Fortsätt till huvudinnehåll

Klas Eklund

Klas Eklund ska trappa ner och lämnar tjänsten som chefsekonom i SEB. Han går från en arbetsvecka på 90 timmar till ”bara” 40 timmar i veckan. ( ”’Halvtid’ ny giv för Eklund”, Svenska Dagbladet 1/6-07.) 90 timmar i veckan, det blir i genomsnitt 13 timmars arbete varje dag. Börjar han klockan 7 slutar han klockan 20, vardag som helgdag. Väljer han att jobba 15 timmar under vardagarna (t.ex. kl. 7- 22) återstår i alla fall två fulla arbetsdagar om 8 timmar på helgerna.

Jag lärde aldrig känna Eklund under hans förflutna inom vänstern. Men jag kan tänka mig att en psykolog har en del att säga om det behov av bekräftelse som skapat detta missbruk. Arbetsnarkomani är ju ett beroendetillstånd som vissa personlighetstyper utvecklar under särskilda förhållanden, liksom andra former av missbruk.

Jag tvivlar inte på att politiker och företagsledare har långa arbetsdagar, det har småbarnsföräldrar och föreningsaktiva också. Men det där machosnacket om vem som jobbar mest (Harry Schein stoltserar i sina memoarer med 80 tim/vecka ) äcklar mig.

Och mellan raderna i Eklunds bekännelse läser jag ett budskap till alla vårdbiträden, industriarbetare och flygvärdinnor: Klaga inte!

Jag frågar mig vem som skötte det obetalda arbetet i det eklundska hemmet när pojkarna Sigge och Fredrik var små.

Klas Eklund. Foto: Björn Larsson AskFoto: Björn Larsson Ask


Andra bloggar om och .
Etiketter:

Kommentarer

Anonym sa…
Ritktigt skrämmande med workoholism och skrytande dessutom...
14 juni, 2007 21:37
Inkan© sa…
Han hade kanske en liten hustru som dammade runt?

Eller också en egen 'Jean' - manlig eller kvinnlig spelar ingen roll. De är ju billiga påstås det.
17 juni, 2007 18:22
Skicka en kommentar

Läs mer

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...
Skicka en kommentar
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...
4 kommentarer
Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...
En kommentar
Läs mer

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...
Skicka en kommentar
Läs mer