter, frågan var väckt och det blev annandag pingst som fick ge med sig.

Frågan är om 6 juni är värt en helgdag, som ingen bett om. Efter EU-inträdet och trixandet med grundlagarna tycks det mig vara mycket skådespel istället för bröd över det hela.

Läs mer

Döstädning

Avin på nya hyran för lägenheten i Stockholm kommer. Lena undrar om det inte är dags att byta till något mindre och billigare. Ett alternativ skulle vara att göra om arbetsrummet till ett gästrum. Jag arbetar ju inte, och framför allt inte där, så mycket längre. Hittills har vi fått knöka in en gästsäng bredvid skrivbordet när någon behövt sova över. Vi har under senare delen av 10-talet tömt lägenheter tillhöriga äldre anhöriga, inför flyttar till nya boenden och livet hinsides. Pärmar, arbetspapper och fotografier har vält ur överfyllda skåp. För att inte tala om vinds- och källarförråd. Tonvis med papper har hivats iväg. Ska våra barn en gång behöva utsättas för detta? Fram växer tanken på en rejäl utrensning av vindsförråd och arbetsrum. Sagt och gjort. Hyllmeter efter hyllmeter gås igenom. Pärmar töms, gamla anteckningsböcker och fickkalendrar, tryckerihandledningar från 1980-talet (vem sparar på sånt?), turistkartor från länge sedan besökta städer, oändliga mängder plastm...

Religion 1: Den unge

Äldsta barnbarnet, snart 16 år, har konfirmerat sig. Inget konstigt i det kan tyckas. Men han kommer från en familj där religionen lyst med sin frånvaro i generationer. Och så sent som förra året lät han döpa sig. Under påsklovet talar vi om hans gudstro. Han säger att den kommit gradvis. Ingen uppenbarelse alltså. Han tror inte på en gud som skapat den värld vi har omkring oss idag. Möjligen att Gud är den som satt igång allting. – Som Big bang? säger jag. Han går i kyrkan när han inte fotbollen eller annat hindrar. Läser i Bibeln emellanåt. Innan påsk fastade han på sitt eget vis. Inga sötsaker, ingen läsk på vardagar. En vän till familjen som är aktiv i Immanuelskyrkan berättar att ungdomsgrupperna på fredagskvällarna är välbesökta. Vad är det ungdomen finner i religionen? Trygghet, gemenskap, en tillhörighet som inte vår tids gud Marknaden kan ge. Och framför allt något att tro på. – När jag har fru och barn, säger han. Ord jag som 16-årig 1967 aldrig skulle tagit i m...

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar. Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel. – Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde. Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen. Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import. Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån? Jag ...

Religion 2: Den gamle

En gråsugga rör sig långsamt över stentrappan utanför dörren till vårt hus. Det finns gott om dom där vi bor. Jag räknar mig inte som religiös. Gick ur statskyrkan – ”med målsmans tillåtelse” – vid 16 års ålder. Jag har kallat mig ateist, agnostiker och allt däremellan. Men inför naturen kan jag känna något som liknar  transcendens.(1) Det är jag inte ensam om. Många svenskar räds ”de religiösa stororden”, men känner vördnad inför naturen. – Spinoza, säger en mer beläst bekant. Gud är naturen.(2) För många år sen var jag redaktör för en bok på temat ”Vad är liv” ( Vad är liv: i kosmos, i cellen, i människan ? KIUP, Stockholm, 2010) Projektet var tvärvetenskapligt. Forskare från KI, KTH och Stockholms universitet skrev insiktsfullt om kaosteori, cellernas uppbyggnad och kosmos. Men vid frågan om hur livet uppstod tog det stopp. Svaret på frågan om livets uppkomst tycks lika undflyende som regnbågens fot. Evolutionens oändliga mysterium. *** – Vad tjänar det till att du fin...